tisdag 23 oktober 2012

Morgonpigga tonåringar.. finns det?

... Ehh.. JA - DET FINNS DET O DE ÅKER SIMRISHAMNSBUSSEN VARJE MORGON!


Vi alla andra vill sova på bussen på väg till jobbet om morgonen.
Men ett litet gäng har mutat in sig längst bak i bussen och håller låda.
Eftersom det är väldigt mycket folk på bussen när den kommer till Degeberga, brukar jag sätta mig där bak för att få en sittplats. De har redan gått på tidigare någon stans längs vägen.
Det är typ ett gäng på 4-5 killar och 2 tjejer. hälften av dem sover som normala tonåringar så dax.
För några veckor sen satt två av dem bakom mig och drog igång med nåt spel på smartphonen som plingade och lät och deras vrål förstärkte ljudbilden dramatiskt.
Jag undrade stilla vad som var problemet..
-- ehh vad menar du?
-- Ja, varför gör ni inte som er kompis därborta, sover? som normala tonåringar brukar göra så här dax.

Jag fick ingen kommentar utan de bara glodde på mig som om jag kom från Mars och fortsatte att spela.
Efter ytterligare en stund sa jag:
-- Det är inte OK att hålla sånt liv på bussen som ni gör. Ta och sluta nu.

Det blev faktiskt en aning tystare.


I dag var det tyst fram till Everöd då killen snett bakom mig plötsligt drog igång sin spelare med värdens sämsta musik och högt dessutom. Jag hade fällt sätet och slumrade som vanligt men vaknade bryskt upp. Det var en hemsk hårdrock cover av en tjejpoplåt som går på radio nu, jag kan melodin men inte texten..
-- Kan du vara snäll och använda dina öronproppar?  sa jag.
-- Han bara tittade på mig..

Jag upprepade vad jag sagt en gång till..
-- Ja om du fäller upp sätet igen, sa han och pekade på sin kompis som satt bakom mig fast på det andra sätet och hade benen upp på sätet bakom mig..Han menade tydligen att kompisen var besvärad av detta. Men han hade inte protesterat själv.

-- Va, är det utpressning på gång eller?? sa jag och blev lite mållös av den urkorkade kommentaren.

Naturligtvis efter 3 sekunders betänketid kom jag på att jag skulle sagt att han inte behövde lägga sig i detta om sätet, det var en fråga mellan mig o hans kompis och sen skulle jag påmint om att han bara betalar för ett säte att sitta på så han kunde ta ner fötterna från det andra.. men nu blev det inte så, kanske lika bra.

Det blev tystare ett tag ända till kompisen bakom mig vaknade till liv någonstans på motorvägen och de började skrika till varandra om vad o var de skulle äta när de kom till skolan. De spelade nu ganska högt och hörde inte varandra annars.
Jag pluggade in min iPhone istället med morgonEkot på P1,  för att dämpa ljudet.

Det var bara en kvinna till framför mig som vände sig om och med en arg blick tyckte att de fick skärpa till sig. Mannen som satt precis framför mig avslöjade inte på något sätt att han hört vad som pågick.
Det gjorde ingen annan heller..

Själv började jag fundera ut olika lösningar på hur man kan tackla problemet..
-Att flytta ännu ett steg närmre och be att få sitta på platsen bredvid den som håller mest låda, då blir avståndet längre till polarna...
- Att ta med världens djupaste death metal låtar och trimma min iPhone till att spela ännu högre...
- Att klappa personen på kinden och fråga om han inte mår bra...

Det finns säkert fler lösningar, mer eller mindre kvalificerade.. jag veta bara inte vilken som kan ge resultat. Roligast hade självklart varit att sätta på en riktigt tung låt på högsta volym.. men då hade man nog fått förbereda övriga resenärer först eller hade ju kanske jag fått på skallen..

Jag går av allra sist på denna turen, ute vid högskolan och idag var det bara jag.
Jag frågade chauffören vad som är Skånetrafikens policy i sådana här fall.
Han hörde inte så mycket längst fram ( motorljudet är ganska högt också)  men lovade att han skulle ta upp det med de andra chaufförerna så att de kan säga till när "fjortisarna" ( som är i gymnasieålder rent fysiskt) går på bussen, att de tar det lugnt.
Det var inte ok att störa andra resenärer, oavsett om det är musik eller högljutt prat.

När jag kom till jobbet och berättade detta för min kollega, berättade hon om en sin resa häromdagen när det längst fram satt en dam som pratade ett annat språk och oavbrutet skrek i telefonen tills chauffören sa till henne att hon skulle dämpa sig.

Ja.. det finns många olika typer av omogna fjortisar som reser med Skånetrafiken, kan man säga..






måndag 22 oktober 2012

Ett nytt kapitel..

Bokhyllorna är uppsatta men det finns ännu ingenting i dem, väggarna är tomma o mina bilder står ihopsamlade på golvet, en liten golvlampa sprider ljus i vardagsrummet, TV'n är uppställd men det finns ingen uppkoppling och ingen kabel monterad ännu, Jag snubblar över 4 lådor innanför dörren och ett par bokhylleplan står lutade mot dörrkarmen för att bäras ut i garaget, 1 ytterjacka hänger på plats o vinterkläderna är ännu inte uppackade.. Allt är bara påbörjat.

Denna kväll är nu middagen aväten och lite rester finns till morgondagens lunchlåda.
Kaminen sprider värme o sprakar så skönt.
Nu sitter jag här i soffan, njuter o myser och virkar grytlappar.. Att virka grytlappar är mitt pausarbete. När jag inte orkar engagera mig i ett stickmönster eller så men ändå vill sätta händerna i något.. då är det perfekt att virka grytlappar. Det har blivit rätt många genom åren..tjocka o fina, dubbelvirkade så att man inte bränner sig.






Förresten är det det enda som finns att tillgå än så länge eftersom resten är nerpackat..
Svt play rullar på via datorn på soffbordet, sommarpratarna har jag tittat på. Intressant att lyssna på andra människor när de berättar om sina erfarenheter och innersta tankar.
Kaffet är just klart och jag lägger in en bit ved till i kaminen..
Nu har jag allt tid i världen att njuta för stunden och packa upp när energin är på topp.

I går lämnade jag över nyckeln till mitt förra boende och det är nu helt avslutat.
Det är dax att skriva ett nytt kapitel!


Bodil

söndag 14 oktober 2012

6 månader

I köket på gamla adressen där just nu det sista packas ihopa hittade jag ovanför kylskåpet min lilla tobaksväska. Ja.. det betyder att det inte städats där på 6 månader.
Det var då den hamnade där..
Den 16 april 2012, min första rökfria dag.. men inte den sista. På tisdag är det alltså 6 månader sedan jag upphörde att röka.
Det är jag glad för. Har jag mått bättre?
Nää, jo.. jag är bättre i halsen. Men annars inte något kännbart.
Förmodligen ligger det på en annan nivå som kommer att märkas så småningom.
Faktum är att jag har aldrig mått sämre.. Alla möjliga o omöjliga krämpor har kommit över mig..
Jag har på allvar sörjt en kompis, en god vän.. ?? jag har känt och känner mig ibland fortfarande så nere och uttråkad.. och cigaretten skulle var den absolut bästa lösningen...

Men när jag stod där i förmiddags och så vant öppnade tobaksväskan med tobak, filter, papper kändes det så vant, precis som om det var igår jag öppnade den. I 20  år har jag rullat mina cigaretter.
De sista två åren kunde jag också rulla direkt i cigarettpappret.. en kunskap o färdighet som är svår att bestämma något värde på. Men jag kunde!

Nu tittade jag ner i väskan och för en sekund såg jag framför mig hur jag tog upp den gamla, torra tobaken och formade en cigarett, hur jag tände den, hur ont det skulle göra i halsen och hur hemskt det skulle smaka och hur förbannad jag skulle bli efteråt för att jag gjort det och ändå ville hjärnan överväga ett så korkat alternativ.
Jag eller hjärnan... förmodligen en o samma sak, fast det känns som två olika.
Den andra sidan står för förnuftet.

Förnuftet segrar och på tisdag kan jag fira 6 månader som rökfri.
En del av mig är glad för detta.

Kraaam