.. sa en väninna till mig idag och det var på allvar. Inte kul. "-Amen för helvete, skärp dig" fick jag också höra...
Jag vill beskriva situationen som att vi inte längre talar samma språk. En process som inleddes för ett par år sen. Sedan har det faktiskt bara gått bakåt tycker jag. Frågan är om denna vänskapen går att rädda alls längre..
Det är för många dysfunktionella tankar som flyger o far.
Därför tar jag till Sinnesrobönen.
"Gud, ge mig sinnesro - att acceptera det du inte kan förändra"
Ja tack!, jag vill ha sinnesro. Väninnans ilska ligger nog på ett djupare plan tror jag, men det är jag som blivit måltavlan. Jag frågade henne varför hon var så arg men fick inget riktigt bra svar. Alltså, jag kan inte förändra hennes ilska eller skälet till varför hon är arg. Alltså är det bara att släppa.. Det är bara hon själv som kan förändra sina tankar eller sätt att reagera på.
"Mod - att förändra det du kan".
Jag kan bara förändra mitt eget sätt att tänka och reagera. Alltså om jag ska få sinnesro så kan jag inte låta detta komma in till mitt hjärta och ta kål på mig. Jag får helt enkelt ha överseende med hennes ilska och tänka att jag vet ju själv att mina tankar är på rätt spår även om de krockar med hennes. Men hon vet inte det och det har jag överseende med. Hon befinner sig i affekt och låter känslorna styra utan sunt förnuft.
"och förstånd att inse skillnaden"!
Det lönar sig inte att gå i argumentation eller brusa upp, det löser inget när ilska ligger och gror. Om jag faller för den frestelsen kommer det bara att förvärra situationen. Jag vet bättre än så och försöker handla därefter. Jag vet att jag gjort allt som står i min makt för att lösa problemet och mer kan ingen begära. Därför lämnar jag det därhän och jobbar på att att få behålla min sinnesro så att jag själv mår bra. Min väninna får jobba med sin, den kan jag inte göra något åt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar