tisdag 26 juli 2016

Fattigdomsgränsen.

Förutfattade meningar är något jag avskyr.
Jag råkar ibland i blåsväder eftersom jag ofta uttalar en åsikt om ditt o datt. Om samhällsfrågor, om politiska ställningstagande, om rasism, om miljö, värderingar eller mänskliga beteenden. Eller som nu senast om fattigdomsgränsen och var den egentligen går.
Det var en artikel i mitt FB flöde som gjorde att jag reagerade. En man menade att man som pensionär inte hade råd att köpa mat. Artikeln berättade att gränsen för fattigdom gick vid 11 000 kr.
Det fick mig att reagera eftersom jag levt ett enkelt men rikt liv alltsom oftast under denna gräns. Och att detta är möjligt om man gör andra, kanske inte så konventionella val men dock helt verklighetsförankrade. Man måste bara våga tänka utanför boxen. Det är en del av min poäng..

Jag ställde då frågan om hur det var möjligt att man inte kunde handla mat när man hamnar i detta gränsland (fattigdomsgränsen på 11 000kr). Jag menar att man kan leva billigare/enklare och därför få pengar över till maten.
Detta fick en del vänner att gå i gång och försöka få mig att förstå hur mycket allting kostar och räknade upp en rad problem bl.a. om bostadsval, geografisk placering etc.
Jag kontrade med exempel på val man kan göra som kostar en bråkdel men blev då dumförklarad och beskylld för att inte vara ödmjuk, att inte begripa nåt samt att leva i nån annan värld..

Det är det som är märkligt och det är här som de förutfattade meningarna haglar.. Man tror plötsligt att man känner mig och applicerar just denna åsikten jag just uttalat, att gälla i alla lägen alltid.
Svart eller vitt, allt eller inget...
Ett sätt att tänka som är så långt ifrån mig som det kan bli.
Jag har uttalat en åsikt i just detta exemplet som artikeln handlade om. INTE om alla andra omständigheter och situationer som kan råda för olika människor och som gör att man får tänka på andra sätt..
Att frånta mig den mänskliga egenskapen att inte vara ödmjuk gör mig nästan smått förbannad och kränkt. Jag är övertygad att de som verkligen känner mig just skulle ge mig det omdömet att jag är ödmjuk.
Ödmjuk inför andra människors situation och möjligheter och de omständigheter som kan finnas i en människas liv.
Men, jag ställer också frågan inför mig själv och andra:
- Vad har du (jag) gjort själv för att förändra situationen? Ofta finns det många alternativ kvar att göra för sin egen del men som få verkar inse.
Jag ställer höga krav på mig själv att ta eget ansvar, liksom jag gör på de runt omkring mig som har möjlighet till det. De flesta har mycket större möjligheter än de tänker på.
I det här landet verkar det i många fall vara så att man med bröstmjölken får med sig en inställning att det är samhällets fel.. och att det är nån annan som ska ordna och fixa.
Självklart ska det skyddsnät vi har i det här landet ställa upp o fixa! men det gäller för dem som inte kan fixa själva!! Det är på den punkten åsikterna verkar gå isär bland några av mina vänner o mig.
.. Ja, jag kan leva med det. Olika synsätt och diskussioner är oftast berikande och utvecklande.
Men sätt för bövelen inte en etikett på mig om sånt ni inte vet något om.

Kärlek