Nu har jag fått frikort i sjukvården..jag vet inte om jag ska tycka att det är bra eller dåligt..
Ja, det är väl sådär en 5-6 veckor sen jag fick den första cortisonsprutan i denna omgången. Det var gudomligt. En hel vecka kunde jag gå alldeles normalt utan att det brände till runt knäskålen i varje steg eller att senan på baksidan av mitt knä fick fnatt o krampade efter 400 meters promenad.
Man vänjer sig vid en viss nivå av smärta.
Det syns inte utanpå men känns.
Det är 1 år efter operationen och det är inte samma delar som gör ont nu som före. Men min nuvarande läkare meddelade idag att - jag har inte tänkt att du ska få 10 cortisonsprutor men 3 blir lagom.
Eftersom det hjälpte lite.. kan det hjälpa mer om du får fler.. är hans teori. OM inte svullnaden runt knäskålen lagt sig till årskiftet kan han tänka sig att gå in i knäet o titta. Det var ju vänligt sa jag.
Inte heller denna gången ville han veta något om hur smärtan kommer o går eller känns mer eller mindre. Att jag kan gympa med knäskydd men inte promenera, att cykla funkar riktigt bra men när jag kliver av cykeln kan jag ibland trampa snett och det blir svullet runt knäskålen.
- Jag märker att du redan har bestämt dig för sprutan, oavsett vad jag har att berätta.. sa jag när han redan var halvvägs utanför dörren för att hämta en cortisonampull. Inget svar.
Jag funderar även denna gången. Jag inser att vi är som mannen från Mars o kvinnan från Jupiter.. Vi talar helt olika språk. Mina tankar efter detta besöket handlar mer om hur utbildningen till läkare eller till sjukvårdspersonal är upplagd.
Får de öva sig i att möta olika patienter? ..som ett rollspel? ..och blir inte godkända förrän de kan hantera de olika sorters människor de kan stöta på i yrket? ..eller hur är det?
Går utbildningen ut på att lära sig allt om människokroppen och dess komplexa funktion men inget om hur du kommunicerar med den människa du ska möta? Jag bara undrar.
-Jag är inte intresserad av att veta om förloppet tidigare, jag är här för att lösa din nuvarande smärta, sa han när jag klagade på att den förslitning som han nu läst om i min journal, uppstått för att jag fick vänta ett år på operationen. Skadan uppstod ju av en olyckshändelse.
(Denna ordväxling pga om det skulle vara möjligt att alls bli helt bra igen)
Jag vill hoppas o tro att det finns bra och lyssnande läkare också men jag vet inte var.
Nu har jag i alla fall fått en plan framlagd och får väl tålmodigt vänta till det har passerat mer än ett år efter operationen för att se vad som orsakar svullnad o ont.
Förra veckan var jag hos en annan läkare för att stämma av om borrelian var utläkt efter penicillinkuren.
Läkaren trodde att den var det men eftersom mina symptom av yrsel, brus i öronen, domningar och värk i huvud o nacke fortfarande fanns kvar var ju frågan om jag skulle få ett blodprov eller inte för att mäta om det fanns antikroppar i blodet. Detta ska då bekräfta att smittan inte bara handlar om en hudsmitta...och det är konstigt.. även om det nu är 3 månader sen märket på ryggen först upptäcktes och penicillinet har tagit bort det mesta så finns det fortfarande ett märke kvar.
Läkaren talade då om för mig att hon hade hamnat i ett dilemma.
-Jaha? svarade jag.
- Ja.. som läkare har jag nu att fatta ett beslut sa hon.
- Jo..det förstår jag ju..?
- Om vi ska ta ett blodprov eller inte.. vi kan ju vänta lite.
- Nä, nu har jag väntat på allt o alla i sjukvården, jag vill inte vänta längre.
-OK, sa hon,då tar vi ett blodprov!
Ja, det var ju bra, tack för det.
När jag kom hem så tänkte jag vidare på det som sagts. Vad menade hon egentligen? - hamnat i ett dilemma? Dilemma inför vad eller vem? Menade hon faktiskt vad jag nu kom att tänka på, att dilemmat handlade om ifall jag var en patient som var kvalificerad till att vara en av dem som skulle prioriteras och få taget ett blodprov för att stämma av om Borrelia smittan inte gett med sig utan spridit sig mer?
Eller handlade dilemmat om vilka hon nu skulle få stå till svars för om hon trots allt bestämde sig för att ge mig den undersökning som stod på tur efter att de två första åtgärderna som redan var avklarade men inte hjälpt fullt ut?
Jag önskar att jag hade kommit på att fråga henne på plats.. Men det är inte så ofta man kommer på alla bra saker att säga just när de behövs sägas.
Kraam
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar