Jag förväntade mig en mottagningssköterska. Det fanns kölappar..
Vi hjälper vännen fram till en stol. Det är 5 nr kvar till vår tur. Efter 20 minuter har inte någon ropats in enligt kölappen. Däremot har två personer påkallat uppmärksamhet via receptionen. Då får de hjälp.
Som sagt, min väns liv hänger på en skör tråd. Vi lägger personen ner tvärs över två stolar. Kraften finns inte att hålla sig upprätt.
Jag går också fram till receptionen och frågar om kösystemet.. Ingen har ju blivit inkallad enligt lapparna på nästan 30 minuter nu, använder man inte kölapparna? Är det meningen att man ska be om hjälp i receptionen. Kvinnan i receptionen blir genast lite förnärmad. -Jo, lapparna gäller!
-Jamen ingen blir ju inkallad..
- Vi har faktiskt ambulanser som kommer in också!
- Men vi är oroliga..
-Här är alla oroliga!
-Men tänk om hjärtat stannar..?
-Här kan hjärtat stanna när som helst! Mitt hjärta kan stanna här o nu.. säger sköterskan..
-jag går tillbaka till vännen. Vi turas om att stå framför stolarna så att vår vän inte ramlar av o dimper i golvet. Vi turas också om att se efter att vännen rör lite på sig o fortfarande andas..
Nu, efter en timme rör kösystemet på sig. Det blir snart vår tur. Jag går till luckan o ber om en säng. Det får vi direkt!
Nu är vår vän omhändertagen av medicinsk personal. Sköönt.
Nu väntar vi på att prover ska bli klara för inför nästa åtgärd.
Jag blir upprörd o känner mig bedrövad över mottagandet.
Här sitter jag på akuten, alltså inom väggarna på en medicinsk inrättning, med en person vars liv hänger på en skör tråd och jag lämnas med det medicinska ansvaret i en hel timme innan någon tar över och jag kan andas ut.
Jag vill inte ha det ansvaret!!! Det är inte ok!
Jag vill att en medicinskt ansvarig person ska göra bedömningen när vi kommer, om vännen klarar att vänta i väntrummet utan tillsyn.
Vad hade hänt om hjärtat stannat medan vi väntade?
Jag vågar inte tänka på det...
När du kom till luckan frågade jag om din vän hade problem med hjärtat. Du svarade inte på detta utan sa bara att du var orolig. Inte en enda gång sa du att din väns liv hängde på en skör tråd. Du gav ingen annan information än att du var orolig. Att göra nr personalen p g a kommunikationsproblem är inte rättvist! Jag månar om alla patienter. De som fick komma in före uppgav vad som var fel, vad som hade hänt. Men du kan väl aldrig erkänna att det var du själv som var problemet?
SvaraRaderaBästa Bettan, som du ser i mitt inlägg här ovanför så redogör jag för ett annat händelseförlopp i samtalet. Det var jag som uttryckte att jag var orolig för att hjärtat skulle stanna och du svarade ordagrant, -att allas hjärtan kan stanna, mitt också.
RaderaVåra meningar går isär här.
Vi bytte inte fler meningar än dem jag redogjort för ovan.
Konversationen borde leda till att fler frågor ställdes, istället för att mitt initiativ avfärdas. Det är så jag tänker.
Jag förstår att du känner dig påhoppad, men det är du som äger den frågan. Inte jag.
Jag har uttryckt en kritik och vill mana till eftertanke och självransakan.
Jag känner inte dig, du känner inte mig och din sista mening här ovanför talar mer om dig än om mig.. Det är synd tycker jag.
Du får gärna utveckla lite djupare på vilket sätt det är jag som är problemet....
Nu är patienten i goda händer. Min kritik ligger i första hand mot att jag som icke medicinskt utbildad blir lämnad med ansvaret för en annan människas liv inom sjukhusets väggar.
Det är en kritik i första hand mot systemet.
Lyft frågan vidare.
Med vänlig hälsning, Bodil
"Jag förstår att du känner dig påhoppad, men det är du som äger den frågan. Inte jag".
SvaraRaderaSå om jag sparkar dig på benet så är det inte mitt problem, för det är du som får ont?
Nej seriöst, men de som sitter i luckan har ingen kontroll över vad som händer där ute. Alla på akuten är där för att de behöver akut hjälp. Personer som anländer i ambulans får oftast företräde. Man behöver inte vara något geni för att förstå det.
Självklart tycker alla som kommer till akuten att just deras ärende är viktigast, men så är oftast inte fallet. Att skriva ett (illa författat) blogginlägg, vridet ur hur kränkt man blivit, kommer inte att ändra på det.
Med andra ord; väx upp och vet hut.
Hej Emma, Som du kan läsa i min svar till den person som tog emot så står ord mot ord. Jag har angett vad som sades ordagrant!. Så din kommentar om sparken på benet är inte relevant i detta. Jag har nämligen inte sparkat. Jag antar att du jobbar på akuten och har därför förståelse för att du utan förbehåll tar din kollegas parti.. Sånt händer ofta. Men det är oacceptabelt ur min synvinkel eftersom jag inte delar hennes beskrivning av händelseförloppet.
RaderaJag ställde flera följdfrågor som du inte svarade på utan upprepade bara att du var orolig! Sköterskorna som jag varskodde om en orolig anhörig prioriterade de svårt sjuka istället, därför fick du vänta. Om du hade sagt att din vän låg över 2 stolar p g a ?????? hade jag så klart rusat direkt. Var tydligare!
SvaraRaderaSom sagt, jag fick inga frågor alls. Ord står mot ord. Dessutom syntes situationen direkt ifrån er plats bakom glasfönsterna. Dvs. om ni hade tittat ut. Det var också annan personal ute i rummet när väl kön började röra sig, som tittade till andra patienter som påkallat hjälp utanför kölappssystemet. Det kom också personal som stod i gången och tittade in mot väntrummet när man ropade upp nästa nummer. Så det försvaret håller inte.
RaderaJag tror tvärtom att det var så att det faktum förvillade dig, att jag först tog upp frågan om hur kölappssystemet fungerade innan jag sa att jag var orolig. Men det är min teori.
Min sista mening var helt klart onödig. Ber om ursäkt för den. Jag menade att du inte gav mig rätt information bara. Det är som en gemensam vän säger: Inte rättvist att sekreterare ska avgöra vem som är sjukast.
SvaraRaderaDetta håller jag helt med dig om!
Radera