Det är längesen sist..

Nästan 4 år har gått sedan jag skrev något här... Jag kommer knappt ihåg hur man skriver i den här bloggen och fick ägna en massa energi till att hitta rätt i att logga in.

Jag slutade förra inlägget med att besluta att jag skulle flytta in i Huarödshuset. Så blev det också och Borråkrahuset blev uthyrt men senare sålt.

Jag bröt några ryggkotor en månad efter flytten, men det gick bra med hjälp av morfin och senare lite yoga. Renoveringen fortsatte, jag jobbade runt på lite olika platser, på Ica Kvantum i Åhus och inom kommunens skolkök för att ändå till slut få tillbaka jobbet i Lanthandeln. Det är ju världens roligaste o bästa jobb även om villkoren inte rymmer sig inom några som helst avtal.. inte ens i närheten. Men jag är en entreprenör som brinner för sånt jag tror på. Jag vill tro på Lanthandelns överlevnad även om det ser mörkt ut ibland och särkilt i Januari månad.. 

Mor o far har båda lämnat oss systrar. Under 2 år har mitt liv i Huaröd med husrenovering varit på paus, hela livet blir på paus när sånt händer.. 

Allt som ska redas upp med avtal, banker, myndigheter.. ett extra stort föräldrahem  som skulle tömmas. Men med 4 syskon som liksom jag tar ansvar för sådant man bör ta ansvar för, har hjälpts åt, men så otroligt mycket jobb. Men det mesta ligger bakom oss nu och endast arvskiftet med huset i Frankrike ska bli klart. Rätt omständigt det också men med tanke på allt som är gjort så kan vi se ljuset i tunneln.

Renoveringen av huarödshuset har återupptagits och det går väl att se ljuset i tunneln här också.

Vad kul det var att läsa de gamla inläggen. Ser fram emot att skriva lite här igen. Nu blir det lite middag, sent som vanligt. 

   

Plötsligt händer det!

När svåra problem ska lösas och svåra val ska göras så snurrar min hjärna runt, runt som en karusell. Till slut brukar det dock ramla fram ett beslut som är på riktigt ( fast jag tror det under resans gång, varje gång) Men när det väl kommer så vet jag att det är på riktigt! Även om det är svårt för andra att tro på det..
Jag har varit med om det förr och det kommer säkert hända fler gånger.

I går när jag stod o skrapade brädor så stod det plötsligt klart för mig. Man tänker så bra med sånt arbete! Jag vill bo i Huarödshuset! jag längtar efter alla de stora ytorna, att kunna ha ett eget rum till ateljé o verkstad, att få sätta upp det fina köksbordet jag köpt av Bitte, den underbara lampan till köksbordet som Ninni gjort, att kunna ha ett eget rum till barnbarnen innan de blir så stora att de inte vill sova över hos mormor, att få bada i ett sprillans nytt badrum, soligt o ljust i hela huset, att kunna bjuda hela familjen på middag hos mig och alla får plats runt bordet, att kunna gå bort till puben om jag får lust eller fika i affären när jag blir trött på mig själv..
Alla de drömmar som var anledningen till att jag köpte huset, det var plötsligt glasklara. Framförallt var alternativet glasklart.
Allt har ju varit ganska suddigt länge...

I dag fick jag ett samtal av en  väninna som akut behöver flytta och mitt torp stod överst på hennes lista. Vilket sammanträffande!

Det innebär att jag inom kort kommer att flytta rakt in i byggröran, så snart köksbänk, spis, vask o kyl finns på plats så kan jag bo där. Jag kan laga mat, diska, tvätta kläder och använda badrummet. En säng i en hörna.. Det är allt som behövs till att börja med.
Väninnan flyttar in i torpet som det är, så snart jag flyttat ut.

Plötsligt händer det och det bara smäller till, snabbt som blixten.
Jag är nöjd o ser fram emot detta.

Min hjärna är galen..

Ja, det är sant. Ibland blir jag så trött på den ( hjärnan) och önskar att den bara skulle gå att stänga av.
Men jag har aldrig hittat den knappen och har väl liksom lärt mig att det är bara så den fungerar.
Den går igång och ser möjligheter överallt hela tiden och inbillar mig att det här, det här är ju jättebra och måste testas. Åh ena sidan och åh andra sidan...
En process som bara går igång utan att jag kan göra något åt den. Men av erfarenhet vet jag att det så småningom landar i ett beslut som då blir det rätta. Jag får ha tålamod.

Nu handlar det om huarödshuset VS borråkrahuset igen...
Du som känner att det tröttar ut dig att läsa kan hoppa över detta... men jag skriver på och känner en tillfredsställelse i att skriva av mig.

I tisdags fick jag äntligen tid att återigen kunna göra något eget, aktivt arbete i huarödshuset.
Det är brädorna till garaget som blev målade och ligger på tork.
Innan jag öppnade ytterdörren och klev in, var jag i affären o handlade lite och tog en fika. Samtidigt kom Stefan J och Kjell M och tog en kaffe. Att sitta där och snicksnacka med "gubbarna", väckte minnet av alla glada stunder jag de senaste 4 åren tillbringat i denna fikahörna, tillsammans med alla gubbarna. De har betytt väldigt mycket för mig och trivseln i affären och jag saknar dem alla!!.
Samtidigt kom också Sara D och frågade om vi " skulle gå ut en sväng".
Det gjorde vi, precis som vi gjort så många gånger förut och pratade om livets spelregler.
Ute på vägen kom Alice A gående med sin älskade lånehund och vinkade med hela kroppen!
Hej Bodil, är du här o hälsar på!  Kära Alice som jag bytt så många trevliga samtal med och som också blivit en riktigt god vän.
Jag saknar er alla!! och den familjära känsla som vi hjälpts åt att skapa i affären.

Sen till huset.... värmen som mötte mig ( efter alla vedermödor för att få pannan att fungera) slog emot mig och plötsligt såg jag framför mig hur hela planlösningen, med de möbler jag samlat ihop, både nya och gamla som är tänkt att ge mig den plats och den volym som jag i huvudet målat upp.
Så fint det kan bli tänker mig hjärna som nu spinner iväg och inreder hela huset och placerar mig i den miljön. Magkänslan blir varm och det känns ombonat o fint.

Brädorna är målade ( de som hittills är sågade och skrapade) och jag packar ihop, släcker bygglampan, låser och kör hem till torpet.

Jag är förvirrad. Ännu en gång ställer hjärnan till det för mig. Ska, ska inte, ska, ska inte...

Jag älskar mitt torp. När livet är kaotiskt och stressen flåsat mig i nacken så är känslan av att köra hem till torpet den bästa jag kan föreställa mig. Att bara komma hem till tystnaden, till skogen är den bästa avkopplingen som min introverta sida så väl  behöver, för att balansera den översvämning av intryck som det innebär att jobba med människor och service. En lisa för själen.

Klokskapen och förnuftet har gjort en plan att jag på ålderns höst, innan jag blir för gammal att orka, ska bosätta mig mer centralt med service inom räckhåll.
Magkänslan har ännu inget behov av den närheten till service.
Så länge jag ännu arbetar och sinnet blir fullmatad med mänskliga intryck, är torpet och skogen det jag längtar efter.
Hur det blir när jag helt o hållet går i pension vet jag egentligen inte.. men jag tror att förnuftet har gjort en rätt bedömning. Jag kommer att behöva lite liv o rörelse omkring mig då.
Men det är några år till, till detta inträffar..

Jag har fått många goda råd och synpunkter, Tack!. men i slutändan är det ändå bara jag själv som kan avgöra hur det ska bli.

Så.. jag blir galen och tänker att jag skulle vilja få tag på den där avstängningsknappen.