Carsten, min knädoktor :-)

För ca 3 veckor sedan upplyste min mor mig om att det nuförtiden går att ringa själv till typ ortopeden bl.a. och be att få en "egenremiss". Så praktiskt!!
Hon hade hört det av en annan väninna som gått på sjukgympa på vår vårdcentral i två! år utan framgång och fått höra detsamma, och nu skulle få sin operation för att åtgärda problemet.
Jag har alltså ringt och fick besked att jag var välkommen. 2 månaders väntetid. "Ok, jag har väntat 1 år redan på att få hjälp så det funkar". Men i förra veckan fick jag ett samtal om att det fanns i återbudstid. Så...

I går var jag där. Där mötte jag Carsten. Jag är din knädoktor, vad är problemet.
Jag sa att - Nu är jag här för att en gång för alla bli undersökt och få reda på vad som egentligen är problemet. Jag har på egen hand lyckats få ner inflammationerna i ledband o mjukdelar men det är något kvar som gör att det hela tiden kommer tillbaka och ständigt har en molande värk som bultar och bränner. Inte så kraftig längre men den finns. Alltså måste det finnas en orsak till detta."
Han ställde ett par frågor, klämde lite på mitt knä och frågade - Vill du ha en magnetröntgen? ... JA TACK!! sa jag.
Då säger vi så. Om det är fel på menisken så opererar vi!. TACK sa jag igen.
Någon artros är det inte!.. Nähä.. Ok, jag blev röntgad med vanlig röntgen i februari då det konstaterades en begynnande artros..
Jamen- det ska inte behöva ge dig dessa besvären. När du fått din magnetröntgen så hörs vi av på telefon. Då säger vi så!

Detta tog ca 2 minuter. Sen var det klart...

I ett år har jag väntat... Nu fick jag ett positivt besked på bara ett par minuter. Jag hade förberett mig på så mycket som jag skulle säga för att övertyga läkaren om just detta men han ville inte veta mer förrän han sett magnetröntgen resultat.

Jag har funderat mycket på vad för upplägg man har inom sjukvården på en mindre vårdcentral. Är det så att läkaren har typ en chef över sig som säger att- du får inte skicka mer än 10 pers per år till magnetröntgen för det blir alldeles för dyrt för oss?
Så läkaren får då bestämma vem som ska offras. Jag är förmodligen då ett typiskt offer. Kvinna, 52 år inte någon idrottsbakgrund, fel kön..
Jag blir arg och tänker arga tankar!!

För mig är det självklart att lösa problem enligt följande modell:
Du får ett problem. Du undersöker och går igenom alla möjligheter och relevanta undersökningar tills du fått en klar bild av problemet är, sen åtgärda och därmed är problemet löst! (oftast iaf). Sen är i detta fallet personen ute ur vårdsvängen och kan snabbt återgå till ordinarie sysslor och belastar inte samhälle o vård mer. Man undviker personligt lidande under en längre tid dessutom.

Istället sker följande:
Ett problem (skada) uppstår ( läs, en patient med ett ont, svullet knä kommer och vill ha hjälp att åtgärda problemet, veta vad som hänt).
Läkaren undersöker pliktskyldigast det som han tycker är mest intressant, dvs det som går att påvisa i ett läkarintyg för att han inte ska behöva stå till svars för en i onödan utskriven sjukskrivning. Flera av patientens förslag ignoreras eftersom det inte går att styrka i ett läkarintyg. Ev tror han att det kan röra sig om en meniskskada men eftersom - ""man" ändå inte gör ngt åt sådana så är det ju onödigt med ytterligare undersökning".
Läkaren rekommenderar minsta möjliga åtgärd (sjukgympa) och hoppas att det räcker.
Efter 4 månader med mycket smärta och fortfarande med svullet knä, tycker läkaren att det kanske är dax med en cortisonspruta för att kanske få ner svullnaden. Patienten svimmar nästan av smärta och doktorn tycker att denne hade oväntat svåra smärtor av en cortisonspruta.
Efter ytterligare 1 månad så föreslås en vanlig röntgen. Det konstateras begynnande artros men inte av sådan art att det borde orsaka några större problem de närmaste åren.
Läkaren går i pension och behöver inte ta mer ansvar.
Ny läkare får överta patienten.
Patienten mår bättre pga cortisonsprutan, ett tag i alla fall men inflammationerna återkommer och växer sig större igen. Patienten kämpar på med sjukgympa, små promenader för att inte stelna till men får inte längre vara sjukskriven för FK, måste byta jobb och lämna sitt företag. Den nya läkaren skriver ett intyg om att patienten inte längre kan arbeta med de gamla arbetsuppgifterna pga det dåliga knäet. Han fortsätter ordinera sjukgympa och menar att sådant här får man lära sig att leva med. Utredning görs på arbetsföremdling om vilka arbeten som kan komma ifråga istället. Det tar 2 månader.
7 månader efter skadetillfället är patientens knä återigen så inflammerat att det krävs isklampar nattetid för att dämpa bultande mjukdelar under vila. Får ny tid hos nya läkaren för att ställa frågan om orsak o verkan. Vad är det som orsakat vad egentligen. Skulle inte en magnetröntgen kunna avgöra om det verkligen inte är ngt fel på menisken och ledbandet?
- Nääädå, en magnetröntgen har verkligen inte någon som helst betydelse, sägen han. Du har artros och det går inte att göra något åt hur gärna jag än vill. - Men knölen som kommer fram i knävecket då som jag tror är en ganglion, den trillar fram vid ansträngning. Sådana har jag opererat bort i båda handlederna...
- Nädåååå det är som bråck, de finns där och görs inget åt. Du får alvedon utskrivet, en liten starkare variant på recept som håller smärtan borta lite längre än vanliga alvedon tycker doktorn. Det är bättre att du sover ordentligt om natten och vaknar utvilad.
Jamen.. jag äter bara verktabletter i nödfall.. går det inte att ta reda på om det är hela problemet?
Alvedon har vi haft så länge och ingen har tagit skada av detta ännu. Och du är inte tillräckligt gammal för att få en ny knäled.

- Suck.. ok jag får väl hitta på något själv då och ta några verktabletter. Kan jag sova bättre så är det ju bra.
Patienten lämnar vårdcentralen haltande. - Men.. du haltar ju säger doktorn. -ja... det har jag gjort i 10 månader nu.

Slut på historien. Detta är min historia förstås. Jag känner mig kränkt och "inte trodd på". Och inget syns precis utanpå.
Sedan sista besöket hos läkaren har jag med egna idéer och naturliga produkter effektivt behandlat mig utvärtes och invärtes så att nästan all inflammation är borta. Det är precis 1 år sedan nu. Den kommer tillbaka om jag inte sköter om mig.
Alvedonen och lindat knä har i alla fall hjälpt till att så smått kunna gå ordentliga powerwalks och joggat försiktigt. Det går hyggligt men gör mer ont några dagar efteråt. Jag sover också gott vissa nätter..
Äntligen ska jag få en ordentlig undersökning och få veta om det är som jag tror, eller inte.. I vilket fall som helst så får jag något att rätta mig efter. Går det att ordna till så är det bra. Går det inte så får jag förhålla mig till det. Men då har jag i alla fall blivit tagen på allvar och det har gjorts vad som går att göra.

Juice Your Body

Begravning

I morgon ska vi på begravning, Dan och jag, tillsammans med Dan's äldste bror Arne. En fantastisk man har lämnat jordelivet. Hans Duvander. Gift med Dan's faster Elsa som gick bort för många år sen.
När vi träffades Dan och jag, och jag skulle träffa släkten de första gångerna så var det alltid Hasse som gjorde starkast intryck på mig, det var alltid han som "tog hand om" mig, en lite blyg 18 åring som skulle möta en släkt som man inte hade träffat alls förut.

Hasse var alltid den som snackade med mig, berättade historier och var intresserad av att höra vem jag var.
Och visst kan man konstatera att världen är liten...
Jag är född i Skåne men tillbringade några år av min barndom i smålands djupa skogar. Mellan 4 och 10 års ålder ungefär. När jag skulle fylla 10 år flyttade vi tillbaka till korsvirkeshuset i Bökestorp som hade fått fungera som sommartorp under tiden. Och det visade sig vid mina första möten med Hasse att det inte alls var första gången vi möttes.
Han var nämligen den som körde flyttlasset mellan Torsås/Gullabo ner till Bökestorp på sommaren -68. Hasse var lastbilsåkare och hade en medhjälpare med sig som hette.... Alf Ekström. Så utan att jag visste det så var jag redan introducerad i Ekströms släkten.
Två bagarsläkter fattade tycke för varandra Elsa Ekström på Ekströms bageri i Degeberga och Hans Duvander från Duvanders Conditori som då låg i Färlöv.

Så småningom öppnade jag ju själv bageri i byn, Ekströms café & bageri tillsammans med Katta. Hasse kom ofta ner till oss i hembygdsparken och pratade bort lite tid. Om inte vi hade riktig tid med att lyssna så fanns det alltid någon intresserad cafégäst som uppskattade alla gamla minnen som Hasse kunde bjuda på, både ur hembygdsparkens perspektiv och ifrån Degeberga som samhälle. Han var också så bra på att deklamera. Många är de sångtexter och kärleksdikter som han läste för mig, mitt emellan diskplockningen på caféet, när man bara måste stanna upp och lyssna. Alltid direkt ur minnet.
Jag lärde då känna Åke Duvander, brorsbarn till Hasse, eftersom Katta via bagaryrket lärt känna honom när de gjorde sina gesällbrev. Därmed blev och är Åke också en kär gäst på Ekströms Café där han och Hasse träffats o pratat bort lite gamla minnen. Även på vår senaste adress vid hemslöjden vilket ju var mycket närmre för Hasse.

Det sista året har han dock inte inte besökt oss mer än ett par gånger. Sjukdom och trötthet har satt spår.
Sist jag träffade honom var dock på en öppen tillställning i hembygdsparken nu i somras. Han hade vagnsmuseet öppet tillsammans med Nils-Emil Nilsson som hade Lanthandeln öppen. De stod o småpratade utanför när Dan o jag kom bort för en pratstund. Hasse berättade att han ramlat och brutit revben och var allmänt mörbultad i hela kroppen. Han blev sämre under eftermiddagen och hembygdsfolket fick köra honom hem mitt under den efterföljande fikastunden. Det var sista gången han var ute o rörde på sig.
Nu är han borta. Jag tror han är nöjd med det. Han sa ofta att han saknade Elsa.. och tyckte det var lite svårt att leva ensam på ålderns höst.

I morgon får vi ta avsked för gott.
Kram på dig Hasse.

Höst igen..

Jag har hunnit med 3 veckors semester och redan jobbat en vecka igen. TRE veckors semester. Det är 10 år sen sist. Alltså före cafétiden. Jag har inte åkt någonstans och inte gjort ngt särskilt. Den optimala semestern är att få göra absolut ingenting.
Lite blomsterpyssel i trädgården, några dagar vid havet, lite korsord och två pocketböcker avklarade. Precis som en semester ska vara. Lite snicksnack med barn, svär- och barnbarn med mysiga fikastunder och fredagsmiddag. Fika med gamla vänner och 5 årskalas har det också hunnits med.
NU ser vi fram emot ett 1 års kalas i september! Det ska bli så mysigt:-)


Dan och jag har provätit på Brösarps Vägstation, vad den nu heter nu då kommer jag inte ihåg. Men maten var god. Hemlagade pannbiffar, egengjorda "stolpapäror" dvs pommes, snyggt upplagt & lagom pris.

Datorn och mobilen har pajat.. men efter att de hängt med i alldeles för många år och inte längre går att uppdatera med nya program så var det dax nu. En ny MacBookPro och därför också en iPhone.
Men eftersom den gamla mobilen inte vill använda övre halvan av knappsatsen , kommer jag inte i den och kan få med de mobilnummer som ligger i telefonen. Jag får bara med dem som finns på simkortet. Så om ni tycker att jag inte längre kontaktar er.. så skicka ett sms så jag kan spara ert nummer igen.

Det regnar och regnar.. stackars Dan & Elin som skulle åka på cykelsemester till Bornholm i morse, sitter ff här hemma och hoppas det slutar tills i morgon. Till söndag ska de vara borta.
Elin packar om lite och hela packningen står i hallen. Hoppas verkligen att de kommer iväg i morgon istället. Dan har ju köpt ny cykel o allt...

Ja det var lite om lite.. Som vanligt har det passerat de mest skilda inlägg i hjärnkontoret men de ska ju komma ut genom fingrarna till tangentbordet också. Så har icke skett.. Digital semester kallade jag ju det..

Juice Your Body