Tack för support!

forts. på inlägget Jag våndas!

Tack alla som på olika sätt gett support. På tu man hand i och utanför affären, på Facebook eller på andra sätt. Era synpunkter är guld värda.
Jo jag fattar själv beslut till sist, men det hjälper mig att påminna mig om vad som var anledningen från början, att jag köpte huset i Huaröd.

Det är nyttigt att ibland att behöva utmana ytterligheter. Jag har kommit i kontakt med sidor av mig själv som jag inte tagit på så stort allvar som jag borde. T.ex. min introverta sida..
Jo... jag har alltid känt till att jag behöver en viss tid för mig själv, för att ladda batterier, fundera och sortera tankar och till att bara vara. Men jag har inte alltid förstått att om jag förbiser den delen av mig själv så blir det kaos. Det är det som hänt. Det är det som framkallat känslan av att bara gömma mig i skogen..

Ulrika min syster, svarade så klokt på FB. Hon har rätt:
Ja, jag tycker väldigt mycket om båda husen.
Ja, det är jobbsituationen som spillt över negativt på drömmen om vad jag ville uppnå med Huarödshuset.
Ja, det är rätt att var sak har sin tid. Inte blanda ihop det.

Idag har jag målat fönster i huset. Ett jobb jag gillar. Jag gillar att jobba med renovering och se hur fint det blir. Idag, denna underbara sommardag kom jag också i tanken, kontakt med de första soldagarna tidigt i våras, då jag emellanåt tog kaffepaus på altanen på baksidan och kände solens strålar värma upp mig och hur jag då, uppskattade att det är så mycket mer sol där än vid huset i skogen, som ger ett ljus som jag alltid har saknat, sen vi flyttade från Lökarödshuset. Där var det sol från tidiga morgon när solen gick upp över havet, tills den gick ner på andra sidan huset över åkrarna.. Jag älskade det. Ljuset!
Jag har känt på känslan av att gå omkring där och pyssla, plocka iordning och visuellt se hur allt ska bli. Och jag gillar det.
Den känsla som helt försvann under sen vår och sommar när allt bara blev jobbigt och för mycket.


I alla tider har jag sagt till min omgivning att: Om du inte ha provat, hur vet du då vad du vill och vad som är bra?
....  jag hade glömt bort det, mitt rättesnöre när man ska fatta svåra beslut. Inte ta ut något innan du faktiskt vet, fatta beslut på gissningar..
Nu glömde jag bort detta!
Hur ska jag veta om det känns bra att bo på Karlins väg 39 om jag inte provar först?
Och en av de andra viktiga argumenten.. Ska inte jag vara den första att få uppleva allt det nya jag skapat?
Ja... ni anar hur tankarna går och vänder hit i dit.. Idag kändes det nyfiket och spännande igen att tänka tanken på att min nya adress skulle vara Karlins väg 39.
Kanske semestern har gjort verkan nu.

Men också att flera av er har sagt saker som varit viktiga för mig.
Lotta.. som föreslog möjligheten att hyra ut torpet trots att det finns en risk att vattnet ibland blir en bristvara på senhösten och anpassa hyran till det, tills det finns en ny borra. Det finns de som hyr enkla boende också.
Stefan som påminde om hur gärna jag velat kunna gå till puben ibland och förslog att om du bor kvar i torpet får du cykla istället.. Nä det kommer inte att hända! och ikväll är en kväll då jag gärna hade gått en sväng till puben för att sen gå hem igen när det passat.
Och till alla andra som bidragit med små tankar som har betydelse.

Jag är en bit till, på väg i processen.
Kram på er! Ni är Guld.

Jag våndas!

Jag har våndats fram och tillbaka hela våren o sommaren, om jag över huvud taget ska flytta o bli Huarödsbo eller inte. För några veckor sen tog jag ett beslut på att det inte blir än på ett bra tag, kanske inte på några år.. eller..? Jag hyr ut huset i Huaröd istället och drar mig tillbaka i skogen och vilar upp mig!
Det har varit ett turbulent år, det senaste året. åt båda hållen, både bra och dåligt.
Utbyggnaden av affären har varit väldigt energikrävande. Både mentalt och fysiskt. Min plan att på "ålderns höst" bosätta mig mer centralt och renoveringen av huset jag köpt, har gett mig positiv energi för att orka med affärsbygget och planeringen av detsamma.
Under våren fick jag lägga min renovering på is för att energin skulle räcka till affären och allt som det har fört med sig.
Mer och mer har jag känt att jag inte orkat med all turbulens och längtan att bara få köra hem till skogen och gömma undan mig har växt och växt. Ibland har jag känt att jag inte ens velat köra till Huaröd alls. Orken och energin tog sakta men säkert slut och tanken började gro...
- Vad ska jag i en by att göra, jag längtar ju bara efter lugn o ro i skogen?
Ju tröttare jag blev ju mer säker på blev jag på att jag inte längre ville bosätta mig i Huaröd, inte än på väldigt länge i alla fall.

Men de gånger jag ändå varit i huset och målat så kom drömmen nära igen och jag har  tydligt sett allt framför mig om hur jag vill ha det och hur fint det blir.. Å ena sidan och å andra sidan..
Jag har tröttat ut Dan med mina tankar, den ena dagen en sak och nästa dag ångrat mig igen.
Jag avskyr att inte ha en plan.

Men jag har varit med om detta förut när jag haft svåra beslut att värka fram. Jag vet att det kommer att ältas under några månader och sen kommer ett beslut bara sådär och då är det en lättnad.
Precis när jag gick på semester och kunde åka hem till min skog och slappna av och vila upp mig så visste jag säkert att, det lugnet som jag behövde, det fanns i torpet i skogen. Så skönt att bara ha fågelkvitter och träd runt mig och gläntan som släppte in solen på mig och torpet. Bara jag, katterna och lugnet.

Då visste jag och barnbarnen sa när jag berättade att jag ångrat mig.. -Så bra! då kan vi ju bara gå in till dig och låna brödrosten när vi är hos morfar. Haha... rara ungar. Barnen har sagt att -Du behöver ju inte ta något beslut nu! Vänta tills du mår bättre och känn efter hur det känns då. Kloka barn!

Nu tre veckor senare är jag mer utvilad, har börjat jobba igen och fått fart på husrenoveringen  och tankarna suddar ihop sig..
*Ska jag verkligen inte uppleva allt det som jag jobbat för själv, utan hyra ut till någon annan som ska njuta av mitt hus? Nä så kan det ju inte bli...
*Men nu har jag haft dubbla hyror ett helt år, jag behöver få in pengar på hyra och det hus som först blir färdigt är huset i Huaröd. Torpet får komma sen för att nu orkar jag verkligen inte dra igång en renovering till på direkten för att få Torpet klart för uthyrning.. Ska jag hyra ut torpet måste vinden inredas klart, ett projekt som stannade av när jag köpte Huarödshuset. Dessutom måste det borras en ny vattenbrunn.. Man kan ju inte hyra ut ett hus där vattnet tar slut ibland. Nä, det är ju en viktiga faktorer!
* Just nu känns lugnet på torpet som en befrielse att komma hem till.. Ja det är ju förståeligt med tanke på hur det varit det senaste året men planen var ju att komma närmre lite mer folk, en affär och busshållplats.. när jag i höst kommer att gå ner i arbetstid och börja ta ut pension för att sen helt sluta arbeta. Då har jag bara Dan, min enda granne,  att ösa ut allt tragg på.. är det verkligen rimligt? Nä..
* Kommer jag att känna den friheten i Huarödshuset sen när jag inte behöver lägga så mycket energi på arbetet, jag drömmer ju om alla de möjligheter som det huset skulle ge mig.. Ett helt rum till ateljé och skaparverkstad, ett eget rum för barnbarnen att övernatta i och närheten till badet att gå till med dem, ett stort matrum att samla hela familjen i till en god fredagsmiddag... i torpet får vi inte plats alla.. Fina drömmar som fortfarande är levande och inom räckhåll.

Ja.. jag våndas!
Ge mig dina tankar, när jag själv inte kan tänka klart!

Rädda Landsbygden

Det är Juldagen 2018, det är över två år sen jag skrev senast i min blogg.. 

Juldagen är alltid en dag där jag tillåter mig att inte göra något särskilt, bara vara och lata mig.

Jag har just tittat på tv-filmer som rullade på i rutan, bl.a. Tsaziki, farsan och olivkriget från 2015  där temat berör den finanskris som drabbade Grekland tidigare och som kanske ännu inte är över.

Det gick rakt in i mitt hjärta och jag inser att den handlar om ett ämne som jag ägnat mig åt i hela mitt vuxna liv, att rädda landsbygden och kriget mot stormarknadssyndromet.

Fokus har i mitt liv varit den småskaliga verksamhet som präglar livet på landet, mest har det handlat om café & bageri företag som Ekströms Café & Bageri AB och Café Blåherremölla HB, men också aktivt arbete i föreningslivet.

De 3 senaste åren har allt handlat om att rädda Lanthandeln i Huaröd, min arbetsplats sedan den 18 november 2015. Jag fick uppgiften att som butiksansvarig, göra allt som stod i min makt att rädda Lanthandeln mot den nedläggning som då hotade verksamheten. En tuff uppgift.

Jag är ju av ganska segt virke och gillar utmaningar men denna har varit tuff. Resan är ännu inte över.

Tillsammans med olika styrelsekombinationer, några hängivna medlemmar och huarödsbor har vi ändå kommit en bra bit framåt.

Att nu få vara med om att bygga ut en butik på landet, att expandera, våga och vinn, vinna eller försvinna.. eller nåt annat bra citat.. är det det handlar om.

För att kunna överleva på landet gäller det att vara bäst, bättre än alla andra, vilka har helt andra muskler att locka till sig folk.

Man måste vara påhittig med alla sidoidéer, hitta folk som är beredda att hjälpa till på frivillig bas, som har ett engagemang i samma klass som jag själv.. att verkligen vilja och som vågar tro på att detta måste gå.

Alternativet är att försvinna! Det är så det är, det går inte att slappna av en sekund, därför att det inte finns några marginaler. 

Har jag kommit ihåg allt till nästa beställning inför en stor och viktig helg som julen?

Har jag något som sticker ut prismässigt som kan konkurrera med stormarknaden?.. jag det är ju lite fånigt egentligen.. det säger sig själv att vi småbutiker på landet aldrig kan konkurrera med prisfrågan, vi kan bara konkurrera med den bästa servicen, den trevliga atmosfären och som vi skojade om på Handlarn kursen nyligen, den snyggaste personalen! Som väl är har jag ju en söt o vacker kollega, själv har jag inget att tillföra i den kategorin.

Jag strävar alltid att göra det bästa jag kan med de medel och verktyg jag fått... men... 

Det finns alltid arbetsuppgifter som får lämnas kvar för att tiden inte räcker till. Jag ska bara fixa lite till, och så är det bara detta också som måste göras för nästa dag finns inte tid... Många volontärtimmar blir det.

Jag fortsätter när jag kommer hem att finjusterar beställningar, gör schema och reklamlappar, svarar på mail och kollar foto till att uppdatera FaceBooksidan.

Nåt alternativ finns inte för då går verksamheten neråt igen, en ständig press och en väldigt sårbar situation, det räcker med att någon av det mest trogna kunderna gör valet att göra sina inköp någons annanstans, då går kassorna ner, det blir för mycket svinn och för många röda lappar vilket också ger signaler till övriga kunder att det inte är lika roligt att handla och då gör nästa kund samma val som den förra. Möjligheterna blir sämre att köpa in bra varor och fylla igen luckorna som uppstår i hyllorna. En hårfin balans som nästan är omöjlig att parera..

Vi har blivit lite bortskämda med att det har gått bättre och bättre men plötsligt i höstas så vände den trenden.. Jag kommer  då genast i kontakt med de fruktansvärda känslor av maktlöshet som drabbade mig efter kraschen med Ekströms konkurs och man ligger sömlös på natten, undrar vad man gjort för fel, varför gör folk andra val, varför, varför, varför... tusen frågor som ska vändas ut och in.. Det finns oftast inga enkla svar, det är bara att fortsätta kämpa på, för att alternativet är uteslutet.

Jag är glad att julveckan vände tillbaka vår framtidstro. Att det nog bara varit en tillfällig svacka..

Men att alltid behöva ligga på topp för att verksamheten ska överleva, tar på krafterna. 

Jag är 60 år nu och har haft det här tempot och engagemanget i större delen av mitt liv.

Men jag älskar att utveckla, bygga upp och dra igång projekt, jag älskar min arbetsplats, jag älskar våra kunder och alla som voontärt hjäper till och det är alltid roligt att komma till jobbet.

Jag hoppas att affären får fortsätta att vara kvar länge till.. jag behöver den!