Love, Peace and understanding.

Hmm, denna rubriken har jag visst använt tidigare.. Det bevisar väl att den är viktig.

Som barn till prästbarn har jag alltid haft en navelsträng direkt in i kyrkans värld. Både min farfar och min morfar var alltså präster.
Sen barnsben har jag också sjungit i kyrkan och gör så fortfarande.. tillfällena är inte lika många när jag tagit mig till kyrkan bara pga att inte ha någon annan anledning än att jag ville det..
Det finns mycket att säga om kyrkan, på gott och på ont, om människorna i densamma, målet med verksamheten etc.
Emellanåt tycker jag till offentligt, bara som lekman men ändå..  men också som invald i kyrkorådet under en valperiod. Slutsumman av den erfarenheten är att kyrkans största hinder att nå ut till folket är kyrkoordningen och den stämma som är satt att utarbeta den. Typ kyrkans regering..
Det allra största hindret är alla gamla och dessvärre även nya stofiler som inte accepterar kvinnliga präster och samkönade äktenskap. Att sådana präster inte ens själva har en sådan självinsikt, att de inte förstår att de helt har missförstått det kristna budskapet, är för mig helt obegripligt.
Kärleken är gränslös oavsett vem som är föremål för en människas kärlek.

I tisdags sjöng jag och de andra i Andreas Kvintett på julottan i Maglehems kyrka och det var Birgitta som höll gudtjänsten. Det är alltid givande att lyssna på henne.

Idag var det ju gamla texter som julevangeliet och annat.
Dock var det hennes predikan om hur vi bygger vårt liv precis som med legobitar till den byggnad som blir våra liv, ibland rasar det kanske ner lite men det går ju att bygga upp igen på ett bättre sätt. Legobitarna kan bestå av glädje och andra känslor men också av erfarenheter man får på livets resa.
Det var helt enkla ord som alla kan förstå och summan av kardemumman var typ Love, peace and understanding.
Grejen är ju att det är ju detta som all kyrkligt verksamhet går ut på att förmedla.

Love, peace and understanding..

Visst låter det fantastiskt, en liten mening som alla kan ta till sig.
Det jag tänker är att detta vill ju de flesta skriva under på och säga att man gillar och ändå så är det fler o fler som lämnar kyrkan och hela verksamheten håller på att rämna så sakteliga.
Varför det?

Ja det har jag tänkt på mycket...
Jag anser mig vara kristen och vill föra vidare budskapet att älska din nästa och att vara mot andra som du vill att andra ska vara mot dig. Men jag har alltid haft så svårt att förstå vad de säger..
Det är nog en av anledningarna, många förstår inte det som sägs.
Varför det, igen?
Alla dessa gamla texter, liknelser på ett språk som ingen förstår längre eller har gjort på länge..

Birgitta använde ett uttryck idag: Att få änglaposten live! (om när herdarna fick meddelande av en ängel om att en stjärna var född) som fick alla att fnissa till lite och avståndet till budskapet minskade genast.

Jag utmanar ödet och undrar varför man över huvud taget envisas med att läsa direkt ur Bibeln?? texter som är mycket svåra att få grepp om, som innehåller en massa liknelser som hänvisar till beteenden o omständigheter som ingen känner igen sig i längre. En bok fylld av mängder med fördomar och för vår tidsålder helt andra värderingar om människors lika värde. För övrigt har jag själv undrat många gånger över vad alla dessa apostlar skrivit i denna bok, andrahandsuppgifter och egna tolkningar som är färgade av dem själva. Är allt innehåll verkligen så som Jesus själv menade egentligen?
Jag tror inte det.
.. Ok, det står mycket gott i den också förstås om man förstår att omsätta det i dagens språk.
Jag hade önskat att fler av kyrkans budbärare idag verkligen hade lagt om stilen och pratat så att vi förstår vad de säger, för Budskapet är jätteviktigt!!!

LOVE, PEACE AND UNDERSTANDING!

En bild jag använt förut på mitt gamla läderhalsband från 70-talet då denna rörelse var ganska högljudd.

Det kyrkan eller den kristna tron vill få oss att förstå är att vi ska vara snälla mot varandra, inte vara långsinta, le och krama om varandra istället för att snacka skit, dela det vi har med varandra..
Ja, det är ju inte bara den kristna tron.. alla de stora och seriösa trosformer går ut på detta i grunden. Sen har det kommit lite skit i vägen för de flesta religioner som är svårt att sudda bort, men det är när vissa människor fokuserar på ytterligheter istället för grundbudskapet.
Korståg.. t.ex eller krig i Guds namn..
De som håller sig med sådana uttryck har så att säga kommit på villovägar och behöver ledas in på rätt spår igen. Det är här Birgitta kommer in, hon gör så gott hon kan. Sen är det upp till oss att ta det till oss. Det gäller i allt, i stort som i smått.

LOVE, PEACE AND UNDERSTANDING.
I grunden också ett kärleksbudskap som fått lite skit på sig längs vägen.. men som i grunden har ett gott syfte.
Att det fortfarande är möjligt att det finns krig på 2000 talet visar att vi inte har lärt oss något än..såå



Kärlek och leende till er alla och låt oss sprida detta budskapet igen.

Kraam

Högertrafik?

..och då menar jag faktiskt trafik. Inga omskrivningar för politiska lägen eller nåt annat..
Detta är ett ämne jag tänkt på många gånger och får anledning att fundera över varje dag.
Nu fungerar det mycket bättre att promenera så därför har jag återigen börjat med att gå från högskolan till centralstationen för att få lite motion varje dag.
Jag vet inte hur långt det är.. ett par-tre km kanske. Jag går gärna till hållplatser ännu längre bort om tiden räcker till detta. Ibland stiger jag också av en hållplats tidigare och går till bilen som står o väntar nere vid hållplatsen nere i Degeberga vid banken.

På väg från högskolan till centralen är det en kombinerad gång- och cykelväg. Det är kaos vad gäller trafikregler. Det som mest förvånar mig är att majoriteten beter sig som om det vore vänstertrafik..

Jag minns när det var vänstertrafik och det skulle bytas till höger.
Speciella låtar spelades på radion ( svensktoppen) som " Håll dig till höger Svensson, håll dig till höger  annars slutar det, med en riktig smäll, snälla svensson."  och några andra. Det klassiska klistermärket med H som man gödslade med och vi ungar satte det på allt överallt.

Åter till dagens trafik.

Det är märkligt att det inte finns klara trafikregler för kombinerade gång- och cykelbanor tycker jag.

Jag klipper in en fråga & svar från NTF här:

Jag och min hustru är flitiga gångtrafikanter, som har fått ett litet problem. Vår motionsrunda går långa stycken på gemensam gång- och cykelbana. Vi har tidigare gått på den vänstra sidan för att känna oss lite säkrare. Vi upptäcker på så vis lättare den snabbare trafiken som mopeder och cyklar. Nu har vi dock hört att vi gångare alltid ska befinna oss på den högra sidan utom när vi går på landsväg. Vad är det egentligen som gäller?

Svar:

I trafiklagstiftningen är det inte reglerat på vilken sida man ska gå på en kombinerad gång-, cykel och mopedbana. Fordon ska dock föras till höger (högertrafik) och därför är lämpligt att gående går längst till vänster i färdriktningen. Jmf utdrag ur Trafikförordningen nedan:

Trafikförordningens 7 kap. 1 § (utdrag): "Gående som använder vägrenen eller körbanan skall om möjligt gå längst till vänster i färdriktningen."

Är den kombinerade gång- och cykelbanan utmärkt med påbudsmärket"Gång- och cykel- mopedbana" där banorna är åtskilda, ska gående och cykel/mopedförare följa märkets symbol.

Beträffande gångbana (trottoar) och övergångsställe rekommenderar NTF att gående vid möte med annan gående håller till höger.

Själv pressar jag mig så långt ut till vänster som det bara går för att den gående som jag möter ska förstå min avsikt..att vi i Sverige har högertrafik sedan 1967, därför går jag på vänster sida och möter cyklister på min högra sida. Trots det så går i princip nästan alla på sin högra sida, vilket innnebär vänstertrafik ... är inte detta märkligt?

Fast ändå inte lika märkligt efter att ha lästa svaret från NTF här ovan.

Om man möts på en trottoar eller ett övergångsställe, där det inte är fordon (cykel/moped) inblandade så möts gående på höger sidan...

Så ologiskt och förvirrande. Varför inte köra högertrafik rakt igenom på alla ställen?? Eller är det för svårt att besluta om?

Det är riktigt läskigt när cyklister kommer i en hiskelig fart både framifrån och bakifrån på båda sidor om en. Häromdagen kom det en cyklist i mörkret med hörlurar i öronen ( jag såg i det svaga ljuset de vita sladdarna som hängde ut ur öronen) på min vänstra sida bakifrån och precis bara svepte förbi mig så att jag nuddade vid styret med jackan.. Jag blev så in i galet rädd, hoppade till och skrek högt.

Cyklisten blev helt överraskad av min reaktion och skrek själv till. Han hörde mitt skrik trots musiken i öronen. Ursäkta sa han i förbifarten.. Först blev jag rädd, sen blev jag arg men då var han redan borta.

Hela vägen till centralen filade jag på ett inlägg om hur illa ställt det är med trafikvettet bland trafikanter på kombinerade gång- och cykelvägar.

Nu är det skrivet och jag kan precis som bloggande kompisen Gnäll- Emma kalla min blogg för Gnäll- Bodil...

Mer om mat o sånt..

Med maten som yrke under många år så kan jag inte låta bli att ganska ingående analysera vad maten gör med mig och hur jag påverkas av de olika valen. Just nu handlar det om vikten och status icke rökare. (se förra inlägget).

I alla tider har jag ansett att dieter är en styggelse som bara lurar oskyldiga människor till att tro att man lätt kan nå ett mål utan att anstränga sig särskilt mycket.
Det tycker jag nog fortfarande.
När jag blev bekant med LCHF för 3 år sen.. det var Katta på caféet som introducerade detta för mig, så tyckte jag att  hm.. jaja om man utesluter något i ena änden så blir det brist i den andra änden...
Ät lite av allt så blir det bra, LAGOM är bra.
All överkonsumtion är av ondo brukar jag säga, det säger jag fortfarande och menar det.
Det är alltid summan av den energi du tar in och den du förbrukar som i slutändan räknas. Enkel matte.
Det brukar jag också säga..
Och i princip håller jag med om det mesta fortfarande.. men inte allt.

Jag blev intresserad av vad LCHF var egentligen och började läsa lite om vad Dr Annika Dalström presenterade. Och det var mycket intressant. Hur kroppens förbränningssystem är förberett för att fungera på ett helt annat sätt än det gör när vi som vi lärt oss hittills när vi äter så mycket kolhydrater.

Jag tänker tillbaka på hur människans matvanor sett ut för tusentals år sedan och hur vi anpassat oss efter dagens matvanor och sanningen är att vi ju inte åt kolhydrater för länge sedan.. eller väldigt lite i alla fall. När människan blev bofast och började odla så ökade kolhydratintaget högst väsentligt och det blev också starten till en del sjukdomstillstånd vi dras med idag. Faktum är att evulotionen alltså vår egen utveckling inte hängt med i samma takt för att ställa om fullt ut till denna föda..
I dag säger jag hellre att LCHF är ett sätt att leva, inte en diet. Det är också så att i media och bland folk i allmänhet som inte är helt insatta, säger mycket felaktiga saker, precis som brukligt är om så mycket annat som människor har åsikter om utan att veta egentligen.. Nog om det. Det är inte så att man ska proppa i sig så mycket fett som möjligt. Man ska bara inte ta bort det fett som man normalt har i maten.

För ett par år sen bestämde jag mig för att prova, mest för att jag ville blir bättre i min skruttmage som jag dragits med hela livet. Jag har lärt mig ganska precis i detalj vad jag bör äta och inte äta. Uppsvälld o gasig med knip och oljud har varit resultatet. Magkatarrs liknande symptom. Men man lär sig att leva med det  mesta. Nonijicen var det första som ö h t hjälpte mig i en positiv riktning men inte alltid och inte på all mat.  Förstås. Det går  ju inte att räkna med heller.

Jag hade också några kilo för mycket och tänkte att det hade ju varit bra att bli av med dem på köpet så att säga. Jag hade ett par sluta röka projekt med mig i bagaget som bidragit till detta.
Det är ju faktiskt så att det inte bara är matintaget som ökar vikten vid sluta röka utan också kroppens egen förbränning sätts ut spel. Nikotinet blir man av med på några dagar men alla de andra 4000 giftiga ämnena som man röker i sig.. det är nog de som är värst tror jag och som ställer till oreda på många sätt i kroppen.

Jag läste på och köpte kokbok. jag hade då slutat på caféet och kämpade med att få rätsida på mitt skadade knä. Så det var inte tal om gympa enklare promenader som mest + sjukgympa.
Hur som helst så mådde magen mycket bättre, verkligen mycket bättre!!

Jag tappade några kg under en 6 månaders tid ungefär 1 kg per månad trots att jag inte var jätte konsekvent. Jag föll för frestelser ihop med familjen när det var fika tid. Men ganska sträng var jag nog ändå. Efter 1 år, i början på detta året hade jag blivit av med nästan 8 kg. Utan motion!
Sen slutade jag  röka i april och allt bara stannade upp. Jag började med plåster men efter 1 månad behövdes inte det längre, nikotinbegäret var ju ur kroppen, värre var det med suget. Det suget som bara kommer när man minst anar och bara måste stoppa in något i munnen. Så är det fortfarande.  Jag vill ha en cig nu!!! det tänker jag varje dag flera gånger..
Vad stoppar man det suget med på LCHF sätt?
Nötter, ostkuber, hallon&yoghurt& grädde mix,  morötter, mörk choklad, mer ostkuber och stor påse med nöt och frömix....Jo.. det är en del energi i detta..

Grejen med LCHF är att man inte behöver äta så mycket eftersom man håller sig så mätt av fet mat. Man får sin energi av fett och kroppen ställer om sig och börjar förbränna ifrån fettdepåerna istället. Man samlar inte heller på sig vatten i kroppen och jag fick då inte heller svullna vader som jag kan få ibland. Det märktes faktiskt också i ansiktet, inte så svullen. Påsar under ögon blev mindre.
Innan alltså..

Men om man är i ett sluta röka stadium så blir det inte samma resultat. Den första tiden gick jag upp men sen under sommaren cyklade jag och gympade och gjorde av med en hel del energi då planade det ut och jag stod kvar på samma ungefär. Under hösten tappade jag bort gympan. Det kom ännu en flytt i vägen och jobbet blev bara mer o mer. Jag tappade bort LCHF också och tänkte att jag får äta  mat som inte är så fet med mycket energi och  istället äta lite mer kolhydrater som man kan äta större mängd av men inte får lika mycket energi.
Följden blev nu istället att jag på väldigt kort tid rusade upp flera kg och väger nu mer än jag någonsin gjort.
Det är intressant. Jag har också återfått mitt väldigt svajiga blodsocker som gör mig vimmelkantig och yr om det dröjer med maten men också min svullna gasiga mage.. Magkatarrs känning..
Fruktsocker från äpple ( syra) och clementin ( syra)  rör runt i tarmsystemet och gör om min mage till jäsmaskin, precis som förr fast jag inte riktigt förstod det då.

MedLCHF slutade jag äta frukt och har som sagt sällan mått så bra.

Summan av kardemumman är att jag nog ska välja mer  LCHF baserad mat eftersom jag trots allt  mår så mycket bättre av det. Framförallt ett väldigt jämnt blodsocker, en ej uppblåst mage och inget surt.
Utamaningen är att inte falla för fikafrestelser  ute i lika stor omfattning.
Suget efter cig har jag inte någon lösning på men får hitta på något som inte ger lika mkt överskott på energisidan.
Kan det inte bara gå över snartttt ?????

Den går bara upp o upp..

..vikten alltså.. Varför är det på detta viset?
Sen jag slutade röka i april så är det inget som biter längre.
Mina kilo är som limmade på magen och blir bara fler o fler.

Jag är ändå ganska vaksam och flippar inte ut helt o hållet.
Att efter 38 år och massor av försök ändå lyckats så här långt med att vara rökfri är det ett straff att lägga till kilo. Ämnesomsättning har helt avstannat verkar det som..
OK, jag äter mig till en del som ersättning på röksuget men inte ens när jag är håller igen så gör morot ngn skillnad.

I hela mitt vuxna liv har jag i princip nästan kunnat äta vad jag velat. Har lagt ut några kg i omgångar om sådär 7 år.
Vid sådär 45 hade jag lagt på mig 15 kg sedan jag var 18, inte så värst mycket .. men jag hade dittills aldrig heller motionerat, bara haft ett rörligt jobb, hund och småbarn.
Jag bestämde mig för att göra mig av med mina 15 kg och gjorde en framgångsrik tid i VV.
På ett halvår var de borta och jag vägde lika som jag gjorde innan jag fick barn, 60-61 kg. Det var lite för lite... Målet var 10 kg viktnedgång. Så när allt stabiliserat sig stannade jag på 63-65 vilket är min absoluta bästa matchvikt. Där trivs jag bäst.
Den vikten har jag hållt i över 7 år utan problem. De sista två åren har dock vänt upp o ner på allt.
Traisgt knä och ett par sluta röka projekt har tillsammans gjort sitt.
Upp o ner har det gått beroende på rökningen.
Jag har i princip gympat hela sommaren i stygbyn på friskis passen och en del nu i höst. Jag cyklade också en hel del i somras. Jo.. jag gick inte upp lika mycket som nu men jag gick inte ner ngt heller.. Grrr.

Nu går det bara uppåt... och jag har aldrig vägt så mycket som jag väger nu, inte ens när jag var gravid.

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av vad folk väger eller värderar folk efter det. Det är/gör jag inte nu heller.

Jag utgår bara ifrån mitt eget välmående och när magen tar emot när jag bockar mig ner då har jag nått min egen gräns...

                                                     

..Jo det är ett välfärdsproblem, jag vet. Men ändå.. jag vill gnälla lite.
Jag är arg, besviken och hjärnan tänker att nu skiter jag i detta o börja röka igen..
Ska det aldrig sluta? suget, cravings efter ngt som jag inte vet vad det är.. ännu efter 8 månader.
Jag är ju sedan lång tid avgiftad, det blir man ju fort. Vad är det som kroppen vill ha?


                                       

Jag vill bara vara som jag var innan.. varkens mer eller mindre.


                                                  

Ditt o datt..

Som vanligt går det långt mellan inläggen nu och som vanligt har det passerat 22 olika inlägg i hjärnkontoret under tiden som inte blivit publicerade.
Jag promenerar nuförtiden de flesta dagar i veckan efter jobbet från högskolan in till centralen och gärna ett par hållplatser till om tiden medger detta. Det är sköönt och jag kan samtidigt rensa hjärnan.
Det är då det dyker upp blogginlägg  som jag tänker att jag ska skriva in senare under kvällen, men då är det liksom skrivtorka och jag har tappat inspirationen.

Idag är jag hemma på min andra sjukdag, de första på flera år, kanske 10 år... Som egen företagare är man inte sjuk helt enkelt. Endast akut sängliggande som typ maginfluensa. Men på något sätt är det också mentalt.. att har man inte tid att vara sjuk på riktigt så fixar det sig på nåt sätt. När man sen slappnar av lite så kryper det på nåt halsont nån dag.

Men som sagt. Denna förkylning innebär att mina ögon svullnat och rinner oavbrutet precis som näsan så det hade varit omöjligt att sitta vid datorn 10 timmar om dagen vilket jag gjort i princip den sista  månaden. Vi har så mycket att göra och hur mycket jag än jobbar och jobbar över kommer jag inte att bli klar med allt som ska vara klart innan jul.. suck.. Det var ju inte riktigt så här det skulle bli. Vår avdelning har dubblerat vår omsättning sista året och ska anställa en person till som kan avlasta mig och min kollega men det tar sin tid att hitta rätt person. Hittills löser man detta internt.

Att jobba mer än heltid, studera på halvtid och samtidigt flytta, blev lite för mycket för mig.
Det är nog därför jag däckade i en rejäl förkylning i helgen. Min kropp var försvagad helt enkelt.

Nu ska jag titta över ett inlämningsarbete som är en litteratur uppgift.

För 15 högskolepoäng i ämnet bild får man jobba undan ordentligt, vilket jag inte var riktigt klar över när jag startade.

Idag tänkte jag bara uppdatera mitt projektarbete till målarkursen. Jag har kommit loss och verkligen kunnat måla lite utan ångest.. Nu känns det som om jag kommer att klara detta.

Här är bildbevis.

..Första bilden är fortsättningen från förra inlägget.

Åskådare hör till i ett katthem där alla vill ha koll på allt..

Träden börjar ta form.. finjustering återstår.

Ursprungsfotot. 

Att måla eller icke måla..

Jag har ett projekt som ska göras hemma vid sidan om min 15 poängs högskolekurs i ämnet bild.

I 30 år har jag gjort annat och inbillat mig att jag längtar efter den dagen då jag skulle få tid att ta tag i mitt måleri.
Denna hösten blev det dax. Varje måndag eftermiddag går jag till kursen i hus 15 på högskoleområdet.
Själv jobbar jag i hus 21. Det är såå praktiskt att ha kursen så nära.
Vi har kommit halvvägs, lämnat in arbete på den internetbaserade kursytan, haft redovisningar i klassen, gjort läxor och diskuterat, varit på museum och skrivit processbeskrivningar. Jätteroligt men kräver en hel del arbete.
Jag flyttade ju mitt i allt ihop och blev efter lite i arbetet men har nog koll på det mesta i alla fall.
Det är en härlig blandning av människor och lärarna är bra. Jag är nöjd med alla arbeten jag gjort. Jag har mycket att lära förstås men ngn stans måste man ju börja.
Projektplanen som jag skrev för 14 dagar sen innebär att jag skulle starta mitt måleri v 46 för då hade jag flyttat klart så pass att det skulle vara genomförbart, jag hade fått fram målargrejor och samlat ihop material o annat som behövdes. Arbetet ska vara klart vecka 1 2013 därefter ska presentationen förberedas o göras.
Nu är det vecka 47 och slutet på veckan.. idag känner jag att jag måste börja..
Det är inte så att jag längtar efter att få börja..
Jag ska bara....

Jag ska bara ställa in TV antennen rätt så att det nu går att fästa antennsladden, vilket måste göras i dagsljus, jag vill också såga till en planka som ska ligga i skarven, i golvet mellan två rum där vi bröt bort en vägg när jag flyttade in. Diska behövs och förbereda matlådorna till veckans arbetsdagar.
Det är också söndagkväll och gympan skulle återupptas. En orgelkonsert är också egentligen uppbokad  ikväll..som jag gärna skulle vilja lyssna på. Ett antal lådor att packa upp med mina böcker o annat vill jag också plocka upp.
Men helst utav allt skulle jag bara vilja göra ingenting.. väldigt lite ialla fall, en snabb promenad i regnet och sen lite mat och så sticka klart min tröja i TV soffan och sätta upp en hylla och packa upp en låda med böcker..
Det är vad jag helst vill..
Varför är det så?

Är måleriet bara en illusion? ngt jag bara inbillat mig att jag vill? Även om jag är hyggligt duktig betyder det kanske inte att jag vill??

Egentligen lockas jag mer av att göra allvar av mitt experiment av naturlig hudvård.
Jag lockas också att göra allvar av ett annat experiment som jag kallar jeansprojektet.. att skapa nya klädesplagg av recyklade klädtrasor.. Jättespännande!!

I mitt liv har jag märkt att jag tycker att väldigt många saker är roligt. Jag har alltid våndats över att behöver välja bort roliga saker  därför att tiden inte räcker till.. jag tycker helt enkelt att det mesta är roligt att göra.

Någon sorts energi, en skapande process är det som ska ut... jag veta bara inte riktigt vad jag ska välja.
Vet ni?


Här är bilden i mitt projektarbete. Motviljan an bero på att bilden helt enkelt är för svår..

Jag vet verkligen inte vad det är som hindrar mig, jaa, det är ju förstås jag själv men vad beror det på??

Kraam

Hemmagjord hudvård och schampo

Det pågår ett projekt...

Jag kom just ur duschen och har duschat med min fina sockerscrub som jag blandade häromkvällen, den har alltså hängt med några gånger nu och funkar jättebra. Sååå skönt för skinnet.

Ikväll tog jag också tag i en annan viktig del, nämligen hårschampot. Jag blandade ihop en egen variant och schamponerade med och håret är så mjukt o skönt.

Det bästa av allt är att alla ingredienser hittar jag i mitt kylskåp och skafferi.

Alltså allt går att äta, då är det helt ok för min hud, mitt hår, avloppet och Moder Jord:-) Jag älskar det.!!

För 30 år sen startade jag mitt miljöengagemang och odlade  och beredde den mesta maten vi åt..

Vi hade egna höns, julgrisar och ett härligt trädgårdsland med bärbuskar. Vi köpte mejeriprodukter och lite annat.

När barnen kom så blev det tygblöjor o ullbyxor. Av gamla lakan och utslitna frotté handdukar klippte jag till tvättlappar till barnarumporna, ja.. det var ett medvetet val som fungerade då. Tiden blev mer knapp pga av mer arbete och jag blev äldre o latare och engagerade mig inte lika mycket..

Men att välja miljövänliga varor har alltid varit ett stort intresse. Jag har alltid sorterat våra sopor, långt innan vi blev tvugna av kommunen att göra det.

När jag började med Noni för 8 år sen tog intresse för egen hälsa inkluderat hud- och hårvårdsprodukter över. Jag har läst på, följt marknaden, slagit upp märkliga ingredisenser på alla möjliga produkter som man finns överallt. Noniprodukterna var bland de första som inte innehöll parabener och sulfater. De är ganska ensamma om det fortfarande.. men mer o mer stör det mig att dessa produkter transporteras kors o tvärs över halva jorden. Dessutom så är det ju inte helt rena från onödiga tillsatser de heller även om de är bland de bästa.

Därför har jag nu praktiserat all min ihopsamlade kunskap och tillverkat mina egna produkter. Jag har ju också en gammal livsmedelsteknisk utbildning i bagaget, vilket kommer väl till pass.

Alltså... tänk själva, vad använde man innan industrin kom igång och började tillverka en massa kemikalieprodukter som vi inte visste att vi behövde??

I mitt downzising  liv ingår det att backa ett par steg på många fronter men inte nödvändigtvis på alla.

Till min egen hudvård och hårvård har jag tagit basvaror som finns i hemmet och räknas som livsmedel och går att äta, det man använde förr. Alla har var och en olika kemiska funktioner men är helt ofarliga för oss o Moder Jord.

De innehåller inga tillsatser som emulgeringsmedel, konserveringsmedel, färgämne eller artificiella doftämne och aromer.. öörrkk

Varför i hela världen ska jag gå och köpa dessa produkter och gynna en industri som skitar ner Moder Jord?

Nä.. jag har inget bra svar på det. Dessutom så känns det mycket bättre att dra ett strå till stacken för att lämna över något bra till nästa generation.

I årmiljoner har jord och natur levt i harmoni ända tills människan på förra århundradet rusade fram och skitade ner allt och det pågår fortfarande..

Näpp, nu sitter jag här o njuter av min sockerscrub med ett mjukt o lent skinn och ett rent hår utan ett enda lödderämne tillsatt, med varor som lika gärna kunde bli en energidrink.

Morgonpigga tonåringar.. finns det?

... Ehh.. JA - DET FINNS DET O DE ÅKER SIMRISHAMNSBUSSEN VARJE MORGON!


Vi alla andra vill sova på bussen på väg till jobbet om morgonen.
Men ett litet gäng har mutat in sig längst bak i bussen och håller låda.
Eftersom det är väldigt mycket folk på bussen när den kommer till Degeberga, brukar jag sätta mig där bak för att få en sittplats. De har redan gått på tidigare någon stans längs vägen.
Det är typ ett gäng på 4-5 killar och 2 tjejer. hälften av dem sover som normala tonåringar så dax.
För några veckor sen satt två av dem bakom mig och drog igång med nåt spel på smartphonen som plingade och lät och deras vrål förstärkte ljudbilden dramatiskt.
Jag undrade stilla vad som var problemet..
-- ehh vad menar du?
-- Ja, varför gör ni inte som er kompis därborta, sover? som normala tonåringar brukar göra så här dax.

Jag fick ingen kommentar utan de bara glodde på mig som om jag kom från Mars och fortsatte att spela.
Efter ytterligare en stund sa jag:
-- Det är inte OK att hålla sånt liv på bussen som ni gör. Ta och sluta nu.

Det blev faktiskt en aning tystare.


I dag var det tyst fram till Everöd då killen snett bakom mig plötsligt drog igång sin spelare med värdens sämsta musik och högt dessutom. Jag hade fällt sätet och slumrade som vanligt men vaknade bryskt upp. Det var en hemsk hårdrock cover av en tjejpoplåt som går på radio nu, jag kan melodin men inte texten..
-- Kan du vara snäll och använda dina öronproppar?  sa jag.
-- Han bara tittade på mig..

Jag upprepade vad jag sagt en gång till..
-- Ja om du fäller upp sätet igen, sa han och pekade på sin kompis som satt bakom mig fast på det andra sätet och hade benen upp på sätet bakom mig..Han menade tydligen att kompisen var besvärad av detta. Men han hade inte protesterat själv.

-- Va, är det utpressning på gång eller?? sa jag och blev lite mållös av den urkorkade kommentaren.

Naturligtvis efter 3 sekunders betänketid kom jag på att jag skulle sagt att han inte behövde lägga sig i detta om sätet, det var en fråga mellan mig o hans kompis och sen skulle jag påmint om att han bara betalar för ett säte att sitta på så han kunde ta ner fötterna från det andra.. men nu blev det inte så, kanske lika bra.

Det blev tystare ett tag ända till kompisen bakom mig vaknade till liv någonstans på motorvägen och de började skrika till varandra om vad o var de skulle äta när de kom till skolan. De spelade nu ganska högt och hörde inte varandra annars.
Jag pluggade in min iPhone istället med morgonEkot på P1,  för att dämpa ljudet.

Det var bara en kvinna till framför mig som vände sig om och med en arg blick tyckte att de fick skärpa till sig. Mannen som satt precis framför mig avslöjade inte på något sätt att han hört vad som pågick.
Det gjorde ingen annan heller..

Själv började jag fundera ut olika lösningar på hur man kan tackla problemet..
-Att flytta ännu ett steg närmre och be att få sitta på platsen bredvid den som håller mest låda, då blir avståndet längre till polarna...
- Att ta med världens djupaste death metal låtar och trimma min iPhone till att spela ännu högre...
- Att klappa personen på kinden och fråga om han inte mår bra...

Det finns säkert fler lösningar, mer eller mindre kvalificerade.. jag veta bara inte vilken som kan ge resultat. Roligast hade självklart varit att sätta på en riktigt tung låt på högsta volym.. men då hade man nog fått förbereda övriga resenärer först eller hade ju kanske jag fått på skallen..

Jag går av allra sist på denna turen, ute vid högskolan och idag var det bara jag.
Jag frågade chauffören vad som är Skånetrafikens policy i sådana här fall.
Han hörde inte så mycket längst fram ( motorljudet är ganska högt också)  men lovade att han skulle ta upp det med de andra chaufförerna så att de kan säga till när "fjortisarna" ( som är i gymnasieålder rent fysiskt) går på bussen, att de tar det lugnt.
Det var inte ok att störa andra resenärer, oavsett om det är musik eller högljutt prat.

När jag kom till jobbet och berättade detta för min kollega, berättade hon om en sin resa häromdagen när det längst fram satt en dam som pratade ett annat språk och oavbrutet skrek i telefonen tills chauffören sa till henne att hon skulle dämpa sig.

Ja.. det finns många olika typer av omogna fjortisar som reser med Skånetrafiken, kan man säga..

Ett nytt kapitel..

Bokhyllorna är uppsatta men det finns ännu ingenting i dem, väggarna är tomma o mina bilder står ihopsamlade på golvet, en liten golvlampa sprider ljus i vardagsrummet, TV'n är uppställd men det finns ingen uppkoppling och ingen kabel monterad ännu, Jag snubblar över 4 lådor innanför dörren och ett par bokhylleplan står lutade mot dörrkarmen för att bäras ut i garaget, 1 ytterjacka hänger på plats o vinterkläderna är ännu inte uppackade.. Allt är bara påbörjat.

Denna kväll är nu middagen aväten och lite rester finns till morgondagens lunchlåda.
Kaminen sprider värme o sprakar så skönt.
Nu sitter jag här i soffan, njuter o myser och virkar grytlappar.. Att virka grytlappar är mitt pausarbete. När jag inte orkar engagera mig i ett stickmönster eller så men ändå vill sätta händerna i något.. då är det perfekt att virka grytlappar. Det har blivit rätt många genom åren..tjocka o fina, dubbelvirkade så att man inte bränner sig.

Förresten är det det enda som finns att tillgå än så länge eftersom resten är nerpackat..
Svt play rullar på via datorn på soffbordet, sommarpratarna har jag tittat på. Intressant att lyssna på andra människor när de berättar om sina erfarenheter och innersta tankar.
Kaffet är just klart och jag lägger in en bit ved till i kaminen..
Nu har jag allt tid i världen att njuta för stunden och packa upp när energin är på topp.

I går lämnade jag över nyckeln till mitt förra boende och det är nu helt avslutat.
Det är dax att skriva ett nytt kapitel!

Bodil

6 månader

I köket på gamla adressen där just nu det sista packas ihopa hittade jag ovanför kylskåpet min lilla tobaksväska. Ja.. det betyder att det inte städats där på 6 månader.
Det var då den hamnade där..
Den 16 april 2012, min första rökfria dag.. men inte den sista. På tisdag är det alltså 6 månader sedan jag upphörde att röka.
Det är jag glad för. Har jag mått bättre?
Nää, jo.. jag är bättre i halsen. Men annars inte något kännbart.
Förmodligen ligger det på en annan nivå som kommer att märkas så småningom.
Faktum är att jag har aldrig mått sämre.. Alla möjliga o omöjliga krämpor har kommit över mig..
Jag har på allvar sörjt en kompis, en god vän.. ?? jag har känt och känner mig ibland fortfarande så nere och uttråkad.. och cigaretten skulle var den absolut bästa lösningen...

Men när jag stod där i förmiddags och så vant öppnade tobaksväskan med tobak, filter, papper kändes det så vant, precis som om det var igår jag öppnade den. I 20  år har jag rullat mina cigaretter.
De sista två åren kunde jag också rulla direkt i cigarettpappret.. en kunskap o färdighet som är svår att bestämma något värde på. Men jag kunde!

Nu tittade jag ner i väskan och för en sekund såg jag framför mig hur jag tog upp den gamla, torra tobaken och formade en cigarett, hur jag tände den, hur ont det skulle göra i halsen och hur hemskt det skulle smaka och hur förbannad jag skulle bli efteråt för att jag gjort det och ändå ville hjärnan överväga ett så korkat alternativ.
Jag eller hjärnan... förmodligen en o samma sak, fast det känns som två olika.
Den andra sidan står för förnuftet.

Förnuftet segrar och på tisdag kan jag fira 6 månader som rökfri.
En del av mig är glad för detta.

Kraaam

Mormors gamla piano.

 

Tja.. äntligen ska det nu bli av.. flyttlasset som skjutits upp ett par ggr blir nu verkligen av denna helgen.
I morgon fredag går finalen med förberedelser.
Förresten visste ni det.. att på mitt jobb har man förmånen att få en ledig, betald arbetsdag för att flytta.
Den har jag i morgon. Det är inte riktigt klokt men alldeles sant.

Naturligtvis är ingenting klart i torpet jag flyttar till.. men jag är gammal o garvad o fixar det också.
Det blir så att soffa, piano, säng o mat i kylen blir statusen till att börja med.
Men min runda Ikeasäng får inte plats förrän vinden är i ordning. Finns det någon som har en vanlig 90 extra säng att låna ut ett tag?

Fortfarande ingen tv, inget vatten som går att använda till matlagning o sånt, bara att spola i toaletten med och varmvattenberedaren ligger i garaget.. ingen inredd vind med sovloft, två element fungerade ej upptäckte jag ikväll när jag skulle prova dem, lucka i köksinredningen där diskmaskinen ska stå för att det finns ingen ström och inget avlopp framdraget som passar där, en nedriven vägg som inte är helt ihop satt ännu, upphackat golvspackel i den hörnan i köket där den gamla köksspisen stod förr.

Men, jag fantastiskt vackra, gamla trägolv som vi nu klätt av både korkmatta och masonit samt rensat från tusentals spik, två nya element inkopplade av eltjänster, ett nytt kylskåp, en nyrenoverad skorsten och 13 m3 ved i vedboden :-)).

Ikväll fångade jag också en stor, fet mus i musfällan jag riggade igår. Då är där en mus mindre. Till helgen flyttar dessutom två rovdjur som älskar att fånga möss, in.



Jag måste berätta om pianot..  ett arvegods från min mormor. Det heter Ekström.. en ren tillfällighet.
Nu har jag flera gånger övervägt om jag verkligen ska flytta med mig pianot ytterligare en gång till.. Kanske dax att satsa på ett elpiano modell mindre till mitt lilla hus.

Men jag minns, när jag var barn hur jag fick sitta i farmors knä vid hennes piano och vi sjöng och spelade alla gamla barnvisor.
Nu tänker jag att jag vill ge detsamma till mina barnbarn. Så en gång till får det följa med.
Jag har ju haft det ända från det att vi bodde på Tingsvägen 28 i början på 80-talet.

I 25 år stod det sen i Lökaröd. När vi skildes och flyttade därifrån så har jag flyttat  det till Trollemöllavägen 71, Tingsvägen 71, Borråkravägen 146, Kölevägen 113 och nu till
Borråkravägen 150.
De flesta ggr har Grus Bertil flyttat det till mig. Han har en sån där teleskåplift som han bara manövrerar in genom dörren, lyfter ut pianot och sätter in det på ny adress.

När jag o Dan flyttade tillsammans i hans hus på Borråkravägen 146, lovade jag att det var sista gången  Bertil skulle behöva flytta pianot....säg inte det.. man vet aldrig sa han,  sen fick jag ringa honom en gång till inför flytten till Kölevägen och säga att NU, nu  är det sista gången...
Därför har jag inte ringt honom denna gången, nu blir det för pinsamt.
Därför har Sebastian, Elias, Jokke och Dan lovat att med handkraft o bilsläp fixa det på lördag.

Kraam

Cortison spruta, igen..

Nu har jag fått frikort i sjukvården..jag vet inte om jag ska tycka att det är bra eller dåligt..

Ja, det är väl sådär en 5-6 veckor sen jag fick den första cortisonsprutan i denna omgången. Det var gudomligt. En hel vecka kunde jag gå alldeles normalt utan att det brände till runt knäskålen i varje steg eller att senan på baksidan av mitt knä fick fnatt o krampade efter 400 meters promenad.
Man vänjer sig vid en viss nivå av smärta.
Det syns inte utanpå men känns.
Det är 1 år efter operationen och det är inte samma delar som gör ont nu som före. Men min nuvarande läkare meddelade idag att - jag har inte tänkt att du ska få 10 cortisonsprutor men 3 blir lagom.
Eftersom det hjälpte lite.. kan det hjälpa mer om du får fler.. är hans teori. OM inte svullnaden runt knäskålen lagt sig till årskiftet kan han tänka sig att gå in i knäet o titta. Det var ju vänligt sa jag.

Inte heller denna gången ville han veta något om hur smärtan kommer o går eller känns mer eller mindre. Att jag kan gympa med knäskydd men inte promenera, att cykla funkar riktigt bra men när jag kliver av cykeln kan jag ibland trampa snett och det blir svullet runt knäskålen.
- Jag märker att du redan har bestämt dig för sprutan,  oavsett vad jag har att berätta.. sa jag när han redan var halvvägs utanför dörren för att hämta en cortisonampull. Inget svar.

Jag funderar även denna gången. Jag inser att vi är som mannen från Mars o kvinnan från Jupiter.. Vi talar helt olika språk. Mina tankar efter detta besöket handlar mer om hur utbildningen till läkare eller till sjukvårdspersonal är upplagd.
Får de öva sig i att möta olika patienter? ..som ett rollspel? ..och blir inte godkända förrän de kan hantera de olika sorters människor de kan stöta på i yrket? ..eller hur är det?
Går utbildningen ut på att lära sig allt om människokroppen och dess komplexa funktion men inget om hur du kommunicerar med den människa du ska möta? Jag bara undrar.
-Jag är inte intresserad av att veta om förloppet tidigare, jag är här för att lösa din nuvarande smärta, sa han när jag klagade på att den förslitning som han nu läst om i min journal, uppstått för att jag fick vänta ett år på operationen. Skadan uppstod ju av en olyckshändelse.
(Denna ordväxling pga om det skulle vara möjligt att alls bli helt bra igen)

Jag vill hoppas o tro att det finns bra och lyssnande läkare också men jag vet inte var.
Nu har jag i alla fall fått en plan framlagd och får väl tålmodigt vänta till det har passerat mer än ett år efter operationen för att se vad som orsakar svullnad o ont.

Förra veckan var jag hos en annan läkare för att stämma av om borrelian var utläkt efter penicillinkuren.
Läkaren trodde att den var det men eftersom mina symptom av yrsel, brus i öronen,  domningar och värk i huvud o nacke fortfarande fanns kvar var ju frågan om jag skulle få ett blodprov eller inte för att mäta om det fanns antikroppar i blodet. Detta ska då bekräfta att smittan inte bara handlar om en hudsmitta...och det är konstigt.. även om det nu är 3 månader sen märket på ryggen först upptäcktes och penicillinet har tagit bort det mesta så finns det fortfarande ett märke kvar.
Läkaren talade då om för mig att hon hade hamnat i ett dilemma.
-Jaha? svarade jag.
- Ja.. som läkare har jag nu att fatta ett beslut sa hon.
- Jo..det förstår jag ju..?
- Om vi ska ta ett blodprov eller inte.. vi kan ju vänta lite.
- Nä, nu har jag väntat på allt o alla i sjukvården, jag vill inte vänta längre.
-OK, sa hon,då tar vi ett blodprov!

Ja, det var ju bra, tack för det.

När jag kom hem så tänkte jag vidare på det som sagts. Vad menade hon egentligen? - hamnat i ett dilemma? Dilemma inför vad eller vem?  Menade hon faktiskt vad jag nu kom att tänka på, att dilemmat handlade om ifall jag var en patient som var kvalificerad till att vara en av dem som skulle prioriteras och få taget ett blodprov för att stämma av om Borrelia smittan inte gett med sig utan spridit sig mer?
Eller handlade dilemmat om vilka hon nu skulle få stå till svars för om hon trots allt bestämde sig för att ge mig den undersökning som stod på tur efter att de två första åtgärderna som redan var avklarade  men inte hjälpt fullt ut?

Jag önskar att jag hade kommit på att fråga henne på plats.. Men det är inte så ofta man kommer på alla bra saker att säga just när de behövs sägas.


Kraam

Röd eller blå.

Efter förra blogginlägget behöver jag nog räta ut lite frågetecken.. Det blev lite rörigt. Sanningen är att det blev två, för mig intressanta ämnen, blandade om vartannat.
Det ena handlade om löneutveckling, konsumtion, ständig tillväxt och slöseri på jordens resurser.

Det andra ämnet handlade om mitt ganska djupa engagemang i miljöfrågor och ett hållbart livsval samt ett avståndstagande för tillsatser i maten.


Jag vill gärna fördjupa mig lite i den första frågan om löner och ständig tillväxt.

Så här tänker jag.

Att kräva högre lön är detsamma som att säga JA till ökad/fortsatt tillväxt.
Att säga JA till ökad tillväxt är detsamma som att säga JA till att tära på jordens resurser.
Så...egentligen hör de båda frågorna i förra inlägget ihop i alla fall.

Hamnarbetarna är säkert värda en hygglig lön, det är alla!!
Men hamnarbetarna har redan en riktigt bra lön, bättre än de flesta.

Min gamle kompis Micke, blev bestört av mitt inlägg och protesterade och menade att kraven på högre lön var befogat för att jämna ut löneskillnaden mot chefer som har ännu högre lön.
Jag håller med att man absolut måste jämna ut löneskillnaderna men menar att man måste börja i andra änden.

Det är de som redan har högre lön som måste avstå och sänka sin lön för att det någonsin ska kunna gå att jämna ut löneskillnader. Om man nu inte tycker det är helt ok att göra slut på jordens resurser. Hittills  har man inte lyckat att jämna ut något genom att ständigt kräva högre löner och bör överväga att gå andra vägar. OM det jag gör inte når det resultat jag vill ha måste jag tänka om o göra på ett annat sätt.
En enkel sanning som gäller i stort som smått.

Jag anser inte heller att man kan jämföra löneskillnaderna mellan chefer o arbetare på det sättet som min gode vän Micke gjorde..
Men det innebär inte  heller att jag tycker att cheferna ska ha skyhöga löner..
För att få grepp om skillnaderna behöver man jämföra chefslöner mot chefslöner och arbetarlöner mot arbetarlöner. I alla fall så länge vi har en sådan uppdelning i samhället...

Micke nämnde i sin protest att  cheferna plockar ut en oskälig mängd pengar på massor av procent som är orättvis mot arbetaren som bara får att fåtal procents höjning. Jag är osäker om han faktiskt menar lönehöjning för cheferna eller om han tänkte på att  aktieägare får ut pengar ur vinster på bekostnad av arbetarnas låga löneutveckling..

Därför vill jag också nämna några rader om aktieägare som politiskt bland de röda väljarna är ett hatobjekt som inte riktigt förtjänar en plats i samhället. I alla fall inte om man ska tyda de slagdängor och rubriker i pressen som adresserats av de röda politikerna.
Faktum är att det  hade inte funnits några arbeten om det inte hade funnits aktieägare. Såvida man inte förespråkar ett rakt igenom statsägt samhälle... vilket vi ju redan vet hur det blir.

För att det ska finnas arbeten måste någon starta ett företag.
För att starta ett företag måste det till kapital.
För att få tillgång till kapital får man låna på banken och/eller bjuda ut aktier till försäljning på marknaden.
Det innebär att de som köper aktier ser till att det går att skapa arbetstillfällen. Aktieägaren satsar sina pengar och riskerar sina pengars värde, de kan antingen ge utdelning eller gå förlorade. Men de tar den risken som i sin tur ger mig möjlighet till att få ett arbete.
Tack säger jag.
Hur stor deras utdelning ska vara och reglerna kring detta lämnar jag därhän i detta inlägg.

Detta inlägg hör alltså ihop med att om vi ständigt söker högre o högre löner, så höjs priserna och inflationen ökar och lönen måste bli ännu högre och då behöver man höja priserna lite till..så rullar cirkusen och vi med den..

Jag vill inte vara en del av detta.
Därför gör jag andra val.

Kram från en politisk vilde!

Ska köpkraften bevaras?

Hörde på nyheterna på väg hem från jobbet att hamnarbetarna ( tror jag att det var) fått igenom sitt löneavtal med hot om strejk. Arbetsgivaren valde att ge sig eftersom det hade blivit dyrare med strejk och oskyldiga kunder hade varit dem som blivit mest lidande.
" De redan högst betalda har tvingat sig till en ännu högre lön" det kan vi omöjligt gilla sa motparten.
Hamnarbetarfacket menade att deras mål var att bevara sin köpkraft...?

Det är här mina frågor börja rada upp sig?
 - Varför ska hamnarbetarna bevara sin köpkraft?
 - Vad blir följden för alla andra då?
 - Är det inte bättre att fler har en "lagom" köpkraft än att några har en stor " och några ingen alls?
 - Är inte detta osolidariskt av hamnarbetarna?
 - Och vems intressen går hamnarbetarna om de vill ha mer av samhällskakan än andra?
 - låter inte detta lite som Greklandsyndromet?

Jag gillar helt enkelt inte denna karusellen, att bara ha mer o mer och slösa mer på jordens resurser, att köpa, köpa, köpa..

Att downsiza, dra ner på, innebär att göra tvärt om mot ovanstående, att dra ner på köpkraften.

Istället för högre lön för att kunna betala allt jag har skaffat mig så har jag nu eller håller på:
Byta bostad till ett mindre som innebär färre utgifter.
Enklare teknisk utrustning som blir billigare men ändå fullt acceptabel.
Resa kollektivt i största möjligaste mån.
Återvinna det som funkar att återvinna.
Sy om o förbättra en del kläder.
Lämna gamla älskade skor till skomakaren för att fixa till dem för ännu en tid.
Laga den mesta maten själv o ha matlåda på jobbet.
Jag tänker också återgå till att odla min mat så långt det är möjligt, som jag gjorde förr när barnen var små.

Det mesta av ovanstående har jag mer eller mindre alltid gjort, nu blir det en utveckling vidare åt samma håll.
Jag är ännu mer petig att läsa innehållsförteckning på mina livsmedel jag köper eller annat också som krämer, schampo o sådant.
Inga tillsatser !! ännu mer strängt än förut. T.ex. koka egen buljong och slippa tärningar med konstiga saker i. Inga pulversoppor eller såser,  med klumpförebyggande medel och annat skräp.

Inga krämer med palmolja o sådant elände eller glycerin som ändå anses som "hyggligt" ända till man läser vilka kemikalier som behövs för att få fram glycerinet..

Jag ska göra min egen hudkräm av bivax, kallpressad rapsolja och en eller två växtoljor/delar till som jag har valt ut. Tagna direkt ur den skånska myllan..ja.. jag har inte riktigt tid att fixa det nu just men med tiden så..

Det finns mycket att dra ner på.
Varför?
För att det är det jag kan göra för att minska på slöseriet av jordens tillgångar.
Dessutom om jag drar ner på min konsumtion, jobbar mindre och återanvänder så blir det mer över till mina vänner och kommande generationer.
Varför ska jag ha allting som jag inte behöver?

Om jag inte köper så mycket- behöver jag inte jobba så mycket.
Enkel matematik!

Avslutar med en bild på en dröm.. Earthship hus. Ett helt annat sätt att hushålla på jordens resurser.

Tillvarata regnvatten för att återanvända genom biologisk rening i ett slutet system och t.ex. använda solenergi.

Detta tilltalar mig mycket.

Dessutom bara älskar jag designen:-)

Kraaam

Porträtt med Linjeritning

En läxa vi har denna veckan är att skissa med blyert på porträtt med linjeritning. Alltså utan ljus o skugga. Bara linjer. Det var kul!
Jag har alltid levt med min sanning, att jag inte kan rita, men det går hur bra som helst. Jag är helnöjd så här långt.

Efter några snabba skisser insåg jag vid sista bilden att jag kan göra karriär som karikatyr ritare:-)
Väldigt mycket karikatyr över den.. Och det var faktiskt helt ofrivilligt! De andra är lite mer seriösa.

 Jaja, jag har mycket kvar att lära.. Men det är så jäkla roligt!!
Jag ska göra snabba porträtt med ljus o skugga också..

Sen är det dax att ta itu med det riktiga porträttet i olja som jag skissat upp på duk. Det är en uppgift som ingår i examinationen.

Kraam

Tv, bredband och telefoni

Har precis lyckats avsluta det Telia abonnemang som jag har haft sååå mycket strul med under mitt år på Kölevägen. Precis allt har rört till sig.
Mest beror det förmodligen på att jag övertog ett abonnemang efter en tidigare hyresgäst. Efter det blev inget i abonnemanget sig likt. För det första så fanns ingen framkoppling de första två månaderna, därefter fick jag en ny gateway och det gick lite bättre. Kostnader och tjänster lades till, till större kostnader, tjänster drogs bort utan att kostnaderna togs bort, fakturorna ändrades på innehåll o kostnader utan att det stämde med verkligheten. Mina fakturor hamnade för indrivning som obetalda trots att de skulle krediteras och ny skickas ut, plötsligt kom ett avtal hem i brevlådan på att jag förlängt mitt abonnemang med 6 månader till en annan kostnad när jag i själva verket bara ringt för att reda ut att en faktura hade fle belopp..etc, etc..
Trots detta tycker jag om Telia digitalTV som abonnemang med undantag av att det långt ute på landet i Köle var lite ryckig leverans och bilden ibland frös till ett tag och jag kunde missa upplösningen som t.ex. om vem som faktiskt var mördaren i en deckare.. Jag orkade dock aldrig klaga så mycket på det eftersom jag hade fullt upp med de övriga problemen med Teliaabonnemanget.
I halvlek fick jag en kompensation på 1000 kr för alla missar de gjort.
Nu är i alla fall abonnemanget avslutat och jag har fått sluträkningen.

Frågan är vad jag ska välja istället på min nya adress i Kyllingaröd. Jag ville inte flytta med abonnemanget utan vara helt bortkopplad från det och ha nya valmöjligheter.

Ikväll har jag surfat runt på Canal digital - parabol, telia - digitalTV ..? och Boxer.
En djungel.. klart är att det skiljer endast en någon hundralapp mellan Telia o Canal digital.
Jag tänkte komma ner i kostnad genom att minska kanalpeket men det spelar inte så stor roll.
Grundutbudet är ändå så pass dyrt.. så att välja till en hel räcka med kanaler blir bara marginellt dyrare. I själva verket så blir ju valfriheten väldigt begränsad då.. Gillas inte.

Jag söker efter ett abonnemang med både bredband och tv.
Ska jag då köra bredband från Telia och TV på Canal Digital så blir det nån hundralapp dyrare än om jag tar paketet med Tv, bb och telefon från Telia. Att bara välja bredbandet från Telia är lika dyrt nästan som hela paketet med TV o telefoni inräknat. ..suck..

I detta läget så är det faktiskt Boxer som verkar ha det bästa utbudet vad beträffar valfrihet bland kanaler och priser. Dessutom säger hemsidan att de kan erbjuda bredband...

Men jag tar det med ro...

Först ska jag koppla ihop sladden på den gamla antennen som sitter på huset, testa digitalboxen som ligger i källaren och se om Karlshamns- eller Hörbyantennen kan ge mig lite TV.

Det blir isf gratis!!

..men då återstår bredbandet att lösa..

Tillbaka på ruta 1

Gokväll:-)

Gympa

Ännu ett pass är avklarat på friskispassen i Degeberga. Nu är det två ggr i veckan. Sköönt. Det sista gångerna har jag dock varit riktigt trött.
Borrelia med penicillinkur o hjärtklappningen har tagit på orken tror jag.
Jag har tagit beslut att rensa ut för att komma till noll..och just nu är det inga vitamintillskott, ingen NONI !! (trodde jag aldrig) väldigt få kolhydrater.
Jag inbillar mig att symptomen med yrsel, hjärtklappning, matt o frusen emellanåt har med Borrelian att göra men för att veta tar jag bort allt utom vanlig mat eller är det fortfarande konsekvenser för att jag slutade röka i april.. Många säger ju att de första två åren efteråt drabbades man av typ alla märkliga tillstånd. Jag har ju när allt kommer omkring rökt i 38 år..

Jag är ju en envis sort och när jag kommer till gympan vill jag bara ge järnet. Fullt ös!
I kväll fick vi våra fiskar varma med nya rörelser.
Andra muskler än dem man är van vid, ska härdas och plågas. Men man brukar vänja sig.
Men jag blir trött.. alltså inte som vanligt för att man gympar, utan mer utmattad...
Hoppas det går över snart.

Kram Bodil

Cortison is da shit

Det har gått två år sen jag skadade mitt knä. Än är det inte läkt men jag jobbar på det.
Därför var jag hos min nya vårdcentral i fredags efter lååång väntan till deras ortoped.
Jag fick cortison. Tack! Nu ska väl de sista resterna av inflammationerna längst in ge med sig.
Den gjorde nytta direkt och det är skönt att kunna ta ett vanligt promenadsteg:-)

När jag gick därifrån funderade jag över mötet o tänker.. -att varför är det så att jag varje gång känner att läkaren sällan lyssnar på mig som patient?. Idag kom jag väldigt mycket närmre ett svar.

Inför varje besök har jag förberett mig med att gå igenom vad jag ska säga.
Jag vill berätta att jag kan gympa och jogga sen jag fick operationen men inte promenera mer än max 300 meter, sen är smärtan så svår o knäet så svullet att det känns som skadan skedde nyss. Numera räcker det med att vila mig igenom kvällen och dagen därpå är det genast bättre.

Jag vill berätta att när jag sitter på mitt kontor så stelnar o svullnar knäleden efter en stund så jag måste upp o röra på den. Jag har en höj o sänkbar pall under skrivbordet för avlastning.

Jag vill berätta att jag inte har några problem med att gå i trappor och gör det ofta på jobbet för att få lite extra motion.

Jag vill berätta att jag hittat glädjen av att cykla och kör flera långa rundor i veckan och det gör såå gott för knäet och all smärta är borta under den stunden.

Detta vill jag berätta för att jag inbillar mig att läkaren behöver veta detta för att få sig en ordentlig uppfattning om vad som kan vara problemet .. eller kanske hellre vad som inte är problemet.!

Kan du gå på tå? Ja.. Kan du gå på häl?  Nä..Är du frisk? ehh jag har borelia, och sen har jag ganska mycket hjärtflimmer nu, det har jag haft hela sommaren.... äter du ngn medicin? Ja, penicillin. Tar du värktabletter? Jag tar alvedon så att jag kan sova ibland.
Men läkare är aldrig intresserade av vad jag vill berätta. De ställer ett par frågor sen är det klart!

Idag var det alldeles uppenbart ... fast jag förstod det inte förrän när jag efteråt gick därifrån o tänkte igenom vad som hänt o vad som sades.
Det var alldeles uppenbart att efter ett par frågor o ett par tester så hade läkaren redan bestämt hur han skulle lösa problemet, efter detta var han helt ointresserad av att veta mer. Han hade bestämt sig.
Han hade ingen avsikt att dölja det heller.

Kanske är det så en proffessionell läkare ska arbeta, vad vet jag.
Men det får inte patienten att känna sig lyssnad på. Man går därifrån med känslan av att han vet bara en bråkdel om orsaken men finner ändå på en lösning som ska testas oavsett vad som kan ligga bakom problemet. Det får en att tappa förtroendet för hela läkarkåren och själv känner man sig överkörd på nåt sett.
Jag har alltid inbillat mig att en sjukvårdspersonal behöver lyssna på patienten för att få en hel bild av vad som kan vara orsaken till att patienten faktiskt sitter där.

I detta fallet förstod jag att min ortopedläkare var intresserad till en viss gräns. Patienten har ff ont efter en operation, pat. kan jogga o gympa med stödförband men inte sträcka ut benet helt.
Tack - du får en kortisonspruta. Eftersom du är opererad så är ju möjligheterna mycket bättre att den verkligen ska göra nytta. Jag hör av mig när jag läst igenom din operationsrapport.
Ok. Jag är nöjd med att han bekräftade att det syntes utanpå att allt inte stod rätt till, att han kände att det ännu fanns svullnad kvar och att han hade en vilja att ta reda på mer på egen hand genom att läsa om min operation.

Själv har jag under dessa två åren starkt börjat tvivla på om jag är inbillningssjuk eller om jag som 50 + tant inte alls är prioriterad i sjukvården. Jag råder alla att säga att man har spelat fotboll på hög nivå i sina yngre dagar.. då är det självklart att man får de undersökningar som behövs.

Jag får helt enkelt tänka om, om vad hur jag förväntar mig att ett läkarbesök går till och ur mycket detaljkännedom som faktiskt behövs.

Jag är ganska bitter på min förra vårdcentral, sa jag... eftersom de nekade undersökningar. Att jag kom till en magnetröntgen alls är helt o hållet min egen förtjänst.
- Det är historia, nu fokuserar vi på vad vi kan göra nu..

Ok..


Juice you Body

Gammal kärlek rostar aldrig..

Vi träffades den 17 december 1976 och på den vägen är det..
Vi gifte oss på min 30 års dag.
Vi har fått 3 underbara barn tillsammans.
Numera också två fantastiska barnbarn.
I Norra Lökaröd, vid vägs ände hittade vi vårt paradis där vi bodde i 21 år.
Många lyckliga o glada stunder har vi upplevt tillsammans.
Precis som de flesta andra har vi fått jobba för att behålla kärleken.
Precis som de flesta andra har vi haft en del knutar på tråden.
De flesta har gått att lösa men inte alla.
2006 kom en tid då vi behövde andas mera av egen luft.
Vi skilde oss, gjorde bodelning och bestämde att om vi skulle fortsätta tillsammans en dag skulle vi börja om på 0.
Vi har fortsatt att träffas ibland oftare och ibland mer sällan.
Vi har fortsatt att åka på semesterresor tillsammans.
Vi har gemensamt fortsatt att träffa våra släktingar.
Vi har varit sambo o särbo igen..

Ingen av oss vill leva ensam.
Vi trivs väldigt bra i varandras sällskap.
Vi vill dela varandras liv.


Jag bor jättefint och huset i Köle är mysigt på alla sätt men om här inte finns någon att dela det med så vad är det  värt då?

Nu ska vi bo tillsammans på Borråkravägen.

Grannar:-)

Jag har mitt krypin och du har ditt.

Vi kan dela varandras vardag eller äta frukosten själv.

Bara att välja.

Praktiskt.

Jag är glad för detta.

Den som söker, den finner.

Kanske har vi funnit en bra väg nu.

Snart flyttar jag igen. Det gör jag gärna!

Jag flyttar gärna precis så många gånger som behövs för att hitta det rätta.

Dan Ekström, jag älskar dig. Det har jag alltid gjort!

Kram

Ber om sinnesro

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden!

Kaffestugan & Yangtorp

Vårt största nöje, i min familj, har genom åren varit att åka o fika på olika ställen. Eller har vi haft egen fika med oss ut i en solig backe.
Precis när jag var som mest galen o sugen efter ngt (röksug) idag,  kom Elin o Dan o hämtade mig för en fika. Vi bestämde oss för Kaffestugan i Andrarum.
Det hör inte till vanligheterna att vi åker dit, men ett par ggr per år blir det nog.
Där är mysigt.
Utbudet är inget att skryta med.. men som sagt mysigt! Mycket dyrare än Ekströms Café är det också!

När vi nu var ute o finkörde så tog vi en runda om Ilstorp på vägen hem.
För första ggn körde vi in på vägen till Yangtorp, bara av ren nyfikenhet., Det var vi inte ensamma om.
Vi tog några bilder...

Jag har personligen aldrig varit inne på den vägen eller kommit så när huset. Bara sett det utifrån stora vägen.

 Med tanke på att man gått i konkurs under 2011 och att media talat om att en stor artist har satsat 40 miljoner för att bygga ut detta ställe eller lånat ut på ngt sätt.. så blev jag förvånad över att stället inte är mer färdigt. Jag trodde bara det var en slutfinnish kvar att göra men bygget är ju knappast halvvägs.
Hur kan bygget inte ha kommit längre för 40 miljoner?

Det undrar ju jag..
Retsamt är också att de kom till vårt café o ville starta ett samarbete kring brödbak med deras örter.. Och samtidigt beställde varor för 2500 kr som vi sen aldrig fick betalt för.. det var i slutet på sommaren 2010.

Nu förfaller det snabbt, det märks redan.

I många år var det ett fungerande ställe i en liten skala,ganska lagom skulle jag tro eftersomden klarade sig år efter år.

Detta extrema bygge är helt galet.. 

Juice your body!