22 dagar, 15 timmar, 48 minuter, 7 sekunder....

...sen jag senast rökte en cigarett. Det känns bra. Det är femtielfte försöket men jag tycker att det inte spelar så stor roll. Först när man sluta försöka blir det till ett misslyckande.
Mitt sista sluta röka projekt gjorde Dan och jag tillsammans. Vi gick till vårdcentralen och fick receptbelagd medicin, Champix... det gick fantastiskt lätt. Men... efter två månader hade jag fått såå många biverkningar. Jag visste inte riktigt då varför allt elände drabbade mig.
Vi började dock med att göra en ordentlig genomgång av vår hälsa. För min del så visade det sig att jag var helt frisk. Alla mätvärden för lungkapacitet var helt ok för en kvinna i min ålder. Jag hade typ samma värden som man kunde förvänta av en ickerökare. Förvånansvärt. Vi vägde o mätte oss och kunde konstatera att jag aldrig tidigare i livet vägt så mycket..
Vi var rökfria i över en hel månad innan barnen märkte något alls.. Haha, lustigt eftersom de gärna vill att vi slutar. Och när vi slutade var det ingen som märkte det:-)
Efter två månader förstod vi, Dan o jag att alla mina problem berodde på tabletten. Dan läste lite mer ingående på bipackssedeln.. På vårdcentralen fick vi ingen info om biverkningar.

Det som hände mig var hjärtflimmer, panikångest, kramper, depressionstankar.. ganska allvarliga åkommor. Jag fick också 41 graders feber och blev sängliggande med en värk i hela kroppen som inte var av denna världen. Jag åt så många värktabletter jag fick lov att ta per dygn.. Det blev långt fler än vad jag ätit tillsammans under hela mitt 50-åriga liv.. en annan mycket besvärande åkomma var en klåda på ett mycket intimt ställe.. blåsor, svullnad, klåda, en brännande känsla.Till slut gick jag till läkare som ansåg att huden blivit läderartad..
På bipacksedeln stod att det tabletten kunde utlösa en allvarlig hudsjukdom.. Nu var det inte just den som drabbade mig men dock en allvarlig hudåkomma så jag tyckte att kopplingen var självklar. Det tog flera månader innan jag blev verkligt fri efter 6 månader alltså även efter att jag slutat med pillan så kom det i vågor om 4-6 veckor med en några veckor uppehåll. Till sist försvagades detta och jag är nu fri sedan några månader. Jag fick remiss till hudmottagningen och gjorde alla tester för att utesluta alla andra orsaker och det fanns inget annat att skylla på.
När vi googlade på champix pillan så fick vi klart för oss att detta var det i särklass mest anmälda läkemedlet. Inte något annat har så många o ganska allvarliga biverkningar.
När vi var på återbesök på VC och jag berättade om detta så sa vår sjuksyster att hon tyckte det hade börjat så bra o att vi inte fått några biverkningar...
Själv undrar jag hur det skulle vara att jobba med sådana läkemedel och sitta i sjuksysterns ställe o be en stilla bön att patienten inte ska bli drabbad av biverkningar ifrån det läkemedel man just rekommenderat.. ( men inte berättat om vad som kan hända).. Jag skulle inte kunna jobba på det sättet.
Dan klarade sig inte utan biverkningar han heller men i en mkt mindre omfattning, en allvarlig och en rolig.. Den allvarliga är att han fick vid två tillfällen en liten blackout, en frånvaroattack.. som väl var när han satt i TV fåtöljen. Extremt allvarligt. När vi googlade fanns det en lång artikel om flera hundra champix användare i USA som drabbats av medvetslöshet under bilkörning där de kört av vägen. Det framgick inte om människor hade dött pga av olyckan.
Den roliga biverkningen var att Dan fick väldigt häftiga drömmar. Vid ett tillfälle så drömde han att han hade en stooor fågel över sig som skulle hacka honom i huvudet, för att rädda sig så kastade han sig åt sidan och vaknade just när han med fullkraft for rakt in i vägghyllan som stod bredvid sängen. Jag vaknade också av detta.. Dan landade rakt ner i golvet och blev sittande med ett skratt anfall. Jag trodde att han fått en helknäpp. Han kunde inte sluta fnissa och jag blev lite orolig över hur det stod till.. Rena hallucinationen. Trots detta har Dan fortsatt under ganska lång tid att ta bara en liiiten bit tablett och hållt sig rökfri i ett år. Nu har han slutat med dem pga av drömmar och det faktum att han fick blackouter. Efter ett bakslag med cigaretter säger han att han ska prova plåster istället, som jag kör nu.

Det sista året har en del negativa konsekvenser av mitt rökande kommit ifatt mig. Mest handlar det om blodcirkulation i vaderna.. I alla år har min Noni som vidgar blodkärlen, ironiskt nog återställt mina negativa rökskador. Jag har inte på flera år haft vare sig kalla fingrar eller fötter.. när jag tar en klunk så känner jag efter en stund hur det expanderar under fotsulorna, nästan som om blodkärlen utvidgas ända ute under fotsulan.. Men nu är det nog slut med detta, Noni räcker inte längre till riktigt eftersom jag fortsatt att röka. Men nu så!! Nu kan det bara bli bättre.

Beslutet har växt fram under vilostunden på gympapasset. När jag legat där o njutit av att ha kämpat på friskispasset har jag peppat upp mig till att det skulle också vara så skönt att vara rökfri. Sen har jag åkt hem och rökt 3 cigaretter under fläkten...
Till slut fick jag nog, under  ett jympapass så kände jag bara hur jag genom svetten luktade rök rakt ut igenom skinnet, trots att jag både hade nytvättade kläder och var nyduschad för dagen. Jag tog beslutet att nu får det räcka. Inte en cig till ville jag ha. Efter 38 år så ska det vara slut. Jag vill det och känner mig bestämd fortfarande efter 23 dagar.

Jag har en coach.. fina Anna Davidsson som är så duktig o peppar oss på friskispassen. Hon förser mig med peptalk på FB och eldar mig lite i baken. Det betyder jättemycket! Verkligen.. någon som frågar hur det går och som jag känner att jag vill hålla ut för, för att slippa säga att det gick åt skogen.. Men det viktigaste är att jag fortfarande känner att jag verkligen inte vill röka. Både för min hälsa och för att slippa lukten.
Just nu är jag  ickerökare och det känns gött!

Juice Your Body   MAAAXXXX!

Bonsoir medames et monsieur

Det är en lite mer än en vecka sen vi kom hem igen, efter snabbvisiten i mors o fars båda hus i Provence, Frankrike som varit till salu några år utan att köpare hittats. Jag är så glad att vi fick och tog oss en anledning att åka dit igen. Det är nästan precis 20 år sen vi körde den turen sist.
Mor o far har inte varit där på 3 år och mycket har kommit emellan för att det inte blivit av. En visning av ateljehuset var bokad men Erik som kom o inspekterade, tyckte att det var lite väl mycket renovering att ta tag i. Bostadshuset kommer mor o far att behålla tills vidare. Vi kommer definitivt att åka dit oftare nu. Livet, möjligheterna ser annorlunda ut nu än tidigare och alla i min familj är glada över detta.

 Det är mycket som är annorlunda men en del är också lika förstås. Det jag bestämde mig för redan på plats, att jag ville skriva om i bloggen var det faktum att vi möttes av så mycket vänlighet. På varje pizzeria, restaurang eller matställe vi var på i Ponteves, Barjols eller i närheten så hälsade alla som kom in, på de gäster ( vi bl.a.) som redan satt där. Bonsoir:-) Medames et monieur:-) Härligt.
Jag blir så glad av detta faktum, imponerad och tycker det är en underbar tradition. OM det verkligen är så i de stora städerna också.. det vet jag inte. Men jag tänker också på att det i alla program från USA, England m.fl. så kallas t.o.m. brottslingen för Sir och Mr av polisen när de stoppat någon misstänkt. Förekommer detta i Sverige? NEJ, tyvärr. Vi bestämde oss för att göra samma sak här, hälsa på folket när vi går på restaurang.. eller i alla fall i större utsträckning än nu. Jag gav ju ett nyårslöfte att möta alla med ett leende på det nya året. Det funkar rätt bra tycker jag. Jag är ganska glad av mig själv. En helt annan sak vi lade märke till och pratade om, Jokke, Elin, Dan o jag var att det vare sig på resan ner eller hem, på något av de stoppställen vi stannade på, så jobbade det några ungdomar. Det var anmärkningsvärt... Alla var äldre, kocken på vägkrogen som knappt kunde gå av sig själv, damerna i kassan, 60 + allihopa, liksom all serveringspersonal, städare etc. Inte en enda ungdom.. Märkligt.. Vi undrade för oss själva hur arbetslösheten ser ut bland ungdomar i Tyskland och Frankrike. Det var samma rakt igenom hela Europa. Vi åkte ju på nervägen en liten runda inom Schweiz, men samma där..Mycket konstigt.

I bergen på väg in i Schweiz

Den underbart vackra staden Sisteron

Kök i Ponteves

Trappa upp från entrén i ateljen.

Fina tavlor med helt andra motiv än vi är vana vid..

Ytterdörren till ateljen

Bostadshuset, närmast som en gång varit en del av en mur runt borgen.. från parkeringen 

Kvällsfika

Juice Your Body!

Far 80 år!

Min fina Far har firat sin 80 års dag. Långfredag, samma dag som starten på konstveckan.
Jag lovade Mor att komma o hjälpa till med hennes kaffeservering. Kvart över 11 kom jag och det var tjocksmockt med folk. Inte en ledig m2 i hela huset. I utställningslokalerna alltså..
I caféet hittade jag mor som var ganska tagen.. kaffet slut, bullarna slut, porslinet slut.. Allt var i princip slut och det satt kaffegäster vid alla borden. Jag tror att det får plats sådär en 30 pers i alla fall..
Det var bara att kavla upp ärmarna och dra igång på rutin. Det sitter liksom i ryggraden.
Mor fick lite andningspaus och kunde gå o mingla lite vilket ju var meningen från början. Många hade redan spontankommit för att uppvakta Far på hans födelsedag. Mor hade beställt tårta från Ekströms som skulle bjudas på de gäster som hon ansåg skulle bjudas.
De hade inte annonserat någon uppvaktning men räknade ändå med att all publicitet i tv o tidning skulle ge födelsedagsgäster ändå. ..och det stämde ju.

De hade över huvud taget inte tänkt att ställa till något kalas och därför erbjöd jag o systrarna oss att fixa med detta.
Vi ville ju uppvakta Far på hans stora dag.
Såå fram på eftermiddagen körde jag o hämtade maten vi beställt på Kött-Essen. Jag hade också förberett med fruktsallad, rostade kokos och nötter, hemkokt chokladsås till glassen som serverades efteråt till kaffet.
Faster Birgitta och rara kusiner Dag och Dimitar hade också tidigare frågat om det gick bra att komma och naturligtvis tyckte vi det var jätteroligt att ses. . Så en stuga bokades till dem och de anlände fram på eftermiddagen Dimmans fru och barn var också med. Så kul att träffas:-)
Så vi blev ett glatt gäng på 23 vuxna och 4 barn.
Vi hade lagt ihop till ett presentkort på Jörns Resor. Mor o Far har flera gånger åkt med dem på musik- och konstresor runt om i Europa. Nu får de välja resmål själva.
Jokke valde att förära Morfar med en porträttserie utav barnbarn och barnbarnsbarn. En otroligt skapelse som hade lagt ner hela sin själ i. Morfar blev förstås jätteglad. En fin bok fick han också.

Jag är så stolt över min far. Han har kämpat hela sitt liv för att få göra det han tror på och tycker är roligt. Att få måla och leva på sin konst är inte alla förunnat. Han är diciplinerad och målar på arbetstid. När han inte målar så bygger han. Det gör han fortfarande.. Han säger att - det tar aldrig slut!... idéerna om att man vill göra lite si här och lite så, där.. Huset är i en ständig förvandling. Man vet aldrig när det plötsligt finns ett nytt rum eller en vägg är borta.. SÅ har det alltid varit.
Jag beundrar honom för att han är och har varit målmedveten. Han har haft sina drömmar och sett till att uppfylla dem.
Inte alla lyckas med detta...

Tusen kramar och stort grattis till Far- 80 år!