I denna midnattstimma lyssnar jag på Vinter & Sommar i P1, valet blev Mustafa Can, född i turkiska Kurdistan, uppväxt i Skövde, bor i Stockholm. Han har fått stora Journalistpriset och en hel mängd andra priser för sitt skrivande.
Hans Vinter i P1 handlar om : Vad gör flykten med människor och vad gör den med mänskligheten?
Mustafa Can, Vinter i P1
Lyssna på detta program om ni inte redan gjort det! så otroligt bra.
I denna midnattstimme sitter jag varmt o skönt i min soffhörna, jag stickar. Idag har jag varit ledig, sovit till 10, ätit mig mätt, målat på mina projektbilder, lagt inlägg på FB, titta på ett par byggfavoritprogram på tv, bjudit Jokke och Dan på fika när de kom hem från jobb. Ett yogapass, det långa, har jag också avverkat, kokt räksoppa och diskat. Kort sagt, en alldeles vanlig bekymmersfri dag.
Nu sitter jag och lyssnar på Mustafa Can.. med sin lugna, fina röst, berättar han om olika möten med olika människor i olika åldrar och med olika kön..människor han mött på sin resa till den syriska gränsen. Alla har de en fasansfull historia, krig, elände, förföljelse, fattigdom, hopplöshet, bestulna på livet och på sina familjemedlemmar..
Jag fångas av alla dessa historier, en våg av tacksamhet sköljer över mig och mina tankar spinner vidare. Vidare på alla de människor jag mött den sista tiden..
På de arbeten jag vikarierat, de sista månaderna har jag mött sådana människor, människor med fasansfulla historier i bagaget, människor som lyckats ta sig vidare och kommit till Sverige. En bråkdel av alla som skulle behövt en frizon utan krig..
Gh. från Eritrea som praktiserar där jag är handledare, som på knagglig svenska berättar att hon jobbat 13 år som militär, att hon varit chef och samordnare med många medarbetare under sig hos FN's livsmedelsprogram, World Food Program.. Sch. från ?? som kom till Sundsvall som flykting för 7 år sen tillsammans med sin familj, hon visar sitt fantastiska hår under sin slöja och säger att hon tar av den när hon är hemma, hon är rolig och skojar och är jätteduktig på att baka, A. från Sverige som tänker lite annorlunda och inte kommit in på den vanliga arbetsmarknaden men vill ha full koll på allting, gärna både två och tre gånger, hon frågar första dagen, fram på eftermiddagen om jag tycker hon pratar för mycket.. Ma, som kommer från Libanon och har en anpassad deltidsanställning därför att stressen i bagaget gör att hon inte orkar jobba hela dagar, vi har mycket att prata om. Vi, från gränsen Turkiet-Kurdistan-Syrien som praktiserar och försöker bli bättre på svenska, båda har barn och barnbarn. De gråter en skvätt ibland på min axel när de får besked om att en släkting eller granne avlidit av bombattackerna i hemlandet. De är oroliga för sina familjemedlemmar som är kvar i eländet.. Ji, en ung svensk kille som lider av ångest och blir trött av alla mediciner och vill att jag trycker tillbaka kulspetsen efter mig när jag använt pennan, Le som kommer ibland, när hon har energi att ta sig till jobbet, hon börjar arbeta halv 11 för att kunna vakna till och komma upp på morgonen.. eller El, som är lien o nätt och far runt och vill göra allt. Du är så snäll säger hon efter en timmes bekantskap.
En massa livsöden som gör att de inte funnit en plats i "normalbilden" och ställts utanför arbetsmarknaden. Finns det nån normalbild? Är vi inte bara ... olika?.. Är det inte så att vi bara har olika förutsättningar för att ta oss an själva livet, så som det erbjuds?
Samhället och arbetsmarknaden ger inte utrymme för människor som är olika och inte passar i Mallen.
Jag är oerhört tacksam och glad för att ha träffat och lärt känna alla dessa människor. Alla olikheter och de enskilda livsödena har berikat mig. Jag är ödmjuk inför att kunna sitta här i min sköna soffa och njuta, lyssna och tänka. Tänka på hur glad jag känner mig över att ha det så bra.
Men vad är det för fel på folk i min omgivning, på folk i Europa och världen, på alla människor som slåss och tar till vapen för att skjuta ner sina medmänniskor?
Vad är det för fel på folk i min omgivning som tycker att vi inte " har råd" att ta emot dem som flyr från krig och terror?
Har ni suttit ner och lyssnat på en livshistoria, fylld med fasansfulla erfarenheter?
Har ni suttit ner och lyssnat på hur svår saknaden kan var över de familjemedlemmar som fortfarande utsätts för bombningar i hemlandet?
Har ni suttit ner och lyssnat på hur maktlösheten och stressen knyter sig i magen över att oroa sig för hur barnen tagit skada av sina upplevelser?
Sverige är som en mamma säger Gh från Eritrea och håller armarna framför sig i en ring precis som hon omfamnar hela världen. Här tar man emot oss, här får vi hjälp att överleva, Jag är tacksam för det. Här är alla ärliga och det finns ingen korruption säger Ch, Sverige är ett bra land.
Hur ska vi kunna tacka?
Gh bjuder mig på examensfest i Juni då hennes ena son tar examen. Jag vill att du ska komma säger hon. Du är en bra människa!
Vi kramar om varandra, vi ska fika nån dag, vi vill hålla kontakten och jag känner tacksamhet.
Var mot andra som du själv vill att andra ska vara mot dig.
