När någon sträcker ut en hand..

Idag när jag skulle stänga o låsa på jobbet så stod representanter från min arbetsgivare där. De sträckte ut en hand!

Jag säger inte nej när någon sträcker ut en hand!
Med present o kramar ville de tacka för allt och säga att det inte alls var så här man tänkt att det skulle bli! Jag tror ärligt att de menade det också.
Självklart tar jag emot både present, kram och den utsträckta handen.

Jag skiljer på sak o person.
Efter dessa år har jag lärt mig att tycka om dessa personer. De är goda människor.
Men även goda människor fattar ibland korkade beslut. Det har hänt tidigare under vår gemensamma resa och det kommer troligen att hända igen.
Min upplevelse är att långt ifrån alla möjligheter till lösning var uttömda, men det kanske finns det andra planer än vad jag känner till.
Djupt inne i mig bor en rebell. När min rörelsefrihet, medbestämmande och förhandlingsmöjlighet begränsas, då vaknar rebellen. Då öppnar jag andra dörrar.
Det är mitt sätt att hantera att inte låta mig köras över. Det är att stå upp för sig själv.

Ni är många som i sociala medier (FB) och personligen (I affären, på messenger mm) gett mig sympatier. Tänk så bra det är med sociala medier, där man kan ge uttryck för när saker blir fel och när de blir rätt. Jag är glad över att ha den möjligheten.
Nu kan jag också tacka alla rara människor för allt ni gett mig tillbaka. 💕

Jag brinner för Landsbygdsutveckling... har alltid gjort och kommer alltid att göra. Jag kommer även i fortsättningen att stödja Lanthandeln med att handla allt i den affär jag varit med att bygga upp.... och fika!!
Av hela mitt hjärta önskar jag att Lanthandeln får fortsätta att växa och utvecklas till det som var tanken, även om jag inte är en del av detta längre. Alla behövs för att små byar ska få fortsätta att leva!!

I morgon är min sista dag. Jag slutar med en 10-timmarsdag. Måndagar, den mest hektiska dagen i veckan då allt ska hända samtidigt. I morgon blir det nog extra rörigt..
Jag tänker att jag får förbereda för avsked. Kaffe med dopp tänker jag bjuda på.
Men för att ställa till det extra mycket så åker jag iväg ett par timmar mitt på dagen för att besöka en ny arbetsplats. Min goda vän o kollega Peter, kommer in tidigare och löser av mig.

Det känns både sorgligt och spännande på samma gång.

Ett abrupt slut..

..... egentligen vet jag inte vad jag ska skriva eller om jag ska skriva, allt har inte smält in ännu... men det är mycket som vill komma ut. Att sammanfatta det, är utmaningen.

För 6 månader sen bestämde jag att jag ville gå ner i arbetstid och börja ta ut pension.
I 6 månader har jag trott att det har varit ok och jag har sett fram emot pensionstiden som kan erbjuda mer fritid och mindre ansvar.
Jag har lagt ner så ofantligt mycket energi och engagemang för att göra mitt bästa på jobbet. Ett roligt jobb på många sätt men också ett jobb som inte gett utrymme för så mycket annat. Jag har levt med ansvaret dygnet runt och det har många gånger varit slitsamt.


För 10 dagar sen blev jag kallad till ett möte med rekryteringsgruppen från styrelsen ( som ju är min arbetsgivare) där jag fick veta att det inte fanns någon deltidstjänst (50%) att erbjuda mig och att jag behövde säga upp min nuvarande fasta tjänst som butiksansvarig.
Omtumlande.. jag fick åka hem och tänka och många frågor kom som behövde vändas på. Jag är kanske naiv.. men trodde verkligen att det fanns en halvtid till mig.
Jag meddelade att jag inte kunde acceptera något av de alternativ som presenterades, timjobb eller visstidsanställning. Ur mitt perspektiv behöver jag ha en varaktig deltidstjänst som ger mig den inkomst och trygghet jag behöver, för att klara min ekonomi, då pensionen inte räcker till.


Jo.. jag kan förstå att man vill vara försiktig och inte låsa sig vid att ge mig deltidsanställning när det ska anställas en butikschef. Det kommer att kosta fler timmar. Men det är min tjänst som stryks. Jag kan inte hjälpa att det känns lite personligt.

Så i går var jag tvungen att lämna in min uppsägning. Visstidsantällningen skulle gälla 4 månader och sen skulle vi förhandla igen. För mig blir det bara som att flytta fram problemet i 4 månader och under tiden fundera och gå med mer oro i kroppen, om det blir någon fortsättning eller inte. En stor otrygghet som jag vill ta tag i direkt, inte vänta 4 månader till, det hade bara blivit ett långt lidande.

Jag valde alltså att avstå 4 månaders anställningen och går vidare till nån annan mer varaktig lösning.

" We got you back" skrev familjen i vår familjechat..
Jo, det är sant, jag har valt Lanthandelns intresse framför mig själv och framför familjen många gånger. Det blir ändring på det nu. Det ser jag fram emot. Mer tid med familjen, de som betyder mest för mig.

Jag klandrar inte någon, när det kniper står alla sig själv närmast, både arbetsgivare och anställda.

Många kramar

I slutändan är det pengarna som styr..

Jag har ansökt om pension och fått svar. Jag visste att min pension kommer att hamna långt under existensminimum, men inte exakt hur mycket.
Nu vet jag.
Det finns också andra regler som inte varit helt solklara från början.
T.ex. så har tjänstepensionen räknats in i prognosen men i praktiken så fungerar det inte så när man tar ut pensionen redan vid 61 års ålder.
Från 1/10 har jag ansökt om pension, min hela pension för att det alls skulle vara lönt. Jag får exakt 8403 kr MINUS skatt. Lite oklart är det vilken kolumn i skattetabellen som gäller för pension. Men om jag utgår ifrån lönetabellen så blir det avdrag på 1205 kr = 7198kr varje månad.
Jag skulle fått 9300 kr  minus 1415 kr om jag väntat till jag blir 65 år. En skillnad på 897kr. Jag köper mig min halvtidsledighet för 897 kr. Det är det värt! Det är i vilket fall som helst alldeles för lite och kan kvitta vilket. Ledigheten är värd allt! Efter allt slit, har jag ganska länge längtat efter denna stunden.

Min totala tjänstepension handlar om ca 3500 kr minus skatt. Några kan man ta ut från 61 års ålder men inte alla. Men eftersom jag kommer att få mindre pension sen så behöver jag de pengarna när slutar jobba..
Hur som helst kommer jag att få hjälp med garantipension efter 65 år för att garantera en inkomst så nära existensminimum som möjligt.
Faktum är att jag mer eller mindre alltid har levt enkelt och billigt under existensminimum. Och jag har inte saknat något. Jag behöver inte heller så mycket. Jag återanvänder, köper begagnat, tillverkar och använder det jag har.
När jag blev mamma och barnen var små, ville jag vara hemma så mycket som möjligt för att ta hand om barnen. Jag jobbade i olika perioder 50-75% Tanken att föda barn för att någon annan skulle uppfostra dem, skrämde mig.
Jag ångrar inte det en sekund. Men inte tänkte jag på då, när jag var 22 år,  att det skulle påverka min pension i sådan utsträckning som det faktiskt gör. Det känns inte helt rättvist..

Jag har våndats.. Det vet ni redan. Alla svängningar mellan förnuft och magkänsla om hur min ålderdom ska se ut och hur jag ska bo.
Jag köpte torpet för 7 år sen för att bo billigt när pensioneringen var dax. Och jag bor verkligen väldigt billigt. Men .. nu när mina föräldrar är 85+ och jag ser vad som livet kan erbjuda då, ville jag förebygga med att flytta mer centralt och den resan är ju känd.
Sista budet har varit att jag ska flytta till Huaröd för att ändå få glädjas åt allt jag jobbat för med renoveringen där.
Men sista budet blir ändå att i slutändan är det pengarna som styr. Jag har inte riktigt råd..
Jag kommer att få en bättre ekonomi om jag hyr ut huset i Huaröd och bor superbilligt i torpet än tvärtom.

Detta är så långt jag kan överblicka. Hur det blir sen när jag är 70 eller 80.. ja, det får jag ta då.

Jo, jag ska ju jobba halvtid är tanken, parallellt med pensionen tills jag är 65,  men ännu vet jag inte riktigt hur min tjänst ska se ut. Det pågår förhandling. Vi har olika utgångsläge och synpunkter.
Vad jag vet och jag har lärt mig den hårda vägen är,  att ingenting är klart förrän det är klart!

Fler frågor än svar

Det kommer en stor omställning i mitt liv och jag bävar..
Det är spännande
Det är kittlande
Det är oroligt
Det är lite skrämmande

Jag vet inte vad som ska hända och det är lite jobbigt.
Å ena sidan gillar jag när allt inte är så förutsägbart, jag vill bli överraskad.
Å andra sidan vill jag ha koll på vad som komma skall för att kunna planera så att det blir som jag vill ha det. Om jag inte vet vad som ska hända förlorar jag ju möjligheten att välja själv. Och jag vill kunna göra mina egna val..

Tiden att gå ner i arbetstid för att börja ta ut pension, närmar sig med stormsteg.
Den 1a oktober är det meningen att jag ska jobba halvtid.

Hur stor exakt blir min pension?
Kommer jag att kunna försörja mig?
Hur ska det bli med min arbetstid?
Vilka tider blir det?
Kommer vi överens om villkoren?
Kommer jag att få huarödshuset klart i rimlig tid?
Ska jag orka fixa allt?
Kommer lånepengarna att räcka till det jag inte kan göra själv?
Kommer katterna att trivas?
Kommer jag att sakna skogen?

Hur blir livet som pensionär?
Ska jag få vara frisk nu när jag äntligen får mer tid, det är inte alla förunnat?

...  många frågor men väldigt få svar..

Men, det ordnar sig väl, det brukar det ju göra.

Gnistan är tillbaka

När familjen var på fikabesök i Huarödshuset förra helgen, hände något.. Gnistan över den fortsatta renoveringen och känslan över att bo i huset kom tillbaka. Så viktigt det är, att ha familjesupport.
Barnen är entusiastiska och ser de möjligheter som jag också sett framför mig. Så har det inte alltid varit.
Det tog ganska lång tid för dem att vänja sig vid tanken på att jag skulle flytta ( igen ). Och jag klandrar dem inte. Vi har haft en fin tid tillsammans, torpet, grannen och jag, vilket varit en stor tillgång av många praktiska skäl när barn o barnbarn hälsat på. Att båda föräldrarna bor på typ samma geografiska plätt, även om de är skilda,  är en önskedröm för alla barn oavsett hur gamla de är. Liksom för barnbarnen som vi umgås mycket med. Det är enkelt och självklart för dem och oss.

Men när de väl anammat tanken och senare satt sig in hur det skulle kunna bli i huarödshuset, så blev de lika entusiastiska som jag.  Och familjefikan blev starten till att hitta tillbaka till det som en gång var grundtanken med flytten. .. att innan jag blir så gammal så att det inte längre är möjligt, flytta till ett mer centralt ställe, nära till busshållplats, affär och med folk omkring för att få en bättre ålderdom och inte bli ensam kvar i skogen.
Och Huaröd är det bästa valet. Min rötter finns där även om jag växt upp med Degeberga som närmsta bas. Far har växt upp i prästgården och farmor o farfar ligger begravda på kyrkogården och sen finns det så många trevliga människor där! .... och en pub!

Nu har flera moment kommit i gång, garaget rätas upp, skorstenen putsas o görs fin.. utomhusjobb nu innan det blir kallare. Sen kan jag fortsätta inne med målning o tapetsering. Fasad o sånt, får vänta till nästa sommar.
Och äntligen verkar pannan ha kommit igång!!! Tack Dan för den hjälpen.

Nu blir det så att jag får flytta dit så snart det bara är möjligt. Att kök fungerar, badrummet, vardagsrum och någonstans att ställa en säng.. För sen måste torpet få sin vind inredd så att jag kan hyra ut det som jag tänkte från början och få en hyresintäkt där.

Frågan är bara hur Fia & Felix, mina katter, 8 år gamla, ska hantera detta.
De är två ganska skygga katter, väldigt fästa vid huset, men också vid mig.  När jag går in till Dan och dricker kaffe så kommer de och hämtar mig, även om dörren står på glänt och maten är upplagd. Matte, du ska vara hemma nu!
Jag hoppas de kan vänja sig..



Men jag kommer ju att vara hemma mer snart, det underlättar kanske.
Från den 1a oktober ska jag börja ta ut pension och jobba halvtid. I hela mitt liv har jag typ jobbat ihjäl mig, gett järnet, jobbat många fler timmar än jag fått betalt för, brunnit för att allt ska bli till det bästa, engagerat mig i allt från stort till smått..
Nu ska snart min tid bli lite mer min egen tid. Att kunna göra allt annat jag vill göra men som jag aldrig hunnit med. Göra fint i trädgården, måla tavlor, lata mig och träffa vänner o familj men också ha mer tid att renovera på mina hus och få till det där sista finliret som aldrig blir gjort.
Det ser jag fram emot!
Kram till alla läsare !