Mormor.. jag gillar om dig.

Kan man annat än smälta..
Zara kommer inom i köket efter våra lekar och talar om detta för mig medan jag förbereder fika.
Idag är det jag som är barnvakt till två små fina tjejer som varit sjuka några dagar och dagis får vänta en dag till. Mamma o pappa jobbar.

Vi byggde koja

Vi hade tomatfika med egenodlade tomater

Vi lekte rollekar med figurerna

Vi gjorde kesoplättar..

..som vi åt i kojan, bara Saga o jag i ficklampans ljus..

Zara somnade i soffan innan plättarna var klara och storasyster o jag 

fick en egen mysig stund med småprat o mys.

Vi hade teater med soffryggen som teaterscen.

Vi lekte kurragömma och Björnen sover och hade ballongkastning i vardagsrummet. Mormor sjöng men fick besked av Zara att  - Nu får du sluta sjunga mormor, jag får ont i öronen!

Älskade flickor, Tusen tack för att jag fick låna er i eftermiddag.

På akuten

Jag sitter på akuten med en vän, vars liv hänger på en skör tråd. 

Jag förväntade mig en mottagningssköterska. Det fanns kölappar..

Vi hjälper vännen fram till en stol. Det är 5 nr kvar till vår tur. Efter 20 minuter har inte någon ropats in enligt kölappen. Däremot har två personer påkallat uppmärksamhet via receptionen. Då får de hjälp. 

Som sagt, min väns liv hänger på en skör tråd. Vi lägger personen ner tvärs över två stolar. Kraften finns inte att hålla sig upprätt. 

Jag går också fram till receptionen och frågar om kösystemet.. Ingen har ju blivit inkallad enligt lapparna på nästan 30 minuter nu, använder man inte kölapparna? Är det meningen att man ska be om hjälp i receptionen. Kvinnan i receptionen blir genast lite förnärmad. -Jo, lapparna gäller! 

-Jamen ingen blir ju inkallad..

-  Vi har faktiskt ambulanser som kommer in också!

- Men vi är oroliga..

-Här är alla oroliga!

-Men tänk om hjärtat stannar..?

-Här kan hjärtat stanna när som helst! Mitt hjärta kan stanna här o nu.. säger sköterskan..

-jag går tillbaka till vännen. Vi turas om att  stå framför stolarna så att vår vän inte ramlar av o dimper i golvet. Vi turas också om att se efter att vännen rör lite på sig o fortfarande andas..

Nu, efter en timme rör kösystemet på sig. Det blir snart vår tur. Jag går till luckan o ber om en säng. Det får vi direkt! 

Nu är vår vän omhändertagen av medicinsk personal. Sköönt. 

Nu väntar vi på att prover ska bli klara för inför nästa åtgärd. 

Jag blir upprörd o känner mig bedrövad över mottagandet. 

Här sitter jag på akuten, alltså inom väggarna på en medicinsk inrättning, med en person vars liv hänger på en skör tråd och jag lämnas med det medicinska ansvaret i en hel timme innan någon tar över och jag kan andas ut. 

Jag vill inte ha det ansvaret!!! Det är inte ok! 

Jag vill att en medicinskt ansvarig person ska göra bedömningen när vi kommer, om vännen klarar att vänta i väntrummet utan tillsyn. 

Vad hade hänt om hjärtat stannat medan vi väntade? 

Jag vågar inte tänka på det... 

Sockerchockad!

Idag var det kalas. 35+8 år. Äldsta och yngsta kusinerna hade gemensamt kalas på Café Trolldegen i hembygdsparken, Degeberga. Så smidigt, enkelt och bra på alla sätt o vis. Mysigt att samla släkt o vänner och trots att en hel del inte kunde komma så var vi ändå typ 25 personer..
Roligt med nya tillskott i släkten också. Hjärtligt välkomna.

Kakbuffé i all ära.. den var jättefin, men jag har ju sen lång tid vant mig av med socker..
Idag klämde jag till med ett undantag och åt
1 mandeltårtbit
1 fransk våffla
1 jitterbugg
Det blev alldeles för mycket men ändå inte.. jag blev helt sockerchockad.. kroppens alla celler stängde sakta ner systemet och jag blev bara trött och kunde inte tänka klart..

Väl hemma, lite senare så åt vi lite riktig mat. Det kändes skönt.
Nu sitter jag här ett par timmar senare i soffan och inbillar mig att det ska vara skönt att slappna av, njuta av dagens bravader och sticka lite till kvällsfilmen. Men..
Trots att jag å ena sidan är trött, lite sådär "dåligt" trött efter att inte ha gjort något alls så är kroppen på helspänn, full med myror i kroppen och hela jag vill bara upp o röra på mig, det spränger i armar o ben, hjärnan kan inte följa med i filmen, jag känner mig hyperaktiv men ändå stentrött.
Jättekläskig ekvation.
Kanske ska jag gå upp på vinden och riva den sista väggen.. men är ju trött o saknar helt motivation till det nu.
En rask promenad i mörkret? Det hade ju varit jätteskönt men känner mig handlingsförlamad.. förresten har jag nog inte några bra batterier till ficklamporna..
Det brusar och sticker i hjärnkontoret och blodsockret svänger upp o ner..
Jag börjar känna mig lätt hungrig trots att jag egentligen är mätt...

Nä, nu får det bli sista undantaget. Det är inte värt det. Jag mår faktiskt rent ut sagt dåligt.

I morgon blir det återgång till min vanliga LCHF mat som jag mår så mycket bättre av.
Kanske kan jag ta en ny motionsrunda direkt före frukost igen, trots träningsverken från i går morse.
Så får det bli .