Iskyla

Så hände det.. efter 10 månader möttes vi, min förra kollega BagarBerta och jag, i kassakön på Konsum. Våra blickar möttes, vi stirrade på varandra i flera sekunder, utan att röra en min. ISKYLA!
Detta tillstånd bröts av att jag fick koncentrera mig på att betala mina varor.

Jag brukar inte känna avsky inför människor och jag har aldrig förr känt avsky för en människa som jag känner på så nära håll.. inte förrän nu.
Den avsky som vällde upp inom mig, skrämmer mig lite. Jag får stresskänningar och hjärtat galopperar hårt, jag får svårt att andas och blir yr i huvudet..

Det är avsky inför en människa som ljugit för mig, lurat mig.. ja inte bara mig utan också ljugit för Dan som varit suppleant i styrelsen och Magnus som skött en del bokföring,  som suttit med på våra styrelsemöte… fast jag vet inte riktigt var jag har honom eftersom han tycktes stödja min kollega i flera avseenden.. Undrar om han inser att hon fört honom bakom ljuset också..

Avsky mot lögner och brottsliga handlingar som nu blev en bidragande orsak till att Ekströms Café gick i konkurs.
Avsky mot att hon spridit ut rykten om vår situation som gjort att jag förlorat både nära vänner och bekanta och t.o.m. ingifta släktingar.
Avsky över hur lågt en människa kan bete sig.. Det är under hennes värdighet!

Flera personer har sagt att jag borde göra en anmälan för att utkräva skadestånd.. och Ja, det har jag tänkt på flera gånger under detta året, men min energi har gått åt till att försöka rädda företaget och även om det är ett solklart fall, kan man aldrig vara säker på hur det skulle dömas i en domstol.
I lagtexten betecknas det som allvarligt… men det finns också omständigheter som rättegångskostnader och en risk att få stå för en del av dem om utfallet inte blir som önskat..
Att ha lagen på sin sida behöver inte alltid betyda att man får en helt igenom rättvis rättegång, tyvärr.

Jag har inte längre något att förlora, jag har ju redan förlorat allt i denna historien och behöver därför inte heller vara tyst, av rädsla för att företaget eller anställda ska drabbas.. Det är på ett sätt en befrielse.
Nu äger jag heller inte längre Ekströms Café och kan inte göra någon anmälan.
Nu är det konkursboet som äger och konkursförvaltaren som bestämmer och jag lämnar det åt honom.
Nu ska det göras en konkursutredning som fastslår varför Ekströms gått i konkurs och omständigheterna kring detta och det blir konkursförvaltaren som bestämmer om det ska väckas något åtal och avkrävas något skadestånd.
På ett sätt kommer detta att bli en del av min upprättelse och det är jag glad för. Även om det inte leder till ett åtal eller en fällande dom så kommer det att finnas dokumenterat i konkursutredningen.

Vad är det som har hänt då.. Ja, den som verkligen är intresserad kan fråga mig! men det mest grundläggande är föjande:


En anledning som har avgörande betydelse för konkursen är att min kollega har begått otillbörliga handlingar som strider mot ABL, aktiebolagslagen och för det skulle jag kunna avkräva skadestånd.
Jag vågar påstå det därför att det finns dokumenterat.
I aktiebolagslagen finns det beskrivet under stycken som behandlar
1. Lojalitetsplikten 2. Generalklausulen och 3. Corporate Opportunities.
Dvs, man får inte ta med sig tillgångar ur bolaget för att tillgodose eget intresse. Dvs, man får inte ta med sig kundstocken ( Återförsäljarna)  (eller recept heller för den delen eftersom det är en tillgång som ägs av bolaget, inte av delägarna personligen) och starta ett eget bolag (BagarBerta), vilket är precis det som har skett och det skedde under tiden vi båda var delägare i bolaget, utan min kännedom. Faktiskt fick jag en helt annan lögn presenterad rakt upp i ansiktet, precis som det som presenterades till bankpersonalen när vi skrev köpeavtalet.
Det har kostat vårt gemensamma bolag en ansenlig förlust på flera hundra tusen kronor.. en stor ekonomisk skada. Vem kan reparera sådana skador, inte jag i alla fall.

Men detta är bara en del..
När tid och energi finns ska jag nog skriva en följetång över vad som har varit så jäkla fel bakom kulisserna.
Det får bli mitt sätt att bearbeta den här historien.

Jag hugger ved..

Det har varit visning av konkursboet, visning av alla inventarier och maskiner. Ca 25 personer kom. Det är en olustig känsla att se folk gå omkring och rota, vända och vrida på ens grejor som inte är mina längre.. En timmes visning, den kändes ganska lång men jag är glad över att det momentet är över.
Jag hugger ved, bär in, staplar upp, pausar och kollar FB, hugger lite till, de stora tjocka bitarna som lagts åt sidan, tar i med all kraft och bräcker itu vedbiten mot huggkubben, en urladdning..
Jag bär in de nyhuggna bitarna o staplar upp dem inne vid vedspisen. Snart är förrådet tomt och det som ligger kvar ute under presenningen ska snart köras in. Nu kommer jag ha tid med det.
Nu kommer jag ha tid med så mycket annat också…
När jag hugger ved så springer tankarna iväg och jag tänker tillbaka på det närmaste året.. hur allt vände så snabbt till nya omständigheter som jag aldrig kunde ana och hur det slutade.. vad kunde jag gjort annorlunda? Hade jag en chans över huvud taget? Vad ska jag göra nu?
Jag tänker på de vänner som försvunnit.. jo, jag klarar mig utan dem men det svider förstås.. Vem kan man lita på?
Hur hade jag själv reagerat? Jag brukar tänka den tanken när jag stöter på problem där jag behöver ifrågasätta /eller fundera över varför människor runt omkring mig reagerar som de gör..
Det brukar gå lättare att komma fram till en ståndpunkt då..
När jag hugger veden så får jag ut den ilska som jag ändå känner, ilska över att jag blev så lurad och som till slut blev mitt fall..
Jag tänker på varför så många runt omkring mig ändå tycks anse att det är helt ok att en vän gör sig skyldig till  handlingar som strider mot lagen och ändå bli uppskattad och omtyckt. Hur hade jag själv reagerat om en vän till mig gjort detta emot en annan vän?
Hade jag tagit avstånd då mot den som begick brottet eller hade jag valt "hålla mig neautral och inte ta ställning" som är det sätt som flera valt..? Jag kan förstå att man vill hålla sig neutral men det lutar nog till att jag hade tagit avstånd om en vän begick ett brott mot en annan av mina vänner. Jag hade tyckt att  det var fel och jag hade troligen också uttalat det högt… men alla är inte som jag…
Ja, det är så mina tankar går, när jag hugger min ved. Ett alldeles utmärkt tillfälle att fundera över vad som är viktigt livet, hur man själv vill förhålla sig till sin omvärld. Det är inte enkelt och det är inte alltid jag får några svar på de frågor jag ställer mig men det hjälper att hugga ved och skingra tankarna som snurrar..

Hellre förekomma än förekommas!

Jag har fyllt 55 och närmar mig 60... Det märks!
Motvilligt men dock...
Jag tycker det mesta i livet är roligt.
Jag har ett engagemang i det jag gör.
Jag ger järnet och vill åstadkomma saker o ting.
Men.. jag närmar mig 60 och det märks.

Jag orkar inte lika mycket längre.

Jag var på väg att trappa ner och göra andra saker i livet som jag längtat efter men inte hunnit med ännu.. som att bygga ett växthus, odla och göra fint i trädgården o sånt..
Men hela trädgården är helt igenväxt, nu blommar kirskålen!

Jag har väntat i 30 år på att ta upp mitt intresse för att måla igen och gick 2012 en högskolekurs i ämnet "Bild, en ämnesfördjupning" 15 hp med Väl Godkänt i betyg vilket jag är väldigt stolt över.
Till hösten har jag sökt fortsättningen på den kursen, del 2 av 3,  ytterligare 15 högskolpoäng.
Jag hoppas att jag kommer in..

Jag vill umgås mer med familj o vänner..
Sitta i soffan o sticka..eller på stickcaféet på Ekströms ;)
Åka till mors o fars hus i Frankrike och stanna ett tag..
Åka till havet o gå promenader eller bada..
Inreda vinden till sovrum och klädförvaring..
och ....

Jag har troligen redan arbetat de timmar man förväntas ha avverkat fram till pensionen, trots att jag har typ minst 10 år kvar.. Jag har de sista 15 åren jobbat dubbelt så mycket som man normalt gör på heltid.. det är så det är i café, bageri o matbranchen, i alla fall om man är egen företagare.

Därför förekommer jag alla med att berätta att jag tänker sälja Ekströms Café innan ryktet börjar sprida sig från andra håll. Annonsen ligger ute fr.o.m. idag!
Jag kommer att genomföra allt som är planerat och annonserat och ser verkligen fram emot musikkvällarna på terrassen.
Det är 15 år sen vi började med café i Blåherremölla. 15 fantastiska år. Mycket jobb, mycket slit och många idéer som har genomförts.

Det var meningen förra året då min f.d. kollega o jag tog ett gemensamt styrelsebeslut om detta.
När kollegan hastigt ville lämna i förväg och erbjöd mig via en jurist lite oväntat,  att lösa ut hennes andel i bolaget drömde jag mig tillbaka till allt det vi skapat med Ekströms café & bageri och tänkte att det skulle vara jätteroligt att få göra detta ett tag till. Jag var inte riktigt klar med den biten..

Men.. jag har fyllt 55 och är på väg mot 60. Jag orkar inte längre som förr.
Jag orkar inte jobba 12-15 timmar varje dag.
Jag tycker det är jobbigt när hemmet förfaller och tiden inte riktigt räcker till, därför har jag anlitat en mäklare för att hitta en köpare som vill fortsätta med vår ekologiska inriktning, det genuina hantverket och de äkta varorna. Någon som uppskattar den mysiga miljön med gamla möbler o porslin.
Någon som uppskattar kultur o musik och vill fortsätta i samma anda som vi startade redan i hembygdsparken. Jag hoppas kunna komma o fika på Ekströms, sitta o njuta en stund och sen åka hem igen.

.. sen är det det här med hälsan..
När jag var 17 fick jag efter ett läkarbesök konstaterat att jag har hjärtarytmi o hjärtflimmer. Genom åren har det påverkat mig olika mycket och ibland inte alls under långa perioder. När det blir stressigt och för mycket jobb påverkar det mig negativt på många sätt. Benen svullnar, jag blir trött o andfådd även om jag sitter i soffan o gör ingenting och lite orolig att det inte ska rätta till sig igen..även om det alltid gör det efter en tid.
Min hälsa är viktig. Allas hälsa är viktig och då blir valet ganska enkelt.


Kraam till er alla.

När vänner sviker, ett förtydligande!

Många har kommenterat o stöttat, det gör mig glad.
Jag har också förstått att det inte varit självklart till vem jag riktade min besvikelse till, därför förtydligar jag det nu.
Mitt förra inlägg riktar sig till människor som sprider rykten vidare, i det här fallet om mig, ..utan att ta reda på att det rör sig om lögner och utan att ha pratat med mig om det, trots att vi är vänner o bekanta. Det är dessa människor som jag anser redan ha tagit ställning, fast de inbillar sig att de inte gjort just det.

Den som inte sprider lögner behöver inte ta åt sig av min frustration.

Det är inte alls meningen att någon ska behöva ta ställning för eller emot någon. Alla har förstås rätt att ha vilka vänner de vill.
Jag vill inte heller tvinga folk att komma till Ekströms cafe o handla. Det handlar inte om det.
En del kommer regelbundet, andra lite mer sällan, en del väljer sina inköp någon annanstans.
Fortsätt med det!

Men när en människa väljer att inte längre komma eller säger upp bekantskapen med mig, pga rykten och sprider detta vidare till andra som också väljer att inte komma, då har jag rätt att protestera!
Jag vill helt enkelt inte bli oskyldigt dömd! Vem vill det..?

Statistiken säger att 1 person som sprider negativa uppgifter gör det till i genomsnitt 30 personer.
Det blir jättesnabbt, riktigt många som gör sina val utifrån en lögn..

En person som sprider positiva uppgifter gör det till ca 10 personer.
Man kunde önska att det varit tvärtom...

När vänner sviker..

Jag har i ca 6 månader skrivit inledningen till detta inlägg, om och om igen i mitt hjärnkontor. Hur jag än planerar så blir det aldrig riktigt bra.. Nu får det bära eller brista, det kommer aldrig att bli rätt och jag har inte heller någon anledning att  skydda någon annan, nu måste det ut!
Ni som inte vill veta och vill fortsätta inbilla er att ni "inte vill ta ställning" kan sluta läsa nu!
Jag menar att när man inte vill höra hela sanningen, så har man redan tagit ställning..medvetet eller omedvetet.

Det har spridits rykten och lögner om mig i det här samhället och om det faktum, att jag kom tillbaka till mitt företag vid årsskiftet, lögner som pekar ut mig som en bov, som om jag är någon som begått ett brott.. Jag har blivit dömd utan rättegång. Jag är anklagad bl.a. att ha slängt ut min f.d. kollega. Inget kan var mer felaktigt! .. men så är hon också den typiska "Offerpersonen" som gärna ser sig vara offer för något som nån anan gjort och vägrar se att det mesta är ett resultat över egna fattade beslut. Bra eller dåliga.

Jag känner mig djupt kränkt, inte bara ur det perspektivet att en f.d. vän och f.d. kollega valde att berätta påhittade "sanningar" för alla och envar, det var ifs inte helt oväntat. Det har presenterats lögner  rakt upp i ansiktet på mig flera gånger förr. Men nu har det inneburit att jag har förlorat vänner, gemensamma bekanta som tagit avstånd från mig och på direkt fråga från mig, valt att avsäga sig som vän... utan att de velat eller haft intresse av att höra fakta om hur det egentligen gått till.

Jag kan ta smällen att en person snackar skit om mig! Jag har ett par säkra vänner och en stor familj som står stadigt upp för mig, men att en ryktesspridning tar så stora vändningar att vänner o bekanta säger upp bekantskapen med mig och till och med säger att de aldrig kommer att sätta sin fot på Ekströms cafe.. Då har det verkligen gått för långt!
Detta påverkar inte bara mig och min familj utan en stor del av samhället. När rykten sprids på ett sådant sätt att kunderna slutar att gå dit då dör verksamheten och anställda förlorar sina jobb.. Stora konsekvenser för att få vara med om att sprida falska rykten.
Att människor gör sådana val utan att ta reda på fakta, skrämmer mig.
Att mina s.k. vänner, väljer att inte vilja veta, det sårar mig allra mest och är det största sveket..
Det gör mig så oerhört ledsen.
Nu kan jag inte hålla ut längre. Det finns ett stort orosmoln om det över huvud taget är möjligt att driva Ekströms vidare längre.. utan kunder så går det inte att driva ett företag.

Jag trodde att det spelade roll att man har en historia, ett gott rykte, ett samhällsengagemang och ett förtroende i den hembygd man bor o verkar i. Många personer har jag känt i större delen av mitt liv och ändå sväljer de en påhittad historia som pekar ut mig som en bov och i ett enda slag dömer ut mig..utan att ens prata med mig först. Vad är det för vänner jag haft egentligen? .. och så många?

Av alla mina bekanta är det 5! personer, endast 5 personer i min omgivning som valt att fråga mig om ryktet som de hört och hur det ligger till. 5 personer... Linda Färdig, Anna Castell, Magnus Håkansson, Barbro Hernvall och inte minst Siv Cederholm. Ända in i kyrkans boningar har detta elaka rykte spridits sig.. och tänk, mitt kyrkliga engagemang genom åren.. det räknas inte när det gäller.
Jag betraktar er uppräknade här ovan som verkliga vänner!
Ni är modigare än de flesta, därför att ni i denna handling också är beredda att ompröva det ni först hörde och kanske trodde på, men någonstans inom er ifrågasatte era egna värderingar o tankar. Det är mod! Att ha viljan att ändra sig och inte döma utan att veta, det är mod!

Vad är motsatsen till mod? Feghet..? är alla de andra fega?
Nej, det tror jag inte.. jag tror att man är rädd. Rädd att upptäcka att det man tänkt är fel och har man tänkt fel så är man kanske en dålig människa... och det vill man ju inte vara.
Ännu mer kan ett dåligt samvete spöka över att man inte agerade som man borde från början och därmed ökar rädslan.. man gömmer sig med huvudet i sanden o låtsas som det inte hänt något.
Men det har det. En vän till er har blivit osynliggjord, misstrodd, dömd utan rättegång, kränkt o ledsen..
Kan man leva med det?
Jag vet inte hur det går till. I mitt liv har ärlighet alltid varat längst, det svider genast kanske men känns bra efteråt.

Jag möter er ibland, några av er som troligen är rädda. Vi håller uppe fasaden, ler och skrattar lite, låtsas som om det regnar och byter några ord. Men inom mig så är hela jag i uppror och jag vill skrika, fattar ni inte?, fattar ni inte att ni blivit grundlurade och nu offrar du mig för att slippa erkänna detta?
Det gör ont i mitt hjärta.., flera av er uppskattade jag verkligen mer än andra och det kommer aldrig att bli som förut om vi aldrig mer pratar om det som hänt.

Jag kan villigt erkänna att jag är ute efter upprättelse. Jag har försökt att förlika mig med tanken på att det är så, att jag aldrig får upprättelse. Jag har också försökt att intala mig själv att en upprättelse kan bestå av en fysisk handling, som t.ex att komma och köpa fika.. Och det funkar sådär.. men det blir inte på riktigt ändå.

Det är väl aldrig försent att prata?

Bodil F.