När vänner sviker, ett förtydligande!

Många har kommenterat o stöttat, det gör mig glad.
Jag har också förstått att det inte varit självklart till vem jag riktade min besvikelse till, därför förtydligar jag det nu.
Mitt förra inlägg riktar sig till människor som sprider rykten vidare, i det här fallet om mig, ..utan att ta reda på att det rör sig om lögner och utan att ha pratat med mig om det, trots att vi är vänner o bekanta. Det är dessa människor som jag anser redan ha tagit ställning, fast de inbillar sig att de inte gjort just det.

Den som inte sprider lögner behöver inte ta åt sig av min frustration.

Det är inte alls meningen att någon ska behöva ta ställning för eller emot någon. Alla har förstås rätt att ha vilka vänner de vill.
Jag vill inte heller tvinga folk att komma till Ekströms cafe o handla. Det handlar inte om det.
En del kommer regelbundet, andra lite mer sällan, en del väljer sina inköp någon annanstans.
Fortsätt med det!

Men när en människa väljer att inte längre komma eller säger upp bekantskapen med mig, pga rykten och sprider detta vidare till andra som också väljer att inte komma, då har jag rätt att protestera!
Jag vill helt enkelt inte bli oskyldigt dömd! Vem vill det..?

Statistiken säger att 1 person som sprider negativa uppgifter gör det till i genomsnitt 30 personer.
Det blir jättesnabbt, riktigt många som gör sina val utifrån en lögn..

En person som sprider positiva uppgifter gör det till ca 10 personer.
Man kunde önska att det varit tvärtom...

När vänner sviker..

Jag har i ca 6 månader skrivit inledningen till detta inlägg, om och om igen i mitt hjärnkontor. Hur jag än planerar så blir det aldrig riktigt bra.. Nu får det bära eller brista, det kommer aldrig att bli rätt och jag har inte heller någon anledning att  skydda någon annan, nu måste det ut!
Ni som inte vill veta och vill fortsätta inbilla er att ni "inte vill ta ställning" kan sluta läsa nu!
Jag menar att när man inte vill höra hela sanningen, så har man redan tagit ställning..medvetet eller omedvetet.

Det har spridits rykten och lögner om mig i det här samhället och om det faktum, att jag kom tillbaka till mitt företag vid årsskiftet, lögner som pekar ut mig som en bov, som om jag är någon som begått ett brott.. Jag har blivit dömd utan rättegång. Jag är anklagad bl.a. att ha slängt ut min f.d. kollega. Inget kan var mer felaktigt! .. men så är hon också den typiska "Offerpersonen" som gärna ser sig vara offer för något som nån anan gjort och vägrar se att det mesta är ett resultat över egna fattade beslut. Bra eller dåliga.

Jag känner mig djupt kränkt, inte bara ur det perspektivet att en f.d. vän och f.d. kollega valde att berätta påhittade "sanningar" för alla och envar, det var ifs inte helt oväntat. Det har presenterats lögner  rakt upp i ansiktet på mig flera gånger förr. Men nu har det inneburit att jag har förlorat vänner, gemensamma bekanta som tagit avstånd från mig och på direkt fråga från mig, valt att avsäga sig som vän... utan att de velat eller haft intresse av att höra fakta om hur det egentligen gått till.

Jag kan ta smällen att en person snackar skit om mig! Jag har ett par säkra vänner och en stor familj som står stadigt upp för mig, men att en ryktesspridning tar så stora vändningar att vänner o bekanta säger upp bekantskapen med mig och till och med säger att de aldrig kommer att sätta sin fot på Ekströms cafe.. Då har det verkligen gått för långt!
Detta påverkar inte bara mig och min familj utan en stor del av samhället. När rykten sprids på ett sådant sätt att kunderna slutar att gå dit då dör verksamheten och anställda förlorar sina jobb.. Stora konsekvenser för att få vara med om att sprida falska rykten.
Att människor gör sådana val utan att ta reda på fakta, skrämmer mig.
Att mina s.k. vänner, väljer att inte vilja veta, det sårar mig allra mest och är det största sveket..
Det gör mig så oerhört ledsen.
Nu kan jag inte hålla ut längre. Det finns ett stort orosmoln om det över huvud taget är möjligt att driva Ekströms vidare längre.. utan kunder så går det inte att driva ett företag.

Jag trodde att det spelade roll att man har en historia, ett gott rykte, ett samhällsengagemang och ett förtroende i den hembygd man bor o verkar i. Många personer har jag känt i större delen av mitt liv och ändå sväljer de en påhittad historia som pekar ut mig som en bov och i ett enda slag dömer ut mig..utan att ens prata med mig först. Vad är det för vänner jag haft egentligen? .. och så många?

Av alla mina bekanta är det 5! personer, endast 5 personer i min omgivning som valt att fråga mig om ryktet som de hört och hur det ligger till. 5 personer... Linda Färdig, Anna Castell, Magnus Håkansson, Barbro Hernvall och inte minst Siv Cederholm. Ända in i kyrkans boningar har detta elaka rykte spridits sig.. och tänk, mitt kyrkliga engagemang genom åren.. det räknas inte när det gäller.
Jag betraktar er uppräknade här ovan som verkliga vänner!
Ni är modigare än de flesta, därför att ni i denna handling också är beredda att ompröva det ni först hörde och kanske trodde på, men någonstans inom er ifrågasatte era egna värderingar o tankar. Det är mod! Att ha viljan att ändra sig och inte döma utan att veta, det är mod!

Vad är motsatsen till mod? Feghet..? är alla de andra fega?
Nej, det tror jag inte.. jag tror att man är rädd. Rädd att upptäcka att det man tänkt är fel och har man tänkt fel så är man kanske en dålig människa... och det vill man ju inte vara.
Ännu mer kan ett dåligt samvete spöka över att man inte agerade som man borde från början och därmed ökar rädslan.. man gömmer sig med huvudet i sanden o låtsas som det inte hänt något.
Men det har det. En vän till er har blivit osynliggjord, misstrodd, dömd utan rättegång, kränkt o ledsen..
Kan man leva med det?
Jag vet inte hur det går till. I mitt liv har ärlighet alltid varat längst, det svider genast kanske men känns bra efteråt.

Jag möter er ibland, några av er som troligen är rädda. Vi håller uppe fasaden, ler och skrattar lite, låtsas som om det regnar och byter några ord. Men inom mig så är hela jag i uppror och jag vill skrika, fattar ni inte?, fattar ni inte att ni blivit grundlurade och nu offrar du mig för att slippa erkänna detta?
Det gör ont i mitt hjärta.., flera av er uppskattade jag verkligen mer än andra och det kommer aldrig att bli som förut om vi aldrig mer pratar om det som hänt.

Jag kan villigt erkänna att jag är ute efter upprättelse. Jag har försökt att förlika mig med tanken på att det är så, att jag aldrig får upprättelse. Jag har också försökt att intala mig själv att en upprättelse kan bestå av en fysisk handling, som t.ex att komma och köpa fika.. Och det funkar sådär.. men det blir inte på riktigt ändå.

Det är väl aldrig försent att prata?

Bodil F.