En reflektion..

Hmm... jag följer på FB kommentarer hos en ganska nyvunnen och mycket kär väninna som fått bli sjukskriven (äntligen) för utmattningssyndrom. Jag tänker vidare till mitt eget liv..
Jag har själv upplevt ett duktighetssyndrom som omedvetet kan förgifta ens liv. Bror duktig - det är Bodil, jag har alltid fått kredit för att vara i framkanten, kämpa på med omöjliga uppgifter, vara den som alltid har goda råd att dela ut etc, etc en riktigt duktighetsminister. Målmedveten, fokuserad, vill förbättra världen ... ja listan kan göras lång. Men ibland når man sin egen gräns, ibland vet man inte om det själv eller vägrar ta det till sig. Då säger kroppen ifrån. Man ramlar ner, ens svagheter kommer till ytan och vad händer då? Jo omgivningen tittar förvånat på en och tycker att: men kom igen nu, du kan bättre, du vet bättre, inte ska väl du... på nåt sätt så "tillåts" man inte som duktighetsminsiter att hamna där.. orden från omgivningen kan istället verka som salt i öppna sår när det enda man behöver är tröst och förståelse eller bara att bli lyssnad på.
Varför blir det så? Vi matas dagligen med hur vi ska vara, vad vi ska säga och hur vi ska bete oss för att vara accepterade. Miljömedvetna, moderiktiga, ståndaktiga etc. Men hur många klarar av detta i längden? inte många.
Inte jag heller, för jag är bara en människa! precis som alla andra.
Tidigt förra hösten fick jag en knäskada på jobbet. Det har ni som följer min blogg fått läsa om en hel del. Men....
Det som hände var också att när jag blev sjukskriven på halvtid och tvingades stanna upp och ta det lite lugnare så stannade hela min vardag. Jag upptäckte hur trött jag var, hur liten jag kände mig hur skönt det var att bara få vara. T.o.m. att bara få vara ifred. Få sova så länge jag behövde, få göra ingenting. VILA.
Tiden fram tills nu, nästan ett halvår, har jag sakta jobbat mig fram till att försöka få tillbaka vardagsrutiner som att tänka ut vad som behöver handlas till det egna kylskåpet, tänka ut att jag kanske måste laga nån middag.. fler än två uppgifter om dagen har tröttat ut mig, jag tappade gnistan (som förut har varit mitt varumärke) och har tyckt att ingenting var roligt längre. Det har jag haft en stor sorg över eftersom det är det som hållit mig uppe förut. Såå jag har också fått leta mig fram till det som kunnat ge mig gnistan tillbaka. Den är på väg tillbaka och jag har hittat min nya väg tillbaka till ett liv som ska ge mig det jag behöver, lite nya utmaningar i lagom takt.
Jag är tacksam över att jag fick min knäskada - den kom som man säger, som ett brev på posten.
Jag diskuterade detta med läkaren men som han sa, -jaaa men nu är det ju inte det som du är här för... underförstått, jag vill bara veta hur det stå till med ditt knä.. så jag har låtit det vara.
Nu är jag inte längre sjukskriven utan har skrivit in mig på arbetsförmedlingen. För en sak vet jag, jag ska aldrig jobba som jag gjort mer i hela mitt liv. Kanske borde jag varit sjukskriven för utmattningsynsdrom istället men what ever...

Nu har Katharina tagit hand om driften av vårt bolag, jag är fortfarande kvar som delägare, det har inte löst sig ännu. Men förhoppningsvis kommer det att göra det så snart som möjligt.
Jag håller ett litet vakande öga på finanserna, det är allt. Man kan säga att jag just nu fungerar som bolagets företagsängel, mina insatta ekonomiska medel får verka i bolaget, tills vidare.
Jag har valt att hoppa av den karusell som höll på att kosta mig min hälsa. Som väl var så stoppade knäskadan det i tid. .. och ja.. den är nästan läkt, men inte riktigt.. Det får jag kanske dras med. Sjukvården är bara till för svårt sjuka.

Nu hoppas jag att min väninna får "sin tid" för det är det som behövs. TID! Tid att få vila, tid att återhämta mig.
Jag känner mig SLOW och tänker fortsätta med att vara det.
BTW - Goda råd? -jo det har jag fortfarande och delar gärna med mig av till den som vill ha dem.

Dagens Noni: Juice Your Body