Jag har en tendens att gå o känna mig för och vända o vrida alldeles för länge, på beslut som ska tas. Så har det varit ganska länge nu. Många saker i mitt liv har ändrats till något annat och nya beslut har fått omprövas. Vanligtvis har jag haft ett mål och bestämt jobbat mig ditåt. Så är det inte längre och jag våndas lite varje dag. Men när man ska göra förändringar så är det nog bra om det inte blir förhastade beslut och inga beslut är mer bestämda än att de går att ändra på tack o lov. Nu handlar det om min plan att plugga in behörighet till omskolning till redovisningskonsult.
Fördelar: En riktigt bra utbildning som ger garanterat jobb. Inbyggd frihet som jag kan lägga upp efter eget önskemål, lite egna uppdrag, lite jobb hos ngn annan företagare eller konsult. Icke att förglömma mer betalt än jag någonsin haft och till sist jag behöver inte direkt sluta tvärt vid pensionsåldern utan trappa av och tillföra lite inkomst en tid till om jag vill.
Nackdelar: Mycket att plugga in för en som inte gått i skolan på 35 år. Jag har absolut inte svårt att fatta, anser mig ganska skärp faktiskt men åldern tar ut sin rätt med teflonminne, ingenting fastnar.. eller i vart fall så krävs det så mycket mer arbete för att det ska sitta kvar - de nya kunskaperna menar jag. Framförallt på mattesidan. Kursen går i rasande fart och jag behöver så mycket längre tid att plugga in o komma ihåg det som jag gjorde förra veckan. Att skaffa sig nya studieskulder vid min ålder.. jag har inga sen innan eftersom min gymnasieutbildning gav mig en livsmedelsteknisk-restaurangutbildning. Att jag inte på länge ännu kommer att kunna få loss mer tid för mitt vardagsliv, som ju var målet från början. Jag måste nu också läsa in gymnsieengelska o svenska fick jag veta i förrgår för att få läsa några kurser som går på högskola under utbildningstiden. Det blev ett mycket större projekt än jag hade tänkt mig..
Frågan är om det är värt det....
Dan är mitt bollplank men ibland så förstår jag att han blir ganska trött på det.. Nu får ni vara det istället, just nu ialla fall.
För att lösa personalbristen under karantänstiden på Dan's jobb har jag ju nu under september och oktober ryckt in som avbytare. Ett ganska sjysst jobb som är bra betalt och helt ok. Lagom många timmar som ger mig fri tid men som jag nu fyllt ut med studier ( Förutom kontorsdagarna på Caféet som jag har nu under sep-okt) Det blir ju inte någon mer tid kvar till vardagslivet ändå.
Så en annan tanke ligger under ytan o pockar på uppmärksamhet.
Att lägga ner omskolningsprojektet och bara fortsätta med att vara avbytare (det behövs sen också) och dela tiden med caféets kontorsarbete. Det låter ganska lagom faktiskt..
Dagens Noni: Tack i himmelen för Noni, jag känner hur en förkylning flåsar mig i nacken, det sticker i halsen o i tinningen och brusar lite i skallen.. Men jag har en helt flaska kvar av sista beställningen så det blir att dubbla dosen nu några dagar så ska det nog lösa sig.:-) jag är också glad över att Jocke o Jennifer bestämt sig för att ta steget från periodare till aktiva året runt drickare. Jocke säger varje gång han är druckit en flaska att han mår så mycket bättre, får mer energi och blir piggare och riktigt känner hur Nonin sprider sig i kroppen o gör gott.
Juice your body
Kraam
ps. .. och förresten tror jag att jag ska klippa av mig håret o testa en kort frissa igen..
Jag pluggade i sju år. De två första åren fick jag studiemedel, därefter har jag varit tvungen att jobba vid sidan av. Jag fick stipendier som underlättade ekonomin - sista året levde jag helt på stipendier. Men det var svårt. Jag grubblade mycket om det var rätt att göra som jag gjorde. Det var ju också mina barn som fick ta konsekvenser av att jag aldrig, aldrig hade pengar., att jag inte alltid kunde betala mina räkningar. Att vi frös häcken av oss på vintern för att vi inte hade råd med uppvärmningen ens.
SvaraRaderaNu är jag klar med studierna sedan mer än tre år. Har en dräglig lön. Har gjort mig av med de skulder jag drog på mig. Men grubblar lite fortfarande. Var det rätt? Var det värt priset? Hade jag inte haft det bättre om jag varit kvar där jag var innan studierna?
Och jag kan inte svara entydigt på frågorna. Barnen säger att de haft det bra, att det inte spelar någon roll, men jag har inte kunnat ge dem något extra nån gång. När de nu är vuxna har de lärt sig att klara sig själva på lite. Till och med är det de om hjälpt mig då och då med pengar. Men det känns tråkigt att jag på grund av den där studieivern fortfarande inte har någon buffert att ta av om det skulle råka kärva till sig för någon av dem, eller mig själv.
För mig handlade studietiden mycket om slit och allra mest om ekonomi.
Många säger till mig att de ser mig som en förebild: att man kan sadla om och våga sig på något nytt, trots att man blivit äldre, att man vågar följa sin kallelse etc etc. Men andra vet inte hur det var under tiden, hur det kändes i kroppen.
Jag är på ett sätt glad att jag gjorde som jag gjorde, det har gett många erfarenheter och jag har fått ett bra roligt, omväxlade, fritt arbete med säker inkomst. Men jag tror inte att jag skulle göra om det och jag vet inte om jag vill rekommendera andra att göra som jag.
Å andra sidan: tiden går fort, prövar man inte får man aldrig veta hur det skulle gå. Att sitta som åttioåring och ångra att man inte vågade är inte heller en hit.
Det är inte alltid lätt att plugga men det ger tillfredsställelse samtidigt. Och klarar man bara ekonomin samtidigt så ...
Det låter kanske negativt det jag skriver. Som om jag vill avråda dig att studera vidare. SÅ är det inte, men jag förstår dina grubblerier kring det. Jag vill inte avråda dig. Det är en glädje och tillfredsställelse när det äntligen gått vägen. Men det är du själv som håller avgörandet i din hand. Hur mycket vill du det?
Och det är inte bara målet som räknas, vägen är också mödan värd. Men det är liksom bara du som kan avgöra vad det är värt.
Bra att du skaffar dig bollplank. Genom att ventilera dina tankar känner du själv vad du skall satsa. Fortsätt bolla dina frågor. Jag ställer gärna upp också.
Sen en sak till:
Matte är kul. Du har redan kommit en bit på väg. Det tar emot, men du kommer att knäcka det - det är jag säker på, du är ju precis som du skriver en smart kvinna!
kram Susanne
Rara Susanne:-) Tack för att du bollar med mig. Jag känner att du förstår precis .. Jag tycker du gjorde rätt och det är lätt att säga i efterhand.. Jag grubblar vidare. Det är som en process, det måsta ligga o skramla runt i skallen på en och rätt vad det är så har det skramlat klart och ett beslut kommer fram. Det har jag varit med om förr. Men jag blir otålig när det tar sån tid. Fast allting tar ju extra lång tid nu för tiden...
SvaraRaderaKram tebax
Tack för den fina kommentaren jag fick på min blogg idag <3 Kramar
SvaraRadera