Men jag har aldrig hittat den knappen och har väl liksom lärt mig att det är bara så den fungerar.
Den går igång och ser möjligheter överallt hela tiden och inbillar mig att det här, det här är ju jättebra och måste testas. Åh ena sidan och åh andra sidan...
En process som bara går igång utan att jag kan göra något åt den. Men av erfarenhet vet jag att det så småningom landar i ett beslut som då blir det rätta. Jag får ha tålamod.
Nu handlar det om huarödshuset VS borråkrahuset igen...
Du som känner att det tröttar ut dig att läsa kan hoppa över detta... men jag skriver på och känner en tillfredsställelse i att skriva av mig.
I tisdags fick jag äntligen tid att återigen kunna göra något eget, aktivt arbete i huarödshuset.
Det är brädorna till garaget som blev målade och ligger på tork.
Innan jag öppnade ytterdörren och klev in, var jag i affären o handlade lite och tog en fika. Samtidigt kom Stefan J och Kjell M och tog en kaffe. Att sitta där och snicksnacka med "gubbarna", väckte minnet av alla glada stunder jag de senaste 4 åren tillbringat i denna fikahörna, tillsammans med alla gubbarna. De har betytt väldigt mycket för mig och trivseln i affären och jag saknar dem alla!!.
Samtidigt kom också Sara D och frågade om vi " skulle gå ut en sväng".
Det gjorde vi, precis som vi gjort så många gånger förut och pratade om livets spelregler.
Ute på vägen kom Alice A gående med sin älskade lånehund och vinkade med hela kroppen!
Hej Bodil, är du här o hälsar på! Kära Alice som jag bytt så många trevliga samtal med och som också blivit en riktigt god vän.
Jag saknar er alla!! och den familjära känsla som vi hjälpts åt att skapa i affären.
Sen till huset.... värmen som mötte mig ( efter alla vedermödor för att få pannan att fungera) slog emot mig och plötsligt såg jag framför mig hur hela planlösningen, med de möbler jag samlat ihop, både nya och gamla som är tänkt att ge mig den plats och den volym som jag i huvudet målat upp.
Så fint det kan bli tänker mig hjärna som nu spinner iväg och inreder hela huset och placerar mig i den miljön. Magkänslan blir varm och det känns ombonat o fint.
Brädorna är målade ( de som hittills är sågade och skrapade) och jag packar ihop, släcker bygglampan, låser och kör hem till torpet.
Jag är förvirrad. Ännu en gång ställer hjärnan till det för mig. Ska, ska inte, ska, ska inte...
Jag älskar mitt torp. När livet är kaotiskt och stressen flåsat mig i nacken så är känslan av att köra hem till torpet den bästa jag kan föreställa mig. Att bara komma hem till tystnaden, till skogen är den bästa avkopplingen som min introverta sida så väl behöver, för att balansera den översvämning av intryck som det innebär att jobba med människor och service. En lisa för själen.
Klokskapen och förnuftet har gjort en plan att jag på ålderns höst, innan jag blir för gammal att orka, ska bosätta mig mer centralt med service inom räckhåll.
Magkänslan har ännu inget behov av den närheten till service.
Så länge jag ännu arbetar och sinnet blir fullmatad med mänskliga intryck, är torpet och skogen det jag längtar efter.
Hur det blir när jag helt o hållet går i pension vet jag egentligen inte.. men jag tror att förnuftet har gjort en rätt bedömning. Jag kommer att behöva lite liv o rörelse omkring mig då.
Men det är några år till, till detta inträffar..
Jag har fått många goda råd och synpunkter, Tack!. men i slutändan är det ändå bara jag själv som kan avgöra hur det ska bli.
Så.. jag blir galen och tänker att jag skulle vilja få tag på den där avstängningsknappen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar