Till huvudstan

Egentligen skulle jag åkt redan i somras.. men det blev bara inte av.
När nu moster Ie som egentligen heter Ingegerd, skulle fylla 85 så fick det ändå bli av.
Hon är min Gudmor.
Hon bor i Stockholm.
Jag tänkte åka tåg.
Men så annonserade min vän Pelle ut på Facebook att han skänkte bort sitt badkar mot avhämtning.
Pelle bor också i Stockholm.
Badkaret hade exakt de mått som passar i mitt badrum. Badkar är dyra och jag älskar att bada.
Sagt och gjort, det fick bli bilresa tur o retur för kalas och avhämtning.
Dan ställde förstås upp och körde. Badkaret skulle precis gå in i hans nya volvobil.
Långtur med fikapauser på tu man hand. Då har man tid att snicksnacka om allt och inget.

Vi hade tur med exakt allt. Väglag, tidsplanering, batteritid för gps i mobilen..
Men det var på håret med batteriet.. Därför önskar jag mig nu en mobilladdare till bilens uttag. Jag glömde ju ta med min laddare. Vi skulle ju hitta en adress i Hässelby och därifrån en adress tvärs igenom stan, i Handen. Utan gps hade vi aldrig fixat det.

Här är några bilder, upplagda med tillstånd från kalaset hos moster Ie, hennes fru Kerstin, min mor Margareta och morbror Ingemar. Kerstins syskon var också med, men inte på bild.

 

Morbror Ingemar och Mor

Ingemar och moster Ie

Alla tre syskonen på bild.

Firades gjorde också Ingegerds tvillingsyster Gunnel som gick bort för några år sen, 

men som fanns med på foto.

Det här fotot tog jag av ett gammalt foto som fanns i bokhyllan. Det är min mormor Lova, morfar Nils och yngste sonen Ingemar.

Att jag är lik mormor Lova är ingen nyhet, däremot blev jag helt överväldigad av att se att morbror Ingemar och min systerson Sebastian Fredriksson är så väldigt lika. Det har jag aldrig sett förut..

Generna går igen.

Jag är så otroligt glad att jag åkte och hälsade på och uppvaktade moster Ie. Man vet liksom inte riktigt när man kommer att ses nästa gång. 

Kära moster Ie, hon är så rolig, så rar och jag tror att hon var lika glad som jag över att vi sågs.

Att få sjunga är som en kick

.. och jag har varit sångnödig länge nu.

Sen vi lade ner Andreas kvintett har jag inte haft mer än vardagsrummet som sångforum. Ok.. det funkar men..

Jag älskar att sjunga i stämmor och få höra alla harmonier, spännande rytmer och allt annat som följer med att sjunga tillsammans.

Syster Johanna har ju hittat sitt forum.. Motettsällskapet men det är inte det jag är mogen för nu.

Jag har precis hittat mitt forum. Jag har sen ett par veckor gått med i församlingens gospelkör, ledd av Daniel Löfqvist. Vi övar i Everöds församlingshem varje tisdag.

En lagom stor kör, mest kvinnor och som vanligt med för få män...

Det är jätteroligt och övningstillfällena är roliga. Vi har kluriga taktövningar, kluriga stämövningar och kluriga tonsäkerhetsövningar. Det är fullt av utmaningar och jag gillar det.

Det ger mig en härlig avkoppling med högsta skärpa.. jo, det låter ju motsägelsefullt, jag vet.. men det är så det är.

Framförallt så ger det mig den kick som ger mig energi. Det är kul.

Jag har alltid varit ganska svag för gospel, dock inte så mycket traditionell gospel som jag kan uppleva blir lite tråkig i längden..

Men hittills har vi haft häftiga arrangemang att öva på där jag får en utmaning.

På min Spotify rullar nästan bara Samuel Ljungbladh som har en härlig röst.. men framförallt så har han alltid så häftiga arrangemang. De ger mig den musikaliska utmaning och upplevelse som jag behöver ha emellanåt för att fylla på må bra kontot.

Andreas Kvintett är saknad.. inte bara av oss som sjungit i den i 15 års tid.. utan även av de som lyssnar.

I somras hade vi en bejublad konsert i Andreas' nuvarande församling, Unnaryds och Femsjö's församlingar. Våra konsertbesökare har nu efterfrågat en julkonsert och det är bestämt att vi ska stråla samman för en dylik den 12 december.

Vi har ju en massa fina sånger i bagaget men ger oss  ett övningstillfälle i förväg för att uppdatera att stämmorna fortfarande sitter kvar. 

Jag ser fram emot detta.

Så har ni Andreas Kvintett abstinens så är ni välkomna till Unnaryds kyrka den 12/12.

Halleluja Moment

I fredags eftermiddag kom två små töser för övernattning. Mamma skulle jobba och pappa springa Lidingöloppet.
Det blir mycket rita o måla. Det är kul.
Krita o vattenfärg är en rolig blandning.

Att fylla i skuggorna efter blommorna på fönsterkarmen som letade sig ner på pappret som låg på bordet, var en rolig uppgift. Och vilket spännande mönster..

Vi hann också med att hämta våra gamla sagoböcker o pussel i förrådet,  fika i hembygdsparken, leka på ¨stora lekplatsen¨ vid skolan och mycket annat. Men också en och annan mysstund i soffan. Härligt.

Helgen bjöd också på en fantastisk konsert med en fantastisk musiker.

En av Sverige bästa sångare och låtskrivare, som vigt sitt musikaliska liv åt kristen musik, Samuel Ljungbladh, var för en gångs skull på nära håll, EFS gården i Åhus. Det var en tur att jag upptäckte i tid och kunde köpa biljett innan de tog slut... 

Hela mitt musikaliska väsen är nu fyllt till brädden ett tag framåt. Han har an underbar röst, exakt rätt balans på Soul-Funk-Gospel, en aning rockinspirerat.. precis i min smak. Renodlad Gospel blir långtråkigt i längden... Men Samuel Ljungbladhs låtar och arrangemang blir aldrig tråkiga. De har alltid det där lilla extra i alla arrangemang som gör att man aldrig tröttnar.

Jag hade turen att sitta typ knappt 2 meter från scenen..

En bit in i andra halvlek tog publiken från Gospellinjen i Glimåkra steget fullt ut och reste sig i bänkraderna och diggade stående. När den låten var slut visade Samuel att de kunde sätta sig igen. Skönt tänkte jag som fick sikten skymd av dem som stod snett framför mig. Jag var på vippen att säga till dem att gå ut i gången emellan raderna..

Det var lite mellansnack. De fattade inte hans fina meddelande utan for upp så fort det blev ösiga låtar. När det närmade sig slutet och sista låten, blev vi alla uppmanade att stå upp och han tog fram en historia med Cindy Peters, som var lika kort som honom själv. Han bad om en stol att stå på. Det fick han.

Samuel berättade att Cindy Peters började alltid sina konserter med att gå från scen, ända längst bak, säga hej till publiken, vända om igen mot scenen och berättade att detta var för att alla, även de som satt längst bak, hade betalat fullt biljettpris för att höra och se henne. Det var en snygg gest. Jag hoppas Glimåkrafolket förstod vinken och tar med sig detta till nästa gång de är på konsert.

Vi fick i början veta att konserten var till för alla, alla som kom för det kristna budskapet och ville ha lite Halleluja moment, för dem som ville höra låten som spelades på prinsbröllopet och för dem som kommit för den musikaliska biten. Några spridda Halleluja och AAAmen hördes emellanåt från publikens håll.

Själv tänker jag att jag fick mitt Halleluja moment av den musikaliska upplevelsen och att jag hänger med Gud i bakgrunden. Det blir bra för mig.

Love, Peace and understanding.

Hmm, denna rubriken har jag visst använt tidigare.. Det bevisar väl att den är viktig.

Som barn till prästbarn har jag alltid haft en navelsträng direkt in i kyrkans värld. Både min farfar och min morfar var alltså präster.
Sen barnsben har jag också sjungit i kyrkan och gör så fortfarande.. tillfällena är inte lika många när jag tagit mig till kyrkan bara pga att inte ha någon annan anledning än att jag ville det..
Det finns mycket att säga om kyrkan, på gott och på ont, om människorna i densamma, målet med verksamheten etc.
Emellanåt tycker jag till offentligt, bara som lekman men ändå..  men också som invald i kyrkorådet under en valperiod. Slutsumman av den erfarenheten är att kyrkans största hinder att nå ut till folket är kyrkoordningen och den stämma som är satt att utarbeta den. Typ kyrkans regering..
Det allra största hindret är alla gamla och dessvärre även nya stofiler som inte accepterar kvinnliga präster och samkönade äktenskap. Att sådana präster inte ens själva har en sådan självinsikt, att de inte förstår att de helt har missförstått det kristna budskapet, är för mig helt obegripligt.
Kärleken är gränslös oavsett vem som är föremål för en människas kärlek.

I tisdags sjöng jag och de andra i Andreas Kvintett på julottan i Maglehems kyrka och det var Birgitta som höll gudtjänsten. Det är alltid givande att lyssna på henne.

Idag var det ju gamla texter som julevangeliet och annat.
Dock var det hennes predikan om hur vi bygger vårt liv precis som med legobitar till den byggnad som blir våra liv, ibland rasar det kanske ner lite men det går ju att bygga upp igen på ett bättre sätt. Legobitarna kan bestå av glädje och andra känslor men också av erfarenheter man får på livets resa.
Det var helt enkla ord som alla kan förstå och summan av kardemumman var typ Love, peace and understanding.
Grejen är ju att det är ju detta som all kyrkligt verksamhet går ut på att förmedla.

Love, peace and understanding..

Visst låter det fantastiskt, en liten mening som alla kan ta till sig.
Det jag tänker är att detta vill ju de flesta skriva under på och säga att man gillar och ändå så är det fler o fler som lämnar kyrkan och hela verksamheten håller på att rämna så sakteliga.
Varför det?

Ja det har jag tänkt på mycket...
Jag anser mig vara kristen och vill föra vidare budskapet att älska din nästa och att vara mot andra som du vill att andra ska vara mot dig. Men jag har alltid haft så svårt att förstå vad de säger..
Det är nog en av anledningarna, många förstår inte det som sägs.
Varför det, igen?
Alla dessa gamla texter, liknelser på ett språk som ingen förstår längre eller har gjort på länge..

Birgitta använde ett uttryck idag: Att få änglaposten live! (om när herdarna fick meddelande av en ängel om att en stjärna var född) som fick alla att fnissa till lite och avståndet till budskapet minskade genast.

Jag utmanar ödet och undrar varför man över huvud taget envisas med att läsa direkt ur Bibeln?? texter som är mycket svåra att få grepp om, som innehåller en massa liknelser som hänvisar till beteenden o omständigheter som ingen känner igen sig i längre. En bok fylld av mängder med fördomar och för vår tidsålder helt andra värderingar om människors lika värde. För övrigt har jag själv undrat många gånger över vad alla dessa apostlar skrivit i denna bok, andrahandsuppgifter och egna tolkningar som är färgade av dem själva. Är allt innehåll verkligen så som Jesus själv menade egentligen?
Jag tror inte det.
.. Ok, det står mycket gott i den också förstås om man förstår att omsätta det i dagens språk.
Jag hade önskat att fler av kyrkans budbärare idag verkligen hade lagt om stilen och pratat så att vi förstår vad de säger, för Budskapet är jätteviktigt!!!

LOVE, PEACE AND UNDERSTANDING!

En bild jag använt förut på mitt gamla läderhalsband från 70-talet då denna rörelse var ganska högljudd.

Det kyrkan eller den kristna tron vill få oss att förstå är att vi ska vara snälla mot varandra, inte vara långsinta, le och krama om varandra istället för att snacka skit, dela det vi har med varandra..
Ja, det är ju inte bara den kristna tron.. alla de stora och seriösa trosformer går ut på detta i grunden. Sen har det kommit lite skit i vägen för de flesta religioner som är svårt att sudda bort, men det är när vissa människor fokuserar på ytterligheter istället för grundbudskapet.
Korståg.. t.ex eller krig i Guds namn..
De som håller sig med sådana uttryck har så att säga kommit på villovägar och behöver ledas in på rätt spår igen. Det är här Birgitta kommer in, hon gör så gott hon kan. Sen är det upp till oss att ta det till oss. Det gäller i allt, i stort som i smått.

LOVE, PEACE AND UNDERSTANDING.
I grunden också ett kärleksbudskap som fått lite skit på sig längs vägen.. men som i grunden har ett gott syfte.
Att det fortfarande är möjligt att det finns krig på 2000 talet visar att vi inte har lärt oss något än..såå



Kärlek och leende till er alla och låt oss sprida detta budskapet igen.

Kraam

Gammal kärlek rostar aldrig..

Vi träffades den 17 december 1976 och på den vägen är det..
Vi gifte oss på min 30 års dag.
Vi har fått 3 underbara barn tillsammans.
Numera också två fantastiska barnbarn.
I Norra Lökaröd, vid vägs ände hittade vi vårt paradis där vi bodde i 21 år.
Många lyckliga o glada stunder har vi upplevt tillsammans.
Precis som de flesta andra har vi fått jobba för att behålla kärleken.
Precis som de flesta andra har vi haft en del knutar på tråden.
De flesta har gått att lösa men inte alla.
2006 kom en tid då vi behövde andas mera av egen luft.
Vi skilde oss, gjorde bodelning och bestämde att om vi skulle fortsätta tillsammans en dag skulle vi börja om på 0.
Vi har fortsatt att träffas ibland oftare och ibland mer sällan.
Vi har fortsatt att åka på semesterresor tillsammans.
Vi har gemensamt fortsatt att träffa våra släktingar.
Vi har varit sambo o särbo igen..

Ingen av oss vill leva ensam.
Vi trivs väldigt bra i varandras sällskap.
Vi vill dela varandras liv.


Jag bor jättefint och huset i Köle är mysigt på alla sätt men om här inte finns någon att dela det med så vad är det  värt då?

Nu ska vi bo tillsammans på Borråkravägen.

Grannar:-)

Jag har mitt krypin och du har ditt.

Vi kan dela varandras vardag eller äta frukosten själv.

Bara att välja.

Praktiskt.

Jag är glad för detta.

Den som söker, den finner.

Kanske har vi funnit en bra väg nu.

Snart flyttar jag igen. Det gör jag gärna!

Jag flyttar gärna precis så många gånger som behövs för att hitta det rätta.

Dan Ekström, jag älskar dig. Det har jag alltid gjort!

Kram