Det är Juldagen 2018, det är över två år sen jag skrev senast i min blogg..
Juldagen är alltid en dag där jag tillåter mig att inte göra något särskilt, bara vara och lata mig.
Jag har just tittat på tv-filmer som rullade på i rutan, bl.a. Tsaziki, farsan och olivkriget från 2015 där temat berör den finanskris som drabbade Grekland tidigare och som kanske ännu inte är över.
Det gick rakt in i mitt hjärta och jag inser att den handlar om ett ämne som jag ägnat mig åt i hela mitt vuxna liv, att rädda landsbygden och kriget mot stormarknadssyndromet.
Fokus har i mitt liv varit den småskaliga verksamhet som präglar livet på landet, mest har det handlat om café & bageri företag som Ekströms Café & Bageri AB och Café Blåherremölla HB, men också aktivt arbete i föreningslivet.
De 3 senaste åren har allt handlat om att rädda Lanthandeln i Huaröd, min arbetsplats sedan den 18 november 2015. Jag fick uppgiften att som butiksansvarig, göra allt som stod i min makt att rädda Lanthandeln mot den nedläggning som då hotade verksamheten. En tuff uppgift.
Jag är ju av ganska segt virke och gillar utmaningar men denna har varit tuff. Resan är ännu inte över.
Tillsammans med olika styrelsekombinationer, några hängivna medlemmar och huarödsbor har vi ändå kommit en bra bit framåt.
Att nu få vara med om att bygga ut en butik på landet, att expandera, våga och vinn, vinna eller försvinna.. eller nåt annat bra citat.. är det det handlar om.
För att kunna överleva på landet gäller det att vara bäst, bättre än alla andra, vilka har helt andra muskler att locka till sig folk.
Man måste vara påhittig med alla sidoidéer, hitta folk som är beredda att hjälpa till på frivillig bas, som har ett engagemang i samma klass som jag själv.. att verkligen vilja och som vågar tro på att detta måste gå.
Alternativet är att försvinna! Det är så det är, det går inte att slappna av en sekund, därför att det inte finns några marginaler.
Har jag kommit ihåg allt till nästa beställning inför en stor och viktig helg som julen?
Har jag något som sticker ut prismässigt som kan konkurrera med stormarknaden?.. jag det är ju lite fånigt egentligen.. det säger sig själv att vi småbutiker på landet aldrig kan konkurrera med prisfrågan, vi kan bara konkurrera med den bästa servicen, den trevliga atmosfären och som vi skojade om på Handlarn kursen nyligen, den snyggaste personalen! Som väl är har jag ju en söt o vacker kollega, själv har jag inget att tillföra i den kategorin.
Jag strävar alltid att göra det bästa jag kan med de medel och verktyg jag fått... men...
Det finns alltid arbetsuppgifter som får lämnas kvar för att tiden inte räcker till. Jag ska bara fixa lite till, och så är det bara detta också som måste göras för nästa dag finns inte tid... Många volontärtimmar blir det.
Jag fortsätter när jag kommer hem att finjusterar beställningar, gör schema och reklamlappar, svarar på mail och kollar foto till att uppdatera FaceBooksidan.
Nåt alternativ finns inte för då går verksamheten neråt igen, en ständig press och en väldigt sårbar situation, det räcker med att någon av det mest trogna kunderna gör valet att göra sina inköp någons annanstans, då går kassorna ner, det blir för mycket svinn och för många röda lappar vilket också ger signaler till övriga kunder att det inte är lika roligt att handla och då gör nästa kund samma val som den förra. Möjligheterna blir sämre att köpa in bra varor och fylla igen luckorna som uppstår i hyllorna. En hårfin balans som nästan är omöjlig att parera..
Vi har blivit lite bortskämda med att det har gått bättre och bättre men plötsligt i höstas så vände den trenden.. Jag kommer då genast i kontakt med de fruktansvärda känslor av maktlöshet som drabbade mig efter kraschen med Ekströms konkurs och man ligger sömlös på natten, undrar vad man gjort för fel, varför gör folk andra val, varför, varför, varför... tusen frågor som ska vändas ut och in.. Det finns oftast inga enkla svar, det är bara att fortsätta kämpa på, för att alternativet är uteslutet.
Jag är glad att julveckan vände tillbaka vår framtidstro. Att det nog bara varit en tillfällig svacka..
Men att alltid behöva ligga på topp för att verksamheten ska överleva, tar på krafterna.
Jag är 60 år nu och har haft det här tempot och engagemanget i större delen av mitt liv.
Men jag älskar att utveckla, bygga upp och dra igång projekt, jag älskar min arbetsplats, jag älskar våra kunder och alla som voontärt hjäper till och det är alltid roligt att komma till jobbet.
Jag hoppas att affären får fortsätta att vara kvar länge till.. jag behöver den!
