Jag våndas!

Jag har våndats fram och tillbaka hela våren o sommaren, om jag över huvud taget ska flytta o bli Huarödsbo eller inte. För några veckor sen tog jag ett beslut på att det inte blir än på ett bra tag, kanske inte på några år.. eller..? Jag hyr ut huset i Huaröd istället och drar mig tillbaka i skogen och vilar upp mig!
Det har varit ett turbulent år, det senaste året. åt båda hållen, både bra och dåligt.
Utbyggnaden av affären har varit väldigt energikrävande. Både mentalt och fysiskt. Min plan att på "ålderns höst" bosätta mig mer centralt och renoveringen av huset jag köpt, har gett mig positiv energi för att orka med affärsbygget och planeringen av detsamma.
Under våren fick jag lägga min renovering på is för att energin skulle räcka till affären och allt som det har fört med sig.
Mer och mer har jag känt att jag inte orkat med all turbulens och längtan att bara få köra hem till skogen och gömma undan mig har växt och växt. Ibland har jag känt att jag inte ens velat köra till Huaröd alls. Orken och energin tog sakta men säkert slut och tanken började gro...
- Vad ska jag i en by att göra, jag längtar ju bara efter lugn o ro i skogen?
Ju tröttare jag blev ju mer säker på blev jag på att jag inte längre ville bosätta mig i Huaröd, inte än på väldigt länge i alla fall.

Men de gånger jag ändå varit i huset och målat så kom drömmen nära igen och jag har  tydligt sett allt framför mig om hur jag vill ha det och hur fint det blir.. Å ena sidan och å andra sidan..
Jag har tröttat ut Dan med mina tankar, den ena dagen en sak och nästa dag ångrat mig igen.
Jag avskyr att inte ha en plan.

Men jag har varit med om detta förut när jag haft svåra beslut att värka fram. Jag vet att det kommer att ältas under några månader och sen kommer ett beslut bara sådär och då är det en lättnad.
Precis när jag gick på semester och kunde åka hem till min skog och slappna av och vila upp mig så visste jag säkert att, det lugnet som jag behövde, det fanns i torpet i skogen. Så skönt att bara ha fågelkvitter och träd runt mig och gläntan som släppte in solen på mig och torpet. Bara jag, katterna och lugnet.

Då visste jag och barnbarnen sa när jag berättade att jag ångrat mig.. -Så bra! då kan vi ju bara gå in till dig och låna brödrosten när vi är hos morfar. Haha... rara ungar. Barnen har sagt att -Du behöver ju inte ta något beslut nu! Vänta tills du mår bättre och känn efter hur det känns då. Kloka barn!

Nu tre veckor senare är jag mer utvilad, har börjat jobba igen och fått fart på husrenoveringen  och tankarna suddar ihop sig..
*Ska jag verkligen inte uppleva allt det som jag jobbat för själv, utan hyra ut till någon annan som ska njuta av mitt hus? Nä så kan det ju inte bli...
*Men nu har jag haft dubbla hyror ett helt år, jag behöver få in pengar på hyra och det hus som först blir färdigt är huset i Huaröd. Torpet får komma sen för att nu orkar jag verkligen inte dra igång en renovering till på direkten för att få Torpet klart för uthyrning.. Ska jag hyra ut torpet måste vinden inredas klart, ett projekt som stannade av när jag köpte Huarödshuset. Dessutom måste det borras en ny vattenbrunn.. Man kan ju inte hyra ut ett hus där vattnet tar slut ibland. Nä, det är ju en viktiga faktorer!
* Just nu känns lugnet på torpet som en befrielse att komma hem till.. Ja det är ju förståeligt med tanke på hur det varit det senaste året men planen var ju att komma närmre lite mer folk, en affär och busshållplats.. när jag i höst kommer att gå ner i arbetstid och börja ta ut pension för att sen helt sluta arbeta. Då har jag bara Dan, min enda granne,  att ösa ut allt tragg på.. är det verkligen rimligt? Nä..
* Kommer jag att känna den friheten i Huarödshuset sen när jag inte behöver lägga så mycket energi på arbetet, jag drömmer ju om alla de möjligheter som det huset skulle ge mig.. Ett helt rum till ateljé och skaparverkstad, ett eget rum för barnbarnen att övernatta i och närheten till badet att gå till med dem, ett stort matrum att samla hela familjen i till en god fredagsmiddag... i torpet får vi inte plats alla.. Fina drömmar som fortfarande är levande och inom räckhåll.

Ja.. jag våndas!
Ge mig dina tankar, när jag själv inte kan tänka klart!

Rädda Landsbygden

Det är Juldagen 2018, det är över två år sen jag skrev senast i min blogg.. 

Juldagen är alltid en dag där jag tillåter mig att inte göra något särskilt, bara vara och lata mig.

Jag har just tittat på tv-filmer som rullade på i rutan, bl.a. Tsaziki, farsan och olivkriget från 2015  där temat berör den finanskris som drabbade Grekland tidigare och som kanske ännu inte är över.

Det gick rakt in i mitt hjärta och jag inser att den handlar om ett ämne som jag ägnat mig åt i hela mitt vuxna liv, att rädda landsbygden och kriget mot stormarknadssyndromet.

Fokus har i mitt liv varit den småskaliga verksamhet som präglar livet på landet, mest har det handlat om café & bageri företag som Ekströms Café & Bageri AB och Café Blåherremölla HB, men också aktivt arbete i föreningslivet.

De 3 senaste åren har allt handlat om att rädda Lanthandeln i Huaröd, min arbetsplats sedan den 18 november 2015. Jag fick uppgiften att som butiksansvarig, göra allt som stod i min makt att rädda Lanthandeln mot den nedläggning som då hotade verksamheten. En tuff uppgift.

Jag är ju av ganska segt virke och gillar utmaningar men denna har varit tuff. Resan är ännu inte över.

Tillsammans med olika styrelsekombinationer, några hängivna medlemmar och huarödsbor har vi ändå kommit en bra bit framåt.

Att nu få vara med om att bygga ut en butik på landet, att expandera, våga och vinn, vinna eller försvinna.. eller nåt annat bra citat.. är det det handlar om.

För att kunna överleva på landet gäller det att vara bäst, bättre än alla andra, vilka har helt andra muskler att locka till sig folk.

Man måste vara påhittig med alla sidoidéer, hitta folk som är beredda att hjälpa till på frivillig bas, som har ett engagemang i samma klass som jag själv.. att verkligen vilja och som vågar tro på att detta måste gå.

Alternativet är att försvinna! Det är så det är, det går inte att slappna av en sekund, därför att det inte finns några marginaler. 

Har jag kommit ihåg allt till nästa beställning inför en stor och viktig helg som julen?

Har jag något som sticker ut prismässigt som kan konkurrera med stormarknaden?.. jag det är ju lite fånigt egentligen.. det säger sig själv att vi småbutiker på landet aldrig kan konkurrera med prisfrågan, vi kan bara konkurrera med den bästa servicen, den trevliga atmosfären och som vi skojade om på Handlarn kursen nyligen, den snyggaste personalen! Som väl är har jag ju en söt o vacker kollega, själv har jag inget att tillföra i den kategorin.

Jag strävar alltid att göra det bästa jag kan med de medel och verktyg jag fått... men... 

Det finns alltid arbetsuppgifter som får lämnas kvar för att tiden inte räcker till. Jag ska bara fixa lite till, och så är det bara detta också som måste göras för nästa dag finns inte tid... Många volontärtimmar blir det.

Jag fortsätter när jag kommer hem att finjusterar beställningar, gör schema och reklamlappar, svarar på mail och kollar foto till att uppdatera FaceBooksidan.

Nåt alternativ finns inte för då går verksamheten neråt igen, en ständig press och en väldigt sårbar situation, det räcker med att någon av det mest trogna kunderna gör valet att göra sina inköp någons annanstans, då går kassorna ner, det blir för mycket svinn och för många röda lappar vilket också ger signaler till övriga kunder att det inte är lika roligt att handla och då gör nästa kund samma val som den förra. Möjligheterna blir sämre att köpa in bra varor och fylla igen luckorna som uppstår i hyllorna. En hårfin balans som nästan är omöjlig att parera..

Vi har blivit lite bortskämda med att det har gått bättre och bättre men plötsligt i höstas så vände den trenden.. Jag kommer  då genast i kontakt med de fruktansvärda känslor av maktlöshet som drabbade mig efter kraschen med Ekströms konkurs och man ligger sömlös på natten, undrar vad man gjort för fel, varför gör folk andra val, varför, varför, varför... tusen frågor som ska vändas ut och in.. Det finns oftast inga enkla svar, det är bara att fortsätta kämpa på, för att alternativet är uteslutet.

Jag är glad att julveckan vände tillbaka vår framtidstro. Att det nog bara varit en tillfällig svacka..

Men att alltid behöva ligga på topp för att verksamheten ska överleva, tar på krafterna. 

Jag är 60 år nu och har haft det här tempot och engagemanget i större delen av mitt liv.

Men jag älskar att utveckla, bygga upp och dra igång projekt, jag älskar min arbetsplats, jag älskar våra kunder och alla som voontärt hjäper till och det är alltid roligt att komma till jobbet.

Jag hoppas att affären får fortsätta att vara kvar länge till.. jag behöver den!

Fattigdomsgränsen.

Förutfattade meningar är något jag avskyr.
Jag råkar ibland i blåsväder eftersom jag ofta uttalar en åsikt om ditt o datt. Om samhällsfrågor, om politiska ställningstagande, om rasism, om miljö, värderingar eller mänskliga beteenden. Eller som nu senast om fattigdomsgränsen och var den egentligen går.
Det var en artikel i mitt FB flöde som gjorde att jag reagerade. En man menade att man som pensionär inte hade råd att köpa mat. Artikeln berättade att gränsen för fattigdom gick vid 11 000 kr.
Det fick mig att reagera eftersom jag levt ett enkelt men rikt liv alltsom oftast under denna gräns. Och att detta är möjligt om man gör andra, kanske inte så konventionella val men dock helt verklighetsförankrade. Man måste bara våga tänka utanför boxen. Det är en del av min poäng..

Jag ställde då frågan om hur det var möjligt att man inte kunde handla mat när man hamnar i detta gränsland (fattigdomsgränsen på 11 000kr). Jag menar att man kan leva billigare/enklare och därför få pengar över till maten.
Detta fick en del vänner att gå i gång och försöka få mig att förstå hur mycket allting kostar och räknade upp en rad problem bl.a. om bostadsval, geografisk placering etc.
Jag kontrade med exempel på val man kan göra som kostar en bråkdel men blev då dumförklarad och beskylld för att inte vara ödmjuk, att inte begripa nåt samt att leva i nån annan värld..

Det är det som är märkligt och det är här som de förutfattade meningarna haglar.. Man tror plötsligt att man känner mig och applicerar just denna åsikten jag just uttalat, att gälla i alla lägen alltid.
Svart eller vitt, allt eller inget...
Ett sätt att tänka som är så långt ifrån mig som det kan bli.
Jag har uttalat en åsikt i just detta exemplet som artikeln handlade om. INTE om alla andra omständigheter och situationer som kan råda för olika människor och som gör att man får tänka på andra sätt..
Att frånta mig den mänskliga egenskapen att inte vara ödmjuk gör mig nästan smått förbannad och kränkt. Jag är övertygad att de som verkligen känner mig just skulle ge mig det omdömet att jag är ödmjuk.
Ödmjuk inför andra människors situation och möjligheter och de omständigheter som kan finnas i en människas liv.
Men, jag ställer också frågan inför mig själv och andra:
- Vad har du (jag) gjort själv för att förändra situationen? Ofta finns det många alternativ kvar att göra för sin egen del men som få verkar inse.
Jag ställer höga krav på mig själv att ta eget ansvar, liksom jag gör på de runt omkring mig som har möjlighet till det. De flesta har mycket större möjligheter än de tänker på.
I det här landet verkar det i många fall vara så att man med bröstmjölken får med sig en inställning att det är samhällets fel.. och att det är nån annan som ska ordna och fixa.
Självklart ska det skyddsnät vi har i det här landet ställa upp o fixa! men det gäller för dem som inte kan fixa själva!! Det är på den punkten åsikterna verkar gå isär bland några av mina vänner o mig.
.. Ja, jag kan leva med det. Olika synsätt och diskussioner är oftast berikande och utvecklande.
Men sätt för bövelen inte en etikett på mig om sånt ni inte vet något om.

Kärlek