6 månader

I köket på gamla adressen där just nu det sista packas ihopa hittade jag ovanför kylskåpet min lilla tobaksväska. Ja.. det betyder att det inte städats där på 6 månader.
Det var då den hamnade där..
Den 16 april 2012, min första rökfria dag.. men inte den sista. På tisdag är det alltså 6 månader sedan jag upphörde att röka.
Det är jag glad för. Har jag mått bättre?
Nää, jo.. jag är bättre i halsen. Men annars inte något kännbart.
Förmodligen ligger det på en annan nivå som kommer att märkas så småningom.
Faktum är att jag har aldrig mått sämre.. Alla möjliga o omöjliga krämpor har kommit över mig..
Jag har på allvar sörjt en kompis, en god vän.. ?? jag har känt och känner mig ibland fortfarande så nere och uttråkad.. och cigaretten skulle var den absolut bästa lösningen...

Men när jag stod där i förmiddags och så vant öppnade tobaksväskan med tobak, filter, papper kändes det så vant, precis som om det var igår jag öppnade den. I 20  år har jag rullat mina cigaretter.
De sista två åren kunde jag också rulla direkt i cigarettpappret.. en kunskap o färdighet som är svår att bestämma något värde på. Men jag kunde!

Nu tittade jag ner i väskan och för en sekund såg jag framför mig hur jag tog upp den gamla, torra tobaken och formade en cigarett, hur jag tände den, hur ont det skulle göra i halsen och hur hemskt det skulle smaka och hur förbannad jag skulle bli efteråt för att jag gjort det och ändå ville hjärnan överväga ett så korkat alternativ.
Jag eller hjärnan... förmodligen en o samma sak, fast det känns som två olika.
Den andra sidan står för förnuftet.

Förnuftet segrar och på tisdag kan jag fira 6 månader som rökfri.
En del av mig är glad för detta.

Kraaam

Mormors gamla piano.

 

Tja.. äntligen ska det nu bli av.. flyttlasset som skjutits upp ett par ggr blir nu verkligen av denna helgen.
I morgon fredag går finalen med förberedelser.
Förresten visste ni det.. att på mitt jobb har man förmånen att få en ledig, betald arbetsdag för att flytta.
Den har jag i morgon. Det är inte riktigt klokt men alldeles sant.

Naturligtvis är ingenting klart i torpet jag flyttar till.. men jag är gammal o garvad o fixar det också.
Det blir så att soffa, piano, säng o mat i kylen blir statusen till att börja med.
Men min runda Ikeasäng får inte plats förrän vinden är i ordning. Finns det någon som har en vanlig 90 extra säng att låna ut ett tag?

Fortfarande ingen tv, inget vatten som går att använda till matlagning o sånt, bara att spola i toaletten med och varmvattenberedaren ligger i garaget.. ingen inredd vind med sovloft, två element fungerade ej upptäckte jag ikväll när jag skulle prova dem, lucka i köksinredningen där diskmaskinen ska stå för att det finns ingen ström och inget avlopp framdraget som passar där, en nedriven vägg som inte är helt ihop satt ännu, upphackat golvspackel i den hörnan i köket där den gamla köksspisen stod förr.

Men, jag fantastiskt vackra, gamla trägolv som vi nu klätt av både korkmatta och masonit samt rensat från tusentals spik, två nya element inkopplade av eltjänster, ett nytt kylskåp, en nyrenoverad skorsten och 13 m3 ved i vedboden :-)).

Ikväll fångade jag också en stor, fet mus i musfällan jag riggade igår. Då är där en mus mindre. Till helgen flyttar dessutom två rovdjur som älskar att fånga möss, in.



Jag måste berätta om pianot..  ett arvegods från min mormor. Det heter Ekström.. en ren tillfällighet.
Nu har jag flera gånger övervägt om jag verkligen ska flytta med mig pianot ytterligare en gång till.. Kanske dax att satsa på ett elpiano modell mindre till mitt lilla hus.

Men jag minns, när jag var barn hur jag fick sitta i farmors knä vid hennes piano och vi sjöng och spelade alla gamla barnvisor.
Nu tänker jag att jag vill ge detsamma till mina barnbarn. Så en gång till får det följa med.
Jag har ju haft det ända från det att vi bodde på Tingsvägen 28 i början på 80-talet.

I 25 år stod det sen i Lökaröd. När vi skildes och flyttade därifrån så har jag flyttat  det till Trollemöllavägen 71, Tingsvägen 71, Borråkravägen 146, Kölevägen 113 och nu till
Borråkravägen 150.
De flesta ggr har Grus Bertil flyttat det till mig. Han har en sån där teleskåplift som han bara manövrerar in genom dörren, lyfter ut pianot och sätter in det på ny adress.

När jag o Dan flyttade tillsammans i hans hus på Borråkravägen 146, lovade jag att det var sista gången  Bertil skulle behöva flytta pianot....säg inte det.. man vet aldrig sa han,  sen fick jag ringa honom en gång till inför flytten till Kölevägen och säga att NU, nu  är det sista gången...
Därför har jag inte ringt honom denna gången, nu blir det för pinsamt.
Därför har Sebastian, Elias, Jokke och Dan lovat att med handkraft o bilsläp fixa det på lördag.

Kraam

Cortison spruta, igen..

Nu har jag fått frikort i sjukvården..jag vet inte om jag ska tycka att det är bra eller dåligt..

Ja, det är väl sådär en 5-6 veckor sen jag fick den första cortisonsprutan i denna omgången. Det var gudomligt. En hel vecka kunde jag gå alldeles normalt utan att det brände till runt knäskålen i varje steg eller att senan på baksidan av mitt knä fick fnatt o krampade efter 400 meters promenad.
Man vänjer sig vid en viss nivå av smärta.
Det syns inte utanpå men känns.
Det är 1 år efter operationen och det är inte samma delar som gör ont nu som före. Men min nuvarande läkare meddelade idag att - jag har inte tänkt att du ska få 10 cortisonsprutor men 3 blir lagom.
Eftersom det hjälpte lite.. kan det hjälpa mer om du får fler.. är hans teori. OM inte svullnaden runt knäskålen lagt sig till årskiftet kan han tänka sig att gå in i knäet o titta. Det var ju vänligt sa jag.

Inte heller denna gången ville han veta något om hur smärtan kommer o går eller känns mer eller mindre. Att jag kan gympa med knäskydd men inte promenera, att cykla funkar riktigt bra men när jag kliver av cykeln kan jag ibland trampa snett och det blir svullet runt knäskålen.
- Jag märker att du redan har bestämt dig för sprutan,  oavsett vad jag har att berätta.. sa jag när han redan var halvvägs utanför dörren för att hämta en cortisonampull. Inget svar.

Jag funderar även denna gången. Jag inser att vi är som mannen från Mars o kvinnan från Jupiter.. Vi talar helt olika språk. Mina tankar efter detta besöket handlar mer om hur utbildningen till läkare eller till sjukvårdspersonal är upplagd.
Får de öva sig i att möta olika patienter? ..som ett rollspel? ..och blir inte godkända förrän de kan hantera de olika sorters människor de kan stöta på i yrket? ..eller hur är det?
Går utbildningen ut på att lära sig allt om människokroppen och dess komplexa funktion men inget om hur du kommunicerar med den människa du ska möta? Jag bara undrar.
-Jag är inte intresserad av att veta om förloppet tidigare, jag är här för att lösa din nuvarande smärta, sa han när jag klagade på att den förslitning som han nu läst om i min journal, uppstått för att jag fick vänta ett år på operationen. Skadan uppstod ju av en olyckshändelse.
(Denna ordväxling pga om det skulle vara möjligt att alls bli helt bra igen)

Jag vill hoppas o tro att det finns bra och lyssnande läkare också men jag vet inte var.
Nu har jag i alla fall fått en plan framlagd och får väl tålmodigt vänta till det har passerat mer än ett år efter operationen för att se vad som orsakar svullnad o ont.

Förra veckan var jag hos en annan läkare för att stämma av om borrelian var utläkt efter penicillinkuren.
Läkaren trodde att den var det men eftersom mina symptom av yrsel, brus i öronen,  domningar och värk i huvud o nacke fortfarande fanns kvar var ju frågan om jag skulle få ett blodprov eller inte för att mäta om det fanns antikroppar i blodet. Detta ska då bekräfta att smittan inte bara handlar om en hudsmitta...och det är konstigt.. även om det nu är 3 månader sen märket på ryggen först upptäcktes och penicillinet har tagit bort det mesta så finns det fortfarande ett märke kvar.
Läkaren talade då om för mig att hon hade hamnat i ett dilemma.
-Jaha? svarade jag.
- Ja.. som läkare har jag nu att fatta ett beslut sa hon.
- Jo..det förstår jag ju..?
- Om vi ska ta ett blodprov eller inte.. vi kan ju vänta lite.
- Nä, nu har jag väntat på allt o alla i sjukvården, jag vill inte vänta längre.
-OK, sa hon,då tar vi ett blodprov!

Ja, det var ju bra, tack för det.

När jag kom hem så tänkte jag vidare på det som sagts. Vad menade hon egentligen? - hamnat i ett dilemma? Dilemma inför vad eller vem?  Menade hon faktiskt vad jag nu kom att tänka på, att dilemmat handlade om ifall jag var en patient som var kvalificerad till att vara en av dem som skulle prioriteras och få taget ett blodprov för att stämma av om Borrelia smittan inte gett med sig utan spridit sig mer?
Eller handlade dilemmat om vilka hon nu skulle få stå till svars för om hon trots allt bestämde sig för att ge mig den undersökning som stod på tur efter att de två första åtgärderna som redan var avklarade  men inte hjälpt fullt ut?

Jag önskar att jag hade kommit på att fråga henne på plats.. Men det är inte så ofta man kommer på alla bra saker att säga just när de behövs sägas.


Kraam