Cortison is da shit

Det har gått två år sen jag skadade mitt knä. Än är det inte läkt men jag jobbar på det.
Därför var jag hos min nya vårdcentral i fredags efter lååång väntan till deras ortoped.
Jag fick cortison. Tack! Nu ska väl de sista resterna av inflammationerna längst in ge med sig.
Den gjorde nytta direkt och det är skönt att kunna ta ett vanligt promenadsteg:-)

När jag gick därifrån funderade jag över mötet o tänker.. -att varför är det så att jag varje gång känner att läkaren sällan lyssnar på mig som patient?. Idag kom jag väldigt mycket närmre ett svar.

Inför varje besök har jag förberett mig med att gå igenom vad jag ska säga.
Jag vill berätta att jag kan gympa och jogga sen jag fick operationen men inte promenera mer än max 300 meter, sen är smärtan så svår o knäet så svullet att det känns som skadan skedde nyss. Numera räcker det med att vila mig igenom kvällen och dagen därpå är det genast bättre.

Jag vill berätta att när jag sitter på mitt kontor så stelnar o svullnar knäleden efter en stund så jag måste upp o röra på den. Jag har en höj o sänkbar pall under skrivbordet för avlastning.

Jag vill berätta att jag inte har några problem med att gå i trappor och gör det ofta på jobbet för att få lite extra motion.

Jag vill berätta att jag hittat glädjen av att cykla och kör flera långa rundor i veckan och det gör såå gott för knäet och all smärta är borta under den stunden.

Detta vill jag berätta för att jag inbillar mig att läkaren behöver veta detta för att få sig en ordentlig uppfattning om vad som kan vara problemet .. eller kanske hellre vad som inte är problemet.!

Kan du gå på tå? Ja.. Kan du gå på häl?  Nä..Är du frisk? ehh jag har borelia, och sen har jag ganska mycket hjärtflimmer nu, det har jag haft hela sommaren.... äter du ngn medicin? Ja, penicillin. Tar du värktabletter? Jag tar alvedon så att jag kan sova ibland.
Men läkare är aldrig intresserade av vad jag vill berätta. De ställer ett par frågor sen är det klart!

Idag var det alldeles uppenbart ... fast jag förstod det inte förrän när jag efteråt gick därifrån o tänkte igenom vad som hänt o vad som sades.
Det var alldeles uppenbart att efter ett par frågor o ett par tester så hade läkaren redan bestämt hur han skulle lösa problemet, efter detta var han helt ointresserad av att veta mer. Han hade bestämt sig.
Han hade ingen avsikt att dölja det heller.

Kanske är det så en proffessionell läkare ska arbeta, vad vet jag.
Men det får inte patienten att känna sig lyssnad på. Man går därifrån med känslan av att han vet bara en bråkdel om orsaken men finner ändå på en lösning som ska testas oavsett vad som kan ligga bakom problemet. Det får en att tappa förtroendet för hela läkarkåren och själv känner man sig överkörd på nåt sett.
Jag har alltid inbillat mig att en sjukvårdspersonal behöver lyssna på patienten för att få en hel bild av vad som kan vara orsaken till att patienten faktiskt sitter där.

I detta fallet förstod jag att min ortopedläkare var intresserad till en viss gräns. Patienten har ff ont efter en operation, pat. kan jogga o gympa med stödförband men inte sträcka ut benet helt.
Tack - du får en kortisonspruta. Eftersom du är opererad så är ju möjligheterna mycket bättre att den verkligen ska göra nytta. Jag hör av mig när jag läst igenom din operationsrapport.
Ok. Jag är nöjd med att han bekräftade att det syntes utanpå att allt inte stod rätt till, att han kände att det ännu fanns svullnad kvar och att han hade en vilja att ta reda på mer på egen hand genom att läsa om min operation.

Själv har jag under dessa två åren starkt börjat tvivla på om jag är inbillningssjuk eller om jag som 50 + tant inte alls är prioriterad i sjukvården. Jag råder alla att säga att man har spelat fotboll på hög nivå i sina yngre dagar.. då är det självklart att man får de undersökningar som behövs.

Jag får helt enkelt tänka om, om vad hur jag förväntar mig att ett läkarbesök går till och ur mycket detaljkännedom som faktiskt behövs.

Jag är ganska bitter på min förra vårdcentral, sa jag... eftersom de nekade undersökningar. Att jag kom till en magnetröntgen alls är helt o hållet min egen förtjänst.
- Det är historia, nu fokuserar vi på vad vi kan göra nu..

Ok..


Juice you Body

Gammal kärlek rostar aldrig..

Vi träffades den 17 december 1976 och på den vägen är det..
Vi gifte oss på min 30 års dag.
Vi har fått 3 underbara barn tillsammans.
Numera också två fantastiska barnbarn.
I Norra Lökaröd, vid vägs ände hittade vi vårt paradis där vi bodde i 21 år.
Många lyckliga o glada stunder har vi upplevt tillsammans.
Precis som de flesta andra har vi fått jobba för att behålla kärleken.
Precis som de flesta andra har vi haft en del knutar på tråden.
De flesta har gått att lösa men inte alla.
2006 kom en tid då vi behövde andas mera av egen luft.
Vi skilde oss, gjorde bodelning och bestämde att om vi skulle fortsätta tillsammans en dag skulle vi börja om på 0.
Vi har fortsatt att träffas ibland oftare och ibland mer sällan.
Vi har fortsatt att åka på semesterresor tillsammans.
Vi har gemensamt fortsatt att träffa våra släktingar.
Vi har varit sambo o särbo igen..

Ingen av oss vill leva ensam.
Vi trivs väldigt bra i varandras sällskap.
Vi vill dela varandras liv.


Jag bor jättefint och huset i Köle är mysigt på alla sätt men om här inte finns någon att dela det med så vad är det  värt då?

Nu ska vi bo tillsammans på Borråkravägen.

Grannar:-)

Jag har mitt krypin och du har ditt.

Vi kan dela varandras vardag eller äta frukosten själv.

Bara att välja.

Praktiskt.

Jag är glad för detta.

Den som söker, den finner.

Kanske har vi funnit en bra väg nu.

Snart flyttar jag igen. Det gör jag gärna!

Jag flyttar gärna precis så många gånger som behövs för att hitta det rätta.

Dan Ekström, jag älskar dig. Det har jag alltid gjort!

Kram