Morgonpigga tonåringar.. finns det?

... Ehh.. JA - DET FINNS DET O DE ÅKER SIMRISHAMNSBUSSEN VARJE MORGON!


Vi alla andra vill sova på bussen på väg till jobbet om morgonen.
Men ett litet gäng har mutat in sig längst bak i bussen och håller låda.
Eftersom det är väldigt mycket folk på bussen när den kommer till Degeberga, brukar jag sätta mig där bak för att få en sittplats. De har redan gått på tidigare någon stans längs vägen.
Det är typ ett gäng på 4-5 killar och 2 tjejer. hälften av dem sover som normala tonåringar så dax.
För några veckor sen satt två av dem bakom mig och drog igång med nåt spel på smartphonen som plingade och lät och deras vrål förstärkte ljudbilden dramatiskt.
Jag undrade stilla vad som var problemet..
-- ehh vad menar du?
-- Ja, varför gör ni inte som er kompis därborta, sover? som normala tonåringar brukar göra så här dax.

Jag fick ingen kommentar utan de bara glodde på mig som om jag kom från Mars och fortsatte att spela.
Efter ytterligare en stund sa jag:
-- Det är inte OK att hålla sånt liv på bussen som ni gör. Ta och sluta nu.

Det blev faktiskt en aning tystare.


I dag var det tyst fram till Everöd då killen snett bakom mig plötsligt drog igång sin spelare med värdens sämsta musik och högt dessutom. Jag hade fällt sätet och slumrade som vanligt men vaknade bryskt upp. Det var en hemsk hårdrock cover av en tjejpoplåt som går på radio nu, jag kan melodin men inte texten..
-- Kan du vara snäll och använda dina öronproppar?  sa jag.
-- Han bara tittade på mig..

Jag upprepade vad jag sagt en gång till..
-- Ja om du fäller upp sätet igen, sa han och pekade på sin kompis som satt bakom mig fast på det andra sätet och hade benen upp på sätet bakom mig..Han menade tydligen att kompisen var besvärad av detta. Men han hade inte protesterat själv.

-- Va, är det utpressning på gång eller?? sa jag och blev lite mållös av den urkorkade kommentaren.

Naturligtvis efter 3 sekunders betänketid kom jag på att jag skulle sagt att han inte behövde lägga sig i detta om sätet, det var en fråga mellan mig o hans kompis och sen skulle jag påmint om att han bara betalar för ett säte att sitta på så han kunde ta ner fötterna från det andra.. men nu blev det inte så, kanske lika bra.

Det blev tystare ett tag ända till kompisen bakom mig vaknade till liv någonstans på motorvägen och de började skrika till varandra om vad o var de skulle äta när de kom till skolan. De spelade nu ganska högt och hörde inte varandra annars.
Jag pluggade in min iPhone istället med morgonEkot på P1,  för att dämpa ljudet.

Det var bara en kvinna till framför mig som vände sig om och med en arg blick tyckte att de fick skärpa till sig. Mannen som satt precis framför mig avslöjade inte på något sätt att han hört vad som pågick.
Det gjorde ingen annan heller..

Själv började jag fundera ut olika lösningar på hur man kan tackla problemet..
-Att flytta ännu ett steg närmre och be att få sitta på platsen bredvid den som håller mest låda, då blir avståndet längre till polarna...
- Att ta med världens djupaste death metal låtar och trimma min iPhone till att spela ännu högre...
- Att klappa personen på kinden och fråga om han inte mår bra...

Det finns säkert fler lösningar, mer eller mindre kvalificerade.. jag veta bara inte vilken som kan ge resultat. Roligast hade självklart varit att sätta på en riktigt tung låt på högsta volym.. men då hade man nog fått förbereda övriga resenärer först eller hade ju kanske jag fått på skallen..

Jag går av allra sist på denna turen, ute vid högskolan och idag var det bara jag.
Jag frågade chauffören vad som är Skånetrafikens policy i sådana här fall.
Han hörde inte så mycket längst fram ( motorljudet är ganska högt också)  men lovade att han skulle ta upp det med de andra chaufförerna så att de kan säga till när "fjortisarna" ( som är i gymnasieålder rent fysiskt) går på bussen, att de tar det lugnt.
Det var inte ok att störa andra resenärer, oavsett om det är musik eller högljutt prat.

När jag kom till jobbet och berättade detta för min kollega, berättade hon om en sin resa häromdagen när det längst fram satt en dam som pratade ett annat språk och oavbrutet skrek i telefonen tills chauffören sa till henne att hon skulle dämpa sig.

Ja.. det finns många olika typer av omogna fjortisar som reser med Skånetrafiken, kan man säga..

Ett nytt kapitel..

Bokhyllorna är uppsatta men det finns ännu ingenting i dem, väggarna är tomma o mina bilder står ihopsamlade på golvet, en liten golvlampa sprider ljus i vardagsrummet, TV'n är uppställd men det finns ingen uppkoppling och ingen kabel monterad ännu, Jag snubblar över 4 lådor innanför dörren och ett par bokhylleplan står lutade mot dörrkarmen för att bäras ut i garaget, 1 ytterjacka hänger på plats o vinterkläderna är ännu inte uppackade.. Allt är bara påbörjat.

Denna kväll är nu middagen aväten och lite rester finns till morgondagens lunchlåda.
Kaminen sprider värme o sprakar så skönt.
Nu sitter jag här i soffan, njuter o myser och virkar grytlappar.. Att virka grytlappar är mitt pausarbete. När jag inte orkar engagera mig i ett stickmönster eller så men ändå vill sätta händerna i något.. då är det perfekt att virka grytlappar. Det har blivit rätt många genom åren..tjocka o fina, dubbelvirkade så att man inte bränner sig.

Förresten är det det enda som finns att tillgå än så länge eftersom resten är nerpackat..
Svt play rullar på via datorn på soffbordet, sommarpratarna har jag tittat på. Intressant att lyssna på andra människor när de berättar om sina erfarenheter och innersta tankar.
Kaffet är just klart och jag lägger in en bit ved till i kaminen..
Nu har jag allt tid i världen att njuta för stunden och packa upp när energin är på topp.

I går lämnade jag över nyckeln till mitt förra boende och det är nu helt avslutat.
Det är dax att skriva ett nytt kapitel!

Bodil

6 månader

I köket på gamla adressen där just nu det sista packas ihopa hittade jag ovanför kylskåpet min lilla tobaksväska. Ja.. det betyder att det inte städats där på 6 månader.
Det var då den hamnade där..
Den 16 april 2012, min första rökfria dag.. men inte den sista. På tisdag är det alltså 6 månader sedan jag upphörde att röka.
Det är jag glad för. Har jag mått bättre?
Nää, jo.. jag är bättre i halsen. Men annars inte något kännbart.
Förmodligen ligger det på en annan nivå som kommer att märkas så småningom.
Faktum är att jag har aldrig mått sämre.. Alla möjliga o omöjliga krämpor har kommit över mig..
Jag har på allvar sörjt en kompis, en god vän.. ?? jag har känt och känner mig ibland fortfarande så nere och uttråkad.. och cigaretten skulle var den absolut bästa lösningen...

Men när jag stod där i förmiddags och så vant öppnade tobaksväskan med tobak, filter, papper kändes det så vant, precis som om det var igår jag öppnade den. I 20  år har jag rullat mina cigaretter.
De sista två åren kunde jag också rulla direkt i cigarettpappret.. en kunskap o färdighet som är svår att bestämma något värde på. Men jag kunde!

Nu tittade jag ner i väskan och för en sekund såg jag framför mig hur jag tog upp den gamla, torra tobaken och formade en cigarett, hur jag tände den, hur ont det skulle göra i halsen och hur hemskt det skulle smaka och hur förbannad jag skulle bli efteråt för att jag gjort det och ändå ville hjärnan överväga ett så korkat alternativ.
Jag eller hjärnan... förmodligen en o samma sak, fast det känns som två olika.
Den andra sidan står för förnuftet.

Förnuftet segrar och på tisdag kan jag fira 6 månader som rökfri.
En del av mig är glad för detta.

Kraaam

Mormors gamla piano.

 

Tja.. äntligen ska det nu bli av.. flyttlasset som skjutits upp ett par ggr blir nu verkligen av denna helgen.
I morgon fredag går finalen med förberedelser.
Förresten visste ni det.. att på mitt jobb har man förmånen att få en ledig, betald arbetsdag för att flytta.
Den har jag i morgon. Det är inte riktigt klokt men alldeles sant.

Naturligtvis är ingenting klart i torpet jag flyttar till.. men jag är gammal o garvad o fixar det också.
Det blir så att soffa, piano, säng o mat i kylen blir statusen till att börja med.
Men min runda Ikeasäng får inte plats förrän vinden är i ordning. Finns det någon som har en vanlig 90 extra säng att låna ut ett tag?

Fortfarande ingen tv, inget vatten som går att använda till matlagning o sånt, bara att spola i toaletten med och varmvattenberedaren ligger i garaget.. ingen inredd vind med sovloft, två element fungerade ej upptäckte jag ikväll när jag skulle prova dem, lucka i köksinredningen där diskmaskinen ska stå för att det finns ingen ström och inget avlopp framdraget som passar där, en nedriven vägg som inte är helt ihop satt ännu, upphackat golvspackel i den hörnan i köket där den gamla köksspisen stod förr.

Men, jag fantastiskt vackra, gamla trägolv som vi nu klätt av både korkmatta och masonit samt rensat från tusentals spik, två nya element inkopplade av eltjänster, ett nytt kylskåp, en nyrenoverad skorsten och 13 m3 ved i vedboden :-)).

Ikväll fångade jag också en stor, fet mus i musfällan jag riggade igår. Då är där en mus mindre. Till helgen flyttar dessutom två rovdjur som älskar att fånga möss, in.



Jag måste berätta om pianot..  ett arvegods från min mormor. Det heter Ekström.. en ren tillfällighet.
Nu har jag flera gånger övervägt om jag verkligen ska flytta med mig pianot ytterligare en gång till.. Kanske dax att satsa på ett elpiano modell mindre till mitt lilla hus.

Men jag minns, när jag var barn hur jag fick sitta i farmors knä vid hennes piano och vi sjöng och spelade alla gamla barnvisor.
Nu tänker jag att jag vill ge detsamma till mina barnbarn. Så en gång till får det följa med.
Jag har ju haft det ända från det att vi bodde på Tingsvägen 28 i början på 80-talet.

I 25 år stod det sen i Lökaröd. När vi skildes och flyttade därifrån så har jag flyttat  det till Trollemöllavägen 71, Tingsvägen 71, Borråkravägen 146, Kölevägen 113 och nu till
Borråkravägen 150.
De flesta ggr har Grus Bertil flyttat det till mig. Han har en sån där teleskåplift som han bara manövrerar in genom dörren, lyfter ut pianot och sätter in det på ny adress.

När jag o Dan flyttade tillsammans i hans hus på Borråkravägen 146, lovade jag att det var sista gången  Bertil skulle behöva flytta pianot....säg inte det.. man vet aldrig sa han,  sen fick jag ringa honom en gång till inför flytten till Kölevägen och säga att NU, nu  är det sista gången...
Därför har jag inte ringt honom denna gången, nu blir det för pinsamt.
Därför har Sebastian, Elias, Jokke och Dan lovat att med handkraft o bilsläp fixa det på lördag.

Kraam

Cortison spruta, igen..

Nu har jag fått frikort i sjukvården..jag vet inte om jag ska tycka att det är bra eller dåligt..

Ja, det är väl sådär en 5-6 veckor sen jag fick den första cortisonsprutan i denna omgången. Det var gudomligt. En hel vecka kunde jag gå alldeles normalt utan att det brände till runt knäskålen i varje steg eller att senan på baksidan av mitt knä fick fnatt o krampade efter 400 meters promenad.
Man vänjer sig vid en viss nivå av smärta.
Det syns inte utanpå men känns.
Det är 1 år efter operationen och det är inte samma delar som gör ont nu som före. Men min nuvarande läkare meddelade idag att - jag har inte tänkt att du ska få 10 cortisonsprutor men 3 blir lagom.
Eftersom det hjälpte lite.. kan det hjälpa mer om du får fler.. är hans teori. OM inte svullnaden runt knäskålen lagt sig till årskiftet kan han tänka sig att gå in i knäet o titta. Det var ju vänligt sa jag.

Inte heller denna gången ville han veta något om hur smärtan kommer o går eller känns mer eller mindre. Att jag kan gympa med knäskydd men inte promenera, att cykla funkar riktigt bra men när jag kliver av cykeln kan jag ibland trampa snett och det blir svullet runt knäskålen.
- Jag märker att du redan har bestämt dig för sprutan,  oavsett vad jag har att berätta.. sa jag när han redan var halvvägs utanför dörren för att hämta en cortisonampull. Inget svar.

Jag funderar även denna gången. Jag inser att vi är som mannen från Mars o kvinnan från Jupiter.. Vi talar helt olika språk. Mina tankar efter detta besöket handlar mer om hur utbildningen till läkare eller till sjukvårdspersonal är upplagd.
Får de öva sig i att möta olika patienter? ..som ett rollspel? ..och blir inte godkända förrän de kan hantera de olika sorters människor de kan stöta på i yrket? ..eller hur är det?
Går utbildningen ut på att lära sig allt om människokroppen och dess komplexa funktion men inget om hur du kommunicerar med den människa du ska möta? Jag bara undrar.
-Jag är inte intresserad av att veta om förloppet tidigare, jag är här för att lösa din nuvarande smärta, sa han när jag klagade på att den förslitning som han nu läst om i min journal, uppstått för att jag fick vänta ett år på operationen. Skadan uppstod ju av en olyckshändelse.
(Denna ordväxling pga om det skulle vara möjligt att alls bli helt bra igen)

Jag vill hoppas o tro att det finns bra och lyssnande läkare också men jag vet inte var.
Nu har jag i alla fall fått en plan framlagd och får väl tålmodigt vänta till det har passerat mer än ett år efter operationen för att se vad som orsakar svullnad o ont.

Förra veckan var jag hos en annan läkare för att stämma av om borrelian var utläkt efter penicillinkuren.
Läkaren trodde att den var det men eftersom mina symptom av yrsel, brus i öronen,  domningar och värk i huvud o nacke fortfarande fanns kvar var ju frågan om jag skulle få ett blodprov eller inte för att mäta om det fanns antikroppar i blodet. Detta ska då bekräfta att smittan inte bara handlar om en hudsmitta...och det är konstigt.. även om det nu är 3 månader sen märket på ryggen först upptäcktes och penicillinet har tagit bort det mesta så finns det fortfarande ett märke kvar.
Läkaren talade då om för mig att hon hade hamnat i ett dilemma.
-Jaha? svarade jag.
- Ja.. som läkare har jag nu att fatta ett beslut sa hon.
- Jo..det förstår jag ju..?
- Om vi ska ta ett blodprov eller inte.. vi kan ju vänta lite.
- Nä, nu har jag väntat på allt o alla i sjukvården, jag vill inte vänta längre.
-OK, sa hon,då tar vi ett blodprov!

Ja, det var ju bra, tack för det.

När jag kom hem så tänkte jag vidare på det som sagts. Vad menade hon egentligen? - hamnat i ett dilemma? Dilemma inför vad eller vem?  Menade hon faktiskt vad jag nu kom att tänka på, att dilemmat handlade om ifall jag var en patient som var kvalificerad till att vara en av dem som skulle prioriteras och få taget ett blodprov för att stämma av om Borrelia smittan inte gett med sig utan spridit sig mer?
Eller handlade dilemmat om vilka hon nu skulle få stå till svars för om hon trots allt bestämde sig för att ge mig den undersökning som stod på tur efter att de två första åtgärderna som redan var avklarade  men inte hjälpt fullt ut?

Jag önskar att jag hade kommit på att fråga henne på plats.. Men det är inte så ofta man kommer på alla bra saker att säga just när de behövs sägas.


Kraam