Cortison spruta, igen..

Nu har jag fått frikort i sjukvården..jag vet inte om jag ska tycka att det är bra eller dåligt..

Ja, det är väl sådär en 5-6 veckor sen jag fick den första cortisonsprutan i denna omgången. Det var gudomligt. En hel vecka kunde jag gå alldeles normalt utan att det brände till runt knäskålen i varje steg eller att senan på baksidan av mitt knä fick fnatt o krampade efter 400 meters promenad.
Man vänjer sig vid en viss nivå av smärta.
Det syns inte utanpå men känns.
Det är 1 år efter operationen och det är inte samma delar som gör ont nu som före. Men min nuvarande läkare meddelade idag att - jag har inte tänkt att du ska få 10 cortisonsprutor men 3 blir lagom.
Eftersom det hjälpte lite.. kan det hjälpa mer om du får fler.. är hans teori. OM inte svullnaden runt knäskålen lagt sig till årskiftet kan han tänka sig att gå in i knäet o titta. Det var ju vänligt sa jag.

Inte heller denna gången ville han veta något om hur smärtan kommer o går eller känns mer eller mindre. Att jag kan gympa med knäskydd men inte promenera, att cykla funkar riktigt bra men när jag kliver av cykeln kan jag ibland trampa snett och det blir svullet runt knäskålen.
- Jag märker att du redan har bestämt dig för sprutan,  oavsett vad jag har att berätta.. sa jag när han redan var halvvägs utanför dörren för att hämta en cortisonampull. Inget svar.

Jag funderar även denna gången. Jag inser att vi är som mannen från Mars o kvinnan från Jupiter.. Vi talar helt olika språk. Mina tankar efter detta besöket handlar mer om hur utbildningen till läkare eller till sjukvårdspersonal är upplagd.
Får de öva sig i att möta olika patienter? ..som ett rollspel? ..och blir inte godkända förrän de kan hantera de olika sorters människor de kan stöta på i yrket? ..eller hur är det?
Går utbildningen ut på att lära sig allt om människokroppen och dess komplexa funktion men inget om hur du kommunicerar med den människa du ska möta? Jag bara undrar.
-Jag är inte intresserad av att veta om förloppet tidigare, jag är här för att lösa din nuvarande smärta, sa han när jag klagade på att den förslitning som han nu läst om i min journal, uppstått för att jag fick vänta ett år på operationen. Skadan uppstod ju av en olyckshändelse.
(Denna ordväxling pga om det skulle vara möjligt att alls bli helt bra igen)

Jag vill hoppas o tro att det finns bra och lyssnande läkare också men jag vet inte var.
Nu har jag i alla fall fått en plan framlagd och får väl tålmodigt vänta till det har passerat mer än ett år efter operationen för att se vad som orsakar svullnad o ont.

Förra veckan var jag hos en annan läkare för att stämma av om borrelian var utläkt efter penicillinkuren.
Läkaren trodde att den var det men eftersom mina symptom av yrsel, brus i öronen,  domningar och värk i huvud o nacke fortfarande fanns kvar var ju frågan om jag skulle få ett blodprov eller inte för att mäta om det fanns antikroppar i blodet. Detta ska då bekräfta att smittan inte bara handlar om en hudsmitta...och det är konstigt.. även om det nu är 3 månader sen märket på ryggen först upptäcktes och penicillinet har tagit bort det mesta så finns det fortfarande ett märke kvar.
Läkaren talade då om för mig att hon hade hamnat i ett dilemma.
-Jaha? svarade jag.
- Ja.. som läkare har jag nu att fatta ett beslut sa hon.
- Jo..det förstår jag ju..?
- Om vi ska ta ett blodprov eller inte.. vi kan ju vänta lite.
- Nä, nu har jag väntat på allt o alla i sjukvården, jag vill inte vänta längre.
-OK, sa hon,då tar vi ett blodprov!

Ja, det var ju bra, tack för det.

När jag kom hem så tänkte jag vidare på det som sagts. Vad menade hon egentligen? - hamnat i ett dilemma? Dilemma inför vad eller vem?  Menade hon faktiskt vad jag nu kom att tänka på, att dilemmat handlade om ifall jag var en patient som var kvalificerad till att vara en av dem som skulle prioriteras och få taget ett blodprov för att stämma av om Borrelia smittan inte gett med sig utan spridit sig mer?
Eller handlade dilemmat om vilka hon nu skulle få stå till svars för om hon trots allt bestämde sig för att ge mig den undersökning som stod på tur efter att de två första åtgärderna som redan var avklarade  men inte hjälpt fullt ut?

Jag önskar att jag hade kommit på att fråga henne på plats.. Men det är inte så ofta man kommer på alla bra saker att säga just när de behövs sägas.


Kraam

Cortison is da shit

Det har gått två år sen jag skadade mitt knä. Än är det inte läkt men jag jobbar på det.
Därför var jag hos min nya vårdcentral i fredags efter lååång väntan till deras ortoped.
Jag fick cortison. Tack! Nu ska väl de sista resterna av inflammationerna längst in ge med sig.
Den gjorde nytta direkt och det är skönt att kunna ta ett vanligt promenadsteg:-)

När jag gick därifrån funderade jag över mötet o tänker.. -att varför är det så att jag varje gång känner att läkaren sällan lyssnar på mig som patient?. Idag kom jag väldigt mycket närmre ett svar.

Inför varje besök har jag förberett mig med att gå igenom vad jag ska säga.
Jag vill berätta att jag kan gympa och jogga sen jag fick operationen men inte promenera mer än max 300 meter, sen är smärtan så svår o knäet så svullet att det känns som skadan skedde nyss. Numera räcker det med att vila mig igenom kvällen och dagen därpå är det genast bättre.

Jag vill berätta att när jag sitter på mitt kontor så stelnar o svullnar knäleden efter en stund så jag måste upp o röra på den. Jag har en höj o sänkbar pall under skrivbordet för avlastning.

Jag vill berätta att jag inte har några problem med att gå i trappor och gör det ofta på jobbet för att få lite extra motion.

Jag vill berätta att jag hittat glädjen av att cykla och kör flera långa rundor i veckan och det gör såå gott för knäet och all smärta är borta under den stunden.

Detta vill jag berätta för att jag inbillar mig att läkaren behöver veta detta för att få sig en ordentlig uppfattning om vad som kan vara problemet .. eller kanske hellre vad som inte är problemet.!

Kan du gå på tå? Ja.. Kan du gå på häl?  Nä..Är du frisk? ehh jag har borelia, och sen har jag ganska mycket hjärtflimmer nu, det har jag haft hela sommaren.... äter du ngn medicin? Ja, penicillin. Tar du värktabletter? Jag tar alvedon så att jag kan sova ibland.
Men läkare är aldrig intresserade av vad jag vill berätta. De ställer ett par frågor sen är det klart!

Idag var det alldeles uppenbart ... fast jag förstod det inte förrän när jag efteråt gick därifrån o tänkte igenom vad som hänt o vad som sades.
Det var alldeles uppenbart att efter ett par frågor o ett par tester så hade läkaren redan bestämt hur han skulle lösa problemet, efter detta var han helt ointresserad av att veta mer. Han hade bestämt sig.
Han hade ingen avsikt att dölja det heller.

Kanske är det så en proffessionell läkare ska arbeta, vad vet jag.
Men det får inte patienten att känna sig lyssnad på. Man går därifrån med känslan av att han vet bara en bråkdel om orsaken men finner ändå på en lösning som ska testas oavsett vad som kan ligga bakom problemet. Det får en att tappa förtroendet för hela läkarkåren och själv känner man sig överkörd på nåt sett.
Jag har alltid inbillat mig att en sjukvårdspersonal behöver lyssna på patienten för att få en hel bild av vad som kan vara orsaken till att patienten faktiskt sitter där.

I detta fallet förstod jag att min ortopedläkare var intresserad till en viss gräns. Patienten har ff ont efter en operation, pat. kan jogga o gympa med stödförband men inte sträcka ut benet helt.
Tack - du får en kortisonspruta. Eftersom du är opererad så är ju möjligheterna mycket bättre att den verkligen ska göra nytta. Jag hör av mig när jag läst igenom din operationsrapport.
Ok. Jag är nöjd med att han bekräftade att det syntes utanpå att allt inte stod rätt till, att han kände att det ännu fanns svullnad kvar och att han hade en vilja att ta reda på mer på egen hand genom att läsa om min operation.

Själv har jag under dessa två åren starkt börjat tvivla på om jag är inbillningssjuk eller om jag som 50 + tant inte alls är prioriterad i sjukvården. Jag råder alla att säga att man har spelat fotboll på hög nivå i sina yngre dagar.. då är det självklart att man får de undersökningar som behövs.

Jag får helt enkelt tänka om, om vad hur jag förväntar mig att ett läkarbesök går till och ur mycket detaljkännedom som faktiskt behövs.

Jag är ganska bitter på min förra vårdcentral, sa jag... eftersom de nekade undersökningar. Att jag kom till en magnetröntgen alls är helt o hållet min egen förtjänst.
- Det är historia, nu fokuserar vi på vad vi kan göra nu..

Ok..


Juice you Body