Det är längesen sist..

Nästan 4 år har gått sedan jag skrev något här... Jag kommer knappt ihåg hur man skriver i den här bloggen och fick ägna en massa energi till att hitta rätt i att logga in.

Jag slutade förra inlägget med att besluta att jag skulle flytta in i Huarödshuset. Så blev det också och Borråkrahuset blev uthyrt men senare sålt.

Jag bröt några ryggkotor en månad efter flytten, men det gick bra med hjälp av morfin och senare lite yoga. Renoveringen fortsatte, jag jobbade runt på lite olika platser, på Ica Kvantum i Åhus och inom kommunens skolkök för att ändå till slut få tillbaka jobbet i Lanthandeln. Det är ju världens roligaste o bästa jobb även om villkoren inte rymmer sig inom några som helst avtal.. inte ens i närheten. Men jag är en entreprenör som brinner för sånt jag tror på. Jag vill tro på Lanthandelns överlevnad även om det ser mörkt ut ibland och särkilt i Januari månad.. 

Mor o far har båda lämnat oss systrar. Under 2 år har mitt liv i Huaröd med husrenovering varit på paus, hela livet blir på paus när sånt händer.. 

Allt som ska redas upp med avtal, banker, myndigheter.. ett extra stort föräldrahem  som skulle tömmas. Men med 4 syskon som liksom jag tar ansvar för sådant man bör ta ansvar för, har hjälpts åt, men så otroligt mycket jobb. Men det mesta ligger bakom oss nu och endast arvskiftet med huset i Frankrike ska bli klart. Rätt omständigt det också men med tanke på allt som är gjort så kan vi se ljuset i tunneln.

Renoveringen av huarödshuset har återupptagits och det går väl att se ljuset i tunneln här också.

Vad kul det var att läsa de gamla inläggen. Ser fram emot att skriva lite här igen. Nu blir det lite middag, sent som vanligt. 

   

Plötsligt händer det!

När svåra problem ska lösas och svåra val ska göras så snurrar min hjärna runt, runt som en karusell. Till slut brukar det dock ramla fram ett beslut som är på riktigt ( fast jag tror det under resans gång, varje gång) Men när det väl kommer så vet jag att det är på riktigt! Även om det är svårt för andra att tro på det..
Jag har varit med om det förr och det kommer säkert hända fler gånger.

I går när jag stod o skrapade brädor så stod det plötsligt klart för mig. Man tänker så bra med sånt arbete! Jag vill bo i Huarödshuset! jag längtar efter alla de stora ytorna, att kunna ha ett eget rum till ateljé o verkstad, att få sätta upp det fina köksbordet jag köpt av Bitte, den underbara lampan till köksbordet som Ninni gjort, att kunna ha ett eget rum till barnbarnen innan de blir så stora att de inte vill sova över hos mormor, att få bada i ett sprillans nytt badrum, soligt o ljust i hela huset, att kunna bjuda hela familjen på middag hos mig och alla får plats runt bordet, att kunna gå bort till puben om jag får lust eller fika i affären när jag blir trött på mig själv..
Alla de drömmar som var anledningen till att jag köpte huset, det var plötsligt glasklara. Framförallt var alternativet glasklart.
Allt har ju varit ganska suddigt länge...

I dag fick jag ett samtal av en  väninna som akut behöver flytta och mitt torp stod överst på hennes lista. Vilket sammanträffande!

Det innebär att jag inom kort kommer att flytta rakt in i byggröran, så snart köksbänk, spis, vask o kyl finns på plats så kan jag bo där. Jag kan laga mat, diska, tvätta kläder och använda badrummet. En säng i en hörna.. Det är allt som behövs till att börja med.
Väninnan flyttar in i torpet som det är, så snart jag flyttat ut.

Plötsligt händer det och det bara smäller till, snabbt som blixten.
Jag är nöjd o ser fram emot detta.

Min hjärna är galen..

Ja, det är sant. Ibland blir jag så trött på den ( hjärnan) och önskar att den bara skulle gå att stänga av.
Men jag har aldrig hittat den knappen och har väl liksom lärt mig att det är bara så den fungerar.
Den går igång och ser möjligheter överallt hela tiden och inbillar mig att det här, det här är ju jättebra och måste testas. Åh ena sidan och åh andra sidan...
En process som bara går igång utan att jag kan göra något åt den. Men av erfarenhet vet jag att det så småningom landar i ett beslut som då blir det rätta. Jag får ha tålamod.

Nu handlar det om huarödshuset VS borråkrahuset igen...
Du som känner att det tröttar ut dig att läsa kan hoppa över detta... men jag skriver på och känner en tillfredsställelse i att skriva av mig.

I tisdags fick jag äntligen tid att återigen kunna göra något eget, aktivt arbete i huarödshuset.
Det är brädorna till garaget som blev målade och ligger på tork.
Innan jag öppnade ytterdörren och klev in, var jag i affären o handlade lite och tog en fika. Samtidigt kom Stefan J och Kjell M och tog en kaffe. Att sitta där och snicksnacka med "gubbarna", väckte minnet av alla glada stunder jag de senaste 4 åren tillbringat i denna fikahörna, tillsammans med alla gubbarna. De har betytt väldigt mycket för mig och trivseln i affären och jag saknar dem alla!!.
Samtidigt kom också Sara D och frågade om vi " skulle gå ut en sväng".
Det gjorde vi, precis som vi gjort så många gånger förut och pratade om livets spelregler.
Ute på vägen kom Alice A gående med sin älskade lånehund och vinkade med hela kroppen!
Hej Bodil, är du här o hälsar på!  Kära Alice som jag bytt så många trevliga samtal med och som också blivit en riktigt god vän.
Jag saknar er alla!! och den familjära känsla som vi hjälpts åt att skapa i affären.

Sen till huset.... värmen som mötte mig ( efter alla vedermödor för att få pannan att fungera) slog emot mig och plötsligt såg jag framför mig hur hela planlösningen, med de möbler jag samlat ihop, både nya och gamla som är tänkt att ge mig den plats och den volym som jag i huvudet målat upp.
Så fint det kan bli tänker mig hjärna som nu spinner iväg och inreder hela huset och placerar mig i den miljön. Magkänslan blir varm och det känns ombonat o fint.

Brädorna är målade ( de som hittills är sågade och skrapade) och jag packar ihop, släcker bygglampan, låser och kör hem till torpet.

Jag är förvirrad. Ännu en gång ställer hjärnan till det för mig. Ska, ska inte, ska, ska inte...

Jag älskar mitt torp. När livet är kaotiskt och stressen flåsat mig i nacken så är känslan av att köra hem till torpet den bästa jag kan föreställa mig. Att bara komma hem till tystnaden, till skogen är den bästa avkopplingen som min introverta sida så väl  behöver, för att balansera den översvämning av intryck som det innebär att jobba med människor och service. En lisa för själen.

Klokskapen och förnuftet har gjort en plan att jag på ålderns höst, innan jag blir för gammal att orka, ska bosätta mig mer centralt med service inom räckhåll.
Magkänslan har ännu inget behov av den närheten till service.
Så länge jag ännu arbetar och sinnet blir fullmatad med mänskliga intryck, är torpet och skogen det jag längtar efter.
Hur det blir när jag helt o hållet går i pension vet jag egentligen inte.. men jag tror att förnuftet har gjort en rätt bedömning. Jag kommer att behöva lite liv o rörelse omkring mig då.
Men det är några år till, till detta inträffar..

Jag har fått många goda råd och synpunkter, Tack!. men i slutändan är det ändå bara jag själv som kan avgöra hur det ska bli.

Så.. jag blir galen och tänker att jag skulle vilja få tag på den där avstängningsknappen.

Snart är jag tillbaka på banan..

Så mycket det är som har hänt den sista månaden.. Jag har knappt hängt med..
Avslutet i affären, nytt jobb dagen efter, pensionärstillvänjning, frankrikeresa med systrarna och renovering där, hemma igen..
Jag är snart tillbaka på banan.
Har kunnat röja upp en del hemma för att återfå ett  drägligt hem. Nästan all ved är inne.
Jag har kunnat baka och laga till sådan som passar min IBS mage, bara en sån sak.. att ha den mat tillgänglig som jag mår bra av!
Jag har haft sovmorgon och kunnat slappa lite, framförallt ha ett annat tempo.
Jag har jobbat ca 50% men också ryckt in extra vid sjukdom. Fått prova på de olika avdelningarna i en större butik och blivit så väl mottagen av alla.

Och huset i Huaröd... ja det står där o väntar. Jag har bara varit där för att serva & sota pannan och fylla på pellets, bytt en rördel som var trasig..
Faktum är att jag blivit rätt duktig på att sköta min pelletspanna. Lite stolt är jag.

Men det har ändå hänt lite där den sista tiden. Skorstenen är nu klar! Nyputsad och fin utan plåt! Takstegen är monterad till att uppfylla sotarens säkerhetskrav.
Två element är utbytta till nytillverkade dito i gammal stil och nyligen monterade.
Nu finns ett alldeles helt och nytt värmesystem, ett alldeles nytt o fint badrum, iordningställt efter konstens alla regler vad gäller våtutrymme.

Jag är jättenöjd!
Nu hänger det bara på mig. En container till, behövs tas hem för att tömma det sista skrotet.
Brädorna till garaget ska skrapas klart, målas och monteras.


  


Sen, sen är det inomhus som ska fixas, målas och läggas golv, lite gipsarbete också.
.. och så elen förstås, som ska bli klar..
Dagvattenledning ska grävas ner, utedäck ska byggas..
Till våren ska plattorna på framsidan läggas om, trappan till ytterdörren ska fixas till med räcke och annat som plats för soptunnorna.
Sen ska hela huset målas.

Jag hoppas hitta hyresgäst som uppskattar Karlins väg 39.
Det får inte vänta för länge.. det är dyrt att ha två hus med alla fasta kostnader och det är mina renoveringspengar som stryker med. Men det går inte på nåt annat vis.

Äntligen frihet.

I nästan hela mitt vuxna liv, har jag längtat  efter att bli  pensionär.
Eller rättare sagt, jag har längtat efter mer frihet! Den frihet man får när man blir pensionär.
Jag hade gärna sett att den hade kommit tidigare!
Tänk att behöva vänta till man passerat 60+ för att få den frihet som jag och många med mig längtat efter.
Frihet att bestämma över sin dag.
Frihet att bestämma i vilket tempo dagen ska passera.
Frihet att inte behöva göra något vettigt.
Frihet att skjuta upp saker till morgondagen.
Frihet att bara vara.

Vårt samhälle är uppbyggt på att man måste jobba för att försörja sig. Många har förmånen att jobba med sådant man tycker är roligt men många tvingas slösa bort större delen av sitt liv på jobb som de avskyr och mår dåligt av. Det är ett systemfel och jag avundas inte dem som hamnat där.
Jag har haft förmånen att nästan alltid haft arbete som jag trivts med. Det är jag tacksam för!!.

Dagen efter avslut i Huaröd var jag på nytt jobb i Åhus. Jag fick en rivstart på nya jobbet.
Det blev i princip heltidsjobb de första två veckorna men ikväll, ikväll har jag känt av den frihet som jag så hett längtat efter.
Det är söndagkväll, normalt på Huaödsjobbet har varit att hemifrån lägga en del beställningar pga av tidiga stopptider måndag morgon.
Ikväll behöver jag inte det. Och jag är dessutom fri i 3 dagar till innan jag ska jobba nästa pass.
3 dagar! det jag påbörjade i dag här hemma, kan jag fortsätta med i morgon. Att klyva den sista veden och få in den i vedboden.
Naturligtvis skulle den ha klyvts redan i våras när jag staplade upp den ute för sommartorkning men det hanns inte med då..
Idag har jag spänt upp en presenning på gaveln av vedboden för att både ved och klyv ska vara torr under arbetet.
I vanliga fall hade jag nu fått vänta en vecka till, innan nästa moment hade kunnat göras. En frustrerande tillvaro. Så små, små steg framåt. En för mig stressande situation som jag levt med hela mitt vuxna arbetsliv.
Nu är det slut med det!
I morgon kan jag fortsätta med veden så att det blir klart så att jag sen kan fortsätta med att fixa brädorna till garaget i Huarödshuset som ska målas och spikas upp.
Med flera dagar ledigt i rad, så blir allt lättare.
Jag är tacksam och glad.
Tänk att jag äntligen är här!


Idag har Dan och jag också kört våra motorcyklar till värmegaraget för vinterförvaring, vi har haft tid att dricka kaffe och snicksnacka, ätit middag tillsammans.
Jag kan få lite tid att vattna blommor, sortera o tömma plast/plåt och andra sopor innan de står och surnar i förrådet, tömma diskmaskinen och tvätta innan allt svämmar över och alla andra hushållsgöromål som jag vill få undan.
När jag jobbar 10 timmarsdagar, har jag varkens haft lust eller ork att ta itu med sådant.
Nu kan jag äntligen få tid till lite av varje och utan att känna stressen över att varje ledig minut måste utnyttjas till att få undan sådan jag vill ha gjort, därför att det dröjer typ en vecka till nästa gång det finns ett dygn ledigt.

Äntligen frihet! Och om några dagar ska jag få min första lilla pensionsutbetalning!
Tänk att jag bara behöver jobba halvtid nu några år innan den slutliga pensionstiden inträder.

Frihet!

Avslut

Idag blev det ett mer konkret avslut på min tid som butiksansvarig i Huaröds Lanthandel.
Arbetskläder och nycklar blev återlämnade.
Inloggingsuppgifter till leverantörer och andra har också blivit raderade ur datorn.
Nu är det liksom definitivt.

Jag kom till Huaröd mitt under höstmarknaden och det var härligt att se. Så mycket sprudlande glädje och aktivitet. Jag kan med lugn och ro se att det finns resurser att gå vidare med det jag en gång varit med att utveckla.

I minst 10 dagar har jag kört omkring med brädor i bilen. Brädorna till garageväggen till huarödshuset. Jag blir smått stressad av att tänka på hur mycket tid som gått utan att så mycket blivit gjort som jag tänkt.. Jag vill gärna att saker och ting flyter på och går framåt.

Nåväl, när jag landat i allt detta nya så kommer det väl att ordna sig. Jag får ta en sak i taget!
Men först måste veden in i vinterförvaringen på Borråkravägen.

Du är så hjärtligt välkommen!!

Det blev en snabb omsvängning på jobbfronten.. I går var min första dag, en lång dag. Jag var helt slut när jag kom hem efter alla nya intryck. Även om arbetsmomenten är bekanta för mig så är alla rutiner nya. Nya maskiner, nya koder och prismärkningar, nya upplägg. Kul men krävande.
Jag var helt slut efter första dagen. Nu har jag avverkat två dagar och det är bara roligt och varierande.

" Vi är så glada att du ville börja jobba här hos oss, hjärtligt välkommen!"

Jag blev så väl mottagen, det är det bästa av alltihop.
Alla var glada och tacksamma, tog i hand och mötte mig med värme.

Jag är tacksam att allt ordnat sig till det bästa. Vilket flyt..
Ibland när saker händer sådär oväntat men ändå med flyt, så tänker jag att det nog finns någon mening  med det hela.

Jag tackar min lyckliga stjärna 😍  .... och Bella, min syster som rekommenderade mig till sin chef, som ledde till att jag fick detta erbjudande.

När någon sträcker ut en hand..

Idag när jag skulle stänga o låsa på jobbet så stod representanter från min arbetsgivare där. De sträckte ut en hand!

Jag säger inte nej när någon sträcker ut en hand!
Med present o kramar ville de tacka för allt och säga att det inte alls var så här man tänkt att det skulle bli! Jag tror ärligt att de menade det också.
Självklart tar jag emot både present, kram och den utsträckta handen.

Jag skiljer på sak o person.
Efter dessa år har jag lärt mig att tycka om dessa personer. De är goda människor.
Men även goda människor fattar ibland korkade beslut. Det har hänt tidigare under vår gemensamma resa och det kommer troligen att hända igen.
Min upplevelse är att långt ifrån alla möjligheter till lösning var uttömda, men det kanske finns det andra planer än vad jag känner till.
Djupt inne i mig bor en rebell. När min rörelsefrihet, medbestämmande och förhandlingsmöjlighet begränsas, då vaknar rebellen. Då öppnar jag andra dörrar.
Det är mitt sätt att hantera att inte låta mig köras över. Det är att stå upp för sig själv.

Ni är många som i sociala medier (FB) och personligen (I affären, på messenger mm) gett mig sympatier. Tänk så bra det är med sociala medier, där man kan ge uttryck för när saker blir fel och när de blir rätt. Jag är glad över att ha den möjligheten.
Nu kan jag också tacka alla rara människor för allt ni gett mig tillbaka. 💕

Jag brinner för Landsbygdsutveckling... har alltid gjort och kommer alltid att göra. Jag kommer även i fortsättningen att stödja Lanthandeln med att handla allt i den affär jag varit med att bygga upp.... och fika!!
Av hela mitt hjärta önskar jag att Lanthandeln får fortsätta att växa och utvecklas till det som var tanken, även om jag inte är en del av detta längre. Alla behövs för att små byar ska få fortsätta att leva!!

I morgon är min sista dag. Jag slutar med en 10-timmarsdag. Måndagar, den mest hektiska dagen i veckan då allt ska hända samtidigt. I morgon blir det nog extra rörigt..
Jag tänker att jag får förbereda för avsked. Kaffe med dopp tänker jag bjuda på.
Men för att ställa till det extra mycket så åker jag iväg ett par timmar mitt på dagen för att besöka en ny arbetsplats. Min goda vän o kollega Peter, kommer in tidigare och löser av mig.

Det känns både sorgligt och spännande på samma gång.

Ett abrupt slut..

..... egentligen vet jag inte vad jag ska skriva eller om jag ska skriva, allt har inte smält in ännu... men det är mycket som vill komma ut. Att sammanfatta det, är utmaningen.

För 6 månader sen bestämde jag att jag ville gå ner i arbetstid och börja ta ut pension.
I 6 månader har jag trott att det har varit ok och jag har sett fram emot pensionstiden som kan erbjuda mer fritid och mindre ansvar.
Jag har lagt ner så ofantligt mycket energi och engagemang för att göra mitt bästa på jobbet. Ett roligt jobb på många sätt men också ett jobb som inte gett utrymme för så mycket annat. Jag har levt med ansvaret dygnet runt och det har många gånger varit slitsamt.


För 10 dagar sen blev jag kallad till ett möte med rekryteringsgruppen från styrelsen ( som ju är min arbetsgivare) där jag fick veta att det inte fanns någon deltidstjänst (50%) att erbjuda mig och att jag behövde säga upp min nuvarande fasta tjänst som butiksansvarig.
Omtumlande.. jag fick åka hem och tänka och många frågor kom som behövde vändas på. Jag är kanske naiv.. men trodde verkligen att det fanns en halvtid till mig.
Jag meddelade att jag inte kunde acceptera något av de alternativ som presenterades, timjobb eller visstidsanställning. Ur mitt perspektiv behöver jag ha en varaktig deltidstjänst som ger mig den inkomst och trygghet jag behöver, för att klara min ekonomi, då pensionen inte räcker till.


Jo.. jag kan förstå att man vill vara försiktig och inte låsa sig vid att ge mig deltidsanställning när det ska anställas en butikschef. Det kommer att kosta fler timmar. Men det är min tjänst som stryks. Jag kan inte hjälpa att det känns lite personligt.

Så i går var jag tvungen att lämna in min uppsägning. Visstidsantällningen skulle gälla 4 månader och sen skulle vi förhandla igen. För mig blir det bara som att flytta fram problemet i 4 månader och under tiden fundera och gå med mer oro i kroppen, om det blir någon fortsättning eller inte. En stor otrygghet som jag vill ta tag i direkt, inte vänta 4 månader till, det hade bara blivit ett långt lidande.

Jag valde alltså att avstå 4 månaders anställningen och går vidare till nån annan mer varaktig lösning.

" We got you back" skrev familjen i vår familjechat..
Jo, det är sant, jag har valt Lanthandelns intresse framför mig själv och framför familjen många gånger. Det blir ändring på det nu. Det ser jag fram emot. Mer tid med familjen, de som betyder mest för mig.

Jag klandrar inte någon, när det kniper står alla sig själv närmast, både arbetsgivare och anställda.

Många kramar

I slutändan är det pengarna som styr..

Jag har ansökt om pension och fått svar. Jag visste att min pension kommer att hamna långt under existensminimum, men inte exakt hur mycket.
Nu vet jag.
Det finns också andra regler som inte varit helt solklara från början.
T.ex. så har tjänstepensionen räknats in i prognosen men i praktiken så fungerar det inte så när man tar ut pensionen redan vid 61 års ålder.
Från 1/10 har jag ansökt om pension, min hela pension för att det alls skulle vara lönt. Jag får exakt 8403 kr MINUS skatt. Lite oklart är det vilken kolumn i skattetabellen som gäller för pension. Men om jag utgår ifrån lönetabellen så blir det avdrag på 1205 kr = 7198kr varje månad.
Jag skulle fått 9300 kr  minus 1415 kr om jag väntat till jag blir 65 år. En skillnad på 897kr. Jag köper mig min halvtidsledighet för 897 kr. Det är det värt! Det är i vilket fall som helst alldeles för lite och kan kvitta vilket. Ledigheten är värd allt! Efter allt slit, har jag ganska länge längtat efter denna stunden.

Min totala tjänstepension handlar om ca 3500 kr minus skatt. Några kan man ta ut från 61 års ålder men inte alla. Men eftersom jag kommer att få mindre pension sen så behöver jag de pengarna när slutar jobba..
Hur som helst kommer jag att få hjälp med garantipension efter 65 år för att garantera en inkomst så nära existensminimum som möjligt.
Faktum är att jag mer eller mindre alltid har levt enkelt och billigt under existensminimum. Och jag har inte saknat något. Jag behöver inte heller så mycket. Jag återanvänder, köper begagnat, tillverkar och använder det jag har.
När jag blev mamma och barnen var små, ville jag vara hemma så mycket som möjligt för att ta hand om barnen. Jag jobbade i olika perioder 50-75% Tanken att föda barn för att någon annan skulle uppfostra dem, skrämde mig.
Jag ångrar inte det en sekund. Men inte tänkte jag på då, när jag var 22 år,  att det skulle påverka min pension i sådan utsträckning som det faktiskt gör. Det känns inte helt rättvist..

Jag har våndats.. Det vet ni redan. Alla svängningar mellan förnuft och magkänsla om hur min ålderdom ska se ut och hur jag ska bo.
Jag köpte torpet för 7 år sen för att bo billigt när pensioneringen var dax. Och jag bor verkligen väldigt billigt. Men .. nu när mina föräldrar är 85+ och jag ser vad som livet kan erbjuda då, ville jag förebygga med att flytta mer centralt och den resan är ju känd.
Sista budet har varit att jag ska flytta till Huaröd för att ändå få glädjas åt allt jag jobbat för med renoveringen där.
Men sista budet blir ändå att i slutändan är det pengarna som styr. Jag har inte riktigt råd..
Jag kommer att få en bättre ekonomi om jag hyr ut huset i Huaröd och bor superbilligt i torpet än tvärtom.

Detta är så långt jag kan överblicka. Hur det blir sen när jag är 70 eller 80.. ja, det får jag ta då.

Jo, jag ska ju jobba halvtid är tanken, parallellt med pensionen tills jag är 65,  men ännu vet jag inte riktigt hur min tjänst ska se ut. Det pågår förhandling. Vi har olika utgångsläge och synpunkter.
Vad jag vet och jag har lärt mig den hårda vägen är,  att ingenting är klart förrän det är klart!

Fler frågor än svar

Det kommer en stor omställning i mitt liv och jag bävar..
Det är spännande
Det är kittlande
Det är oroligt
Det är lite skrämmande

Jag vet inte vad som ska hända och det är lite jobbigt.
Å ena sidan gillar jag när allt inte är så förutsägbart, jag vill bli överraskad.
Å andra sidan vill jag ha koll på vad som komma skall för att kunna planera så att det blir som jag vill ha det. Om jag inte vet vad som ska hända förlorar jag ju möjligheten att välja själv. Och jag vill kunna göra mina egna val..

Tiden att gå ner i arbetstid för att börja ta ut pension, närmar sig med stormsteg.
Den 1a oktober är det meningen att jag ska jobba halvtid.

Hur stor exakt blir min pension?
Kommer jag att kunna försörja mig?
Hur ska det bli med min arbetstid?
Vilka tider blir det?
Kommer vi överens om villkoren?
Kommer jag att få huarödshuset klart i rimlig tid?
Ska jag orka fixa allt?
Kommer lånepengarna att räcka till det jag inte kan göra själv?
Kommer katterna att trivas?
Kommer jag att sakna skogen?

Hur blir livet som pensionär?
Ska jag få vara frisk nu när jag äntligen får mer tid, det är inte alla förunnat?

...  många frågor men väldigt få svar..

Men, det ordnar sig väl, det brukar det ju göra.

Gnistan är tillbaka

När familjen var på fikabesök i Huarödshuset förra helgen, hände något.. Gnistan över den fortsatta renoveringen och känslan över att bo i huset kom tillbaka. Så viktigt det är, att ha familjesupport.
Barnen är entusiastiska och ser de möjligheter som jag också sett framför mig. Så har det inte alltid varit.
Det tog ganska lång tid för dem att vänja sig vid tanken på att jag skulle flytta ( igen ). Och jag klandrar dem inte. Vi har haft en fin tid tillsammans, torpet, grannen och jag, vilket varit en stor tillgång av många praktiska skäl när barn o barnbarn hälsat på. Att båda föräldrarna bor på typ samma geografiska plätt, även om de är skilda,  är en önskedröm för alla barn oavsett hur gamla de är. Liksom för barnbarnen som vi umgås mycket med. Det är enkelt och självklart för dem och oss.

Men när de väl anammat tanken och senare satt sig in hur det skulle kunna bli i huarödshuset, så blev de lika entusiastiska som jag.  Och familjefikan blev starten till att hitta tillbaka till det som en gång var grundtanken med flytten. .. att innan jag blir så gammal så att det inte längre är möjligt, flytta till ett mer centralt ställe, nära till busshållplats, affär och med folk omkring för att få en bättre ålderdom och inte bli ensam kvar i skogen.
Och Huaröd är det bästa valet. Min rötter finns där även om jag växt upp med Degeberga som närmsta bas. Far har växt upp i prästgården och farmor o farfar ligger begravda på kyrkogården och sen finns det så många trevliga människor där! .... och en pub!

Nu har flera moment kommit i gång, garaget rätas upp, skorstenen putsas o görs fin.. utomhusjobb nu innan det blir kallare. Sen kan jag fortsätta inne med målning o tapetsering. Fasad o sånt, får vänta till nästa sommar.
Och äntligen verkar pannan ha kommit igång!!! Tack Dan för den hjälpen.

Nu blir det så att jag får flytta dit så snart det bara är möjligt. Att kök fungerar, badrummet, vardagsrum och någonstans att ställa en säng.. För sen måste torpet få sin vind inredd så att jag kan hyra ut det som jag tänkte från början och få en hyresintäkt där.

Frågan är bara hur Fia & Felix, mina katter, 8 år gamla, ska hantera detta.
De är två ganska skygga katter, väldigt fästa vid huset, men också vid mig.  När jag går in till Dan och dricker kaffe så kommer de och hämtar mig, även om dörren står på glänt och maten är upplagd. Matte, du ska vara hemma nu!
Jag hoppas de kan vänja sig..



Men jag kommer ju att vara hemma mer snart, det underlättar kanske.
Från den 1a oktober ska jag börja ta ut pension och jobba halvtid. I hela mitt liv har jag typ jobbat ihjäl mig, gett järnet, jobbat många fler timmar än jag fått betalt för, brunnit för att allt ska bli till det bästa, engagerat mig i allt från stort till smått..
Nu ska snart min tid bli lite mer min egen tid. Att kunna göra allt annat jag vill göra men som jag aldrig hunnit med. Göra fint i trädgården, måla tavlor, lata mig och träffa vänner o familj men också ha mer tid att renovera på mina hus och få till det där sista finliret som aldrig blir gjort.
Det ser jag fram emot!
Kram till alla läsare !

Tack för support!

forts. på inlägget Jag våndas!

Tack alla som på olika sätt gett support. På tu man hand i och utanför affären, på Facebook eller på andra sätt. Era synpunkter är guld värda.
Jo jag fattar själv beslut till sist, men det hjälper mig att påminna mig om vad som var anledningen från början, att jag köpte huset i Huaröd.

Det är nyttigt att ibland att behöva utmana ytterligheter. Jag har kommit i kontakt med sidor av mig själv som jag inte tagit på så stort allvar som jag borde. T.ex. min introverta sida..
Jo... jag har alltid känt till att jag behöver en viss tid för mig själv, för att ladda batterier, fundera och sortera tankar och till att bara vara. Men jag har inte alltid förstått att om jag förbiser den delen av mig själv så blir det kaos. Det är det som hänt. Det är det som framkallat känslan av att bara gömma mig i skogen..

Ulrika min syster, svarade så klokt på FB. Hon har rätt:
Ja, jag tycker väldigt mycket om båda husen.
Ja, det är jobbsituationen som spillt över negativt på drömmen om vad jag ville uppnå med Huarödshuset.
Ja, det är rätt att var sak har sin tid. Inte blanda ihop det.

Idag har jag målat fönster i huset. Ett jobb jag gillar. Jag gillar att jobba med renovering och se hur fint det blir. Idag, denna underbara sommardag kom jag också i tanken, kontakt med de första soldagarna tidigt i våras, då jag emellanåt tog kaffepaus på altanen på baksidan och kände solens strålar värma upp mig och hur jag då, uppskattade att det är så mycket mer sol där än vid huset i skogen, som ger ett ljus som jag alltid har saknat, sen vi flyttade från Lökarödshuset. Där var det sol från tidiga morgon när solen gick upp över havet, tills den gick ner på andra sidan huset över åkrarna.. Jag älskade det. Ljuset!
Jag har känt på känslan av att gå omkring där och pyssla, plocka iordning och visuellt se hur allt ska bli. Och jag gillar det.
Den känsla som helt försvann under sen vår och sommar när allt bara blev jobbigt och för mycket.


I alla tider har jag sagt till min omgivning att: Om du inte ha provat, hur vet du då vad du vill och vad som är bra?
....  jag hade glömt bort det, mitt rättesnöre när man ska fatta svåra beslut. Inte ta ut något innan du faktiskt vet, fatta beslut på gissningar..
Nu glömde jag bort detta!
Hur ska jag veta om det känns bra att bo på Karlins väg 39 om jag inte provar först?
Och en av de andra viktiga argumenten.. Ska inte jag vara den första att få uppleva allt det nya jag skapat?
Ja... ni anar hur tankarna går och vänder hit i dit.. Idag kändes det nyfiket och spännande igen att tänka tanken på att min nya adress skulle vara Karlins väg 39.
Kanske semestern har gjort verkan nu.

Men också att flera av er har sagt saker som varit viktiga för mig.
Lotta.. som föreslog möjligheten att hyra ut torpet trots att det finns en risk att vattnet ibland blir en bristvara på senhösten och anpassa hyran till det, tills det finns en ny borra. Det finns de som hyr enkla boende också.
Stefan som påminde om hur gärna jag velat kunna gå till puben ibland och förslog att om du bor kvar i torpet får du cykla istället.. Nä det kommer inte att hända! och ikväll är en kväll då jag gärna hade gått en sväng till puben för att sen gå hem igen när det passat.
Och till alla andra som bidragit med små tankar som har betydelse.

Jag är en bit till, på väg i processen.
Kram på er! Ni är Guld.

Jag våndas!

Jag har våndats fram och tillbaka hela våren o sommaren, om jag över huvud taget ska flytta o bli Huarödsbo eller inte. För några veckor sen tog jag ett beslut på att det inte blir än på ett bra tag, kanske inte på några år.. eller..? Jag hyr ut huset i Huaröd istället och drar mig tillbaka i skogen och vilar upp mig!
Det har varit ett turbulent år, det senaste året. åt båda hållen, både bra och dåligt.
Utbyggnaden av affären har varit väldigt energikrävande. Både mentalt och fysiskt. Min plan att på "ålderns höst" bosätta mig mer centralt och renoveringen av huset jag köpt, har gett mig positiv energi för att orka med affärsbygget och planeringen av detsamma.
Under våren fick jag lägga min renovering på is för att energin skulle räcka till affären och allt som det har fört med sig.
Mer och mer har jag känt att jag inte orkat med all turbulens och längtan att bara få köra hem till skogen och gömma undan mig har växt och växt. Ibland har jag känt att jag inte ens velat köra till Huaröd alls. Orken och energin tog sakta men säkert slut och tanken började gro...
- Vad ska jag i en by att göra, jag längtar ju bara efter lugn o ro i skogen?
Ju tröttare jag blev ju mer säker på blev jag på att jag inte längre ville bosätta mig i Huaröd, inte än på väldigt länge i alla fall.

Men de gånger jag ändå varit i huset och målat så kom drömmen nära igen och jag har  tydligt sett allt framför mig om hur jag vill ha det och hur fint det blir.. Å ena sidan och å andra sidan..
Jag har tröttat ut Dan med mina tankar, den ena dagen en sak och nästa dag ångrat mig igen.
Jag avskyr att inte ha en plan.

Men jag har varit med om detta förut när jag haft svåra beslut att värka fram. Jag vet att det kommer att ältas under några månader och sen kommer ett beslut bara sådär och då är det en lättnad.
Precis när jag gick på semester och kunde åka hem till min skog och slappna av och vila upp mig så visste jag säkert att, det lugnet som jag behövde, det fanns i torpet i skogen. Så skönt att bara ha fågelkvitter och träd runt mig och gläntan som släppte in solen på mig och torpet. Bara jag, katterna och lugnet.

Då visste jag och barnbarnen sa när jag berättade att jag ångrat mig.. -Så bra! då kan vi ju bara gå in till dig och låna brödrosten när vi är hos morfar. Haha... rara ungar. Barnen har sagt att -Du behöver ju inte ta något beslut nu! Vänta tills du mår bättre och känn efter hur det känns då. Kloka barn!

Nu tre veckor senare är jag mer utvilad, har börjat jobba igen och fått fart på husrenoveringen  och tankarna suddar ihop sig..
*Ska jag verkligen inte uppleva allt det som jag jobbat för själv, utan hyra ut till någon annan som ska njuta av mitt hus? Nä så kan det ju inte bli...
*Men nu har jag haft dubbla hyror ett helt år, jag behöver få in pengar på hyra och det hus som först blir färdigt är huset i Huaröd. Torpet får komma sen för att nu orkar jag verkligen inte dra igång en renovering till på direkten för att få Torpet klart för uthyrning.. Ska jag hyra ut torpet måste vinden inredas klart, ett projekt som stannade av när jag köpte Huarödshuset. Dessutom måste det borras en ny vattenbrunn.. Man kan ju inte hyra ut ett hus där vattnet tar slut ibland. Nä, det är ju en viktiga faktorer!
* Just nu känns lugnet på torpet som en befrielse att komma hem till.. Ja det är ju förståeligt med tanke på hur det varit det senaste året men planen var ju att komma närmre lite mer folk, en affär och busshållplats.. när jag i höst kommer att gå ner i arbetstid och börja ta ut pension för att sen helt sluta arbeta. Då har jag bara Dan, min enda granne,  att ösa ut allt tragg på.. är det verkligen rimligt? Nä..
* Kommer jag att känna den friheten i Huarödshuset sen när jag inte behöver lägga så mycket energi på arbetet, jag drömmer ju om alla de möjligheter som det huset skulle ge mig.. Ett helt rum till ateljé och skaparverkstad, ett eget rum för barnbarnen att övernatta i och närheten till badet att gå till med dem, ett stort matrum att samla hela familjen i till en god fredagsmiddag... i torpet får vi inte plats alla.. Fina drömmar som fortfarande är levande och inom räckhåll.

Ja.. jag våndas!
Ge mig dina tankar, när jag själv inte kan tänka klart!

Rädda Landsbygden

Det är Juldagen 2018, det är över två år sen jag skrev senast i min blogg.. 

Juldagen är alltid en dag där jag tillåter mig att inte göra något särskilt, bara vara och lata mig.

Jag har just tittat på tv-filmer som rullade på i rutan, bl.a. Tsaziki, farsan och olivkriget från 2015  där temat berör den finanskris som drabbade Grekland tidigare och som kanske ännu inte är över.

Det gick rakt in i mitt hjärta och jag inser att den handlar om ett ämne som jag ägnat mig åt i hela mitt vuxna liv, att rädda landsbygden och kriget mot stormarknadssyndromet.

Fokus har i mitt liv varit den småskaliga verksamhet som präglar livet på landet, mest har det handlat om café & bageri företag som Ekströms Café & Bageri AB och Café Blåherremölla HB, men också aktivt arbete i föreningslivet.

De 3 senaste åren har allt handlat om att rädda Lanthandeln i Huaröd, min arbetsplats sedan den 18 november 2015. Jag fick uppgiften att som butiksansvarig, göra allt som stod i min makt att rädda Lanthandeln mot den nedläggning som då hotade verksamheten. En tuff uppgift.

Jag är ju av ganska segt virke och gillar utmaningar men denna har varit tuff. Resan är ännu inte över.

Tillsammans med olika styrelsekombinationer, några hängivna medlemmar och huarödsbor har vi ändå kommit en bra bit framåt.

Att nu få vara med om att bygga ut en butik på landet, att expandera, våga och vinn, vinna eller försvinna.. eller nåt annat bra citat.. är det det handlar om.

För att kunna överleva på landet gäller det att vara bäst, bättre än alla andra, vilka har helt andra muskler att locka till sig folk.

Man måste vara påhittig med alla sidoidéer, hitta folk som är beredda att hjälpa till på frivillig bas, som har ett engagemang i samma klass som jag själv.. att verkligen vilja och som vågar tro på att detta måste gå.

Alternativet är att försvinna! Det är så det är, det går inte att slappna av en sekund, därför att det inte finns några marginaler. 

Har jag kommit ihåg allt till nästa beställning inför en stor och viktig helg som julen?

Har jag något som sticker ut prismässigt som kan konkurrera med stormarknaden?.. jag det är ju lite fånigt egentligen.. det säger sig själv att vi småbutiker på landet aldrig kan konkurrera med prisfrågan, vi kan bara konkurrera med den bästa servicen, den trevliga atmosfären och som vi skojade om på Handlarn kursen nyligen, den snyggaste personalen! Som väl är har jag ju en söt o vacker kollega, själv har jag inget att tillföra i den kategorin.

Jag strävar alltid att göra det bästa jag kan med de medel och verktyg jag fått... men... 

Det finns alltid arbetsuppgifter som får lämnas kvar för att tiden inte räcker till. Jag ska bara fixa lite till, och så är det bara detta också som måste göras för nästa dag finns inte tid... Många volontärtimmar blir det.

Jag fortsätter när jag kommer hem att finjusterar beställningar, gör schema och reklamlappar, svarar på mail och kollar foto till att uppdatera FaceBooksidan.

Nåt alternativ finns inte för då går verksamheten neråt igen, en ständig press och en väldigt sårbar situation, det räcker med att någon av det mest trogna kunderna gör valet att göra sina inköp någons annanstans, då går kassorna ner, det blir för mycket svinn och för många röda lappar vilket också ger signaler till övriga kunder att det inte är lika roligt att handla och då gör nästa kund samma val som den förra. Möjligheterna blir sämre att köpa in bra varor och fylla igen luckorna som uppstår i hyllorna. En hårfin balans som nästan är omöjlig att parera..

Vi har blivit lite bortskämda med att det har gått bättre och bättre men plötsligt i höstas så vände den trenden.. Jag kommer  då genast i kontakt med de fruktansvärda känslor av maktlöshet som drabbade mig efter kraschen med Ekströms konkurs och man ligger sömlös på natten, undrar vad man gjort för fel, varför gör folk andra val, varför, varför, varför... tusen frågor som ska vändas ut och in.. Det finns oftast inga enkla svar, det är bara att fortsätta kämpa på, för att alternativet är uteslutet.

Jag är glad att julveckan vände tillbaka vår framtidstro. Att det nog bara varit en tillfällig svacka..

Men att alltid behöva ligga på topp för att verksamheten ska överleva, tar på krafterna. 

Jag är 60 år nu och har haft det här tempot och engagemanget i större delen av mitt liv.

Men jag älskar att utveckla, bygga upp och dra igång projekt, jag älskar min arbetsplats, jag älskar våra kunder och alla som voontärt hjäper till och det är alltid roligt att komma till jobbet.

Jag hoppas att affären får fortsätta att vara kvar länge till.. jag behöver den!

Fattigdomsgränsen.

Förutfattade meningar är något jag avskyr.
Jag råkar ibland i blåsväder eftersom jag ofta uttalar en åsikt om ditt o datt. Om samhällsfrågor, om politiska ställningstagande, om rasism, om miljö, värderingar eller mänskliga beteenden. Eller som nu senast om fattigdomsgränsen och var den egentligen går.
Det var en artikel i mitt FB flöde som gjorde att jag reagerade. En man menade att man som pensionär inte hade råd att köpa mat. Artikeln berättade att gränsen för fattigdom gick vid 11 000 kr.
Det fick mig att reagera eftersom jag levt ett enkelt men rikt liv alltsom oftast under denna gräns. Och att detta är möjligt om man gör andra, kanske inte så konventionella val men dock helt verklighetsförankrade. Man måste bara våga tänka utanför boxen. Det är en del av min poäng..

Jag ställde då frågan om hur det var möjligt att man inte kunde handla mat när man hamnar i detta gränsland (fattigdomsgränsen på 11 000kr). Jag menar att man kan leva billigare/enklare och därför få pengar över till maten.
Detta fick en del vänner att gå i gång och försöka få mig att förstå hur mycket allting kostar och räknade upp en rad problem bl.a. om bostadsval, geografisk placering etc.
Jag kontrade med exempel på val man kan göra som kostar en bråkdel men blev då dumförklarad och beskylld för att inte vara ödmjuk, att inte begripa nåt samt att leva i nån annan värld..

Det är det som är märkligt och det är här som de förutfattade meningarna haglar.. Man tror plötsligt att man känner mig och applicerar just denna åsikten jag just uttalat, att gälla i alla lägen alltid.
Svart eller vitt, allt eller inget...
Ett sätt att tänka som är så långt ifrån mig som det kan bli.
Jag har uttalat en åsikt i just detta exemplet som artikeln handlade om. INTE om alla andra omständigheter och situationer som kan råda för olika människor och som gör att man får tänka på andra sätt..
Att frånta mig den mänskliga egenskapen att inte vara ödmjuk gör mig nästan smått förbannad och kränkt. Jag är övertygad att de som verkligen känner mig just skulle ge mig det omdömet att jag är ödmjuk.
Ödmjuk inför andra människors situation och möjligheter och de omständigheter som kan finnas i en människas liv.
Men, jag ställer också frågan inför mig själv och andra:
- Vad har du (jag) gjort själv för att förändra situationen? Ofta finns det många alternativ kvar att göra för sin egen del men som få verkar inse.
Jag ställer höga krav på mig själv att ta eget ansvar, liksom jag gör på de runt omkring mig som har möjlighet till det. De flesta har mycket större möjligheter än de tänker på.
I det här landet verkar det i många fall vara så att man med bröstmjölken får med sig en inställning att det är samhällets fel.. och att det är nån annan som ska ordna och fixa.
Självklart ska det skyddsnät vi har i det här landet ställa upp o fixa! men det gäller för dem som inte kan fixa själva!! Det är på den punkten åsikterna verkar gå isär bland några av mina vänner o mig.
.. Ja, jag kan leva med det. Olika synsätt och diskussioner är oftast berikande och utvecklande.
Men sätt för bövelen inte en etikett på mig om sånt ni inte vet något om.

Kärlek

Släng inte mat!

Jag gillar inte att slänga mat och älskar känslan att kunna ta tillvara. Här är en variant på Dillkött ( snabbvarianten på fläskkött). 

Häromdagen fyndade jag 4 pkt kotletter billigt på sista förbrukningsdagen. Eftersom kvällen var sen när jag kom hem, slängde jag dem i kokgrytan m purjo, morötter, kryddpeppar, salt. Kokte upp, skummade o sen fick det sjuda i 25-30 minuter. Ut med grytan på trappan där den stått i typ 3-4 dygn. 

Idag var det tid att gör klart. 

Sleva bort locket med fett o spara. Skär upp kotletterna i lagom strimlor. ( ta bort benen först ) 

Ta en del av köttglacen i ny gryta, tillsätt dill, pressad citron och honung låt sjuda och tjocka tull sig med fiber husk (Lchf istället för mjöl) smaka av med malen ingefära, salt, peppar, lite tomatpuré och ev lite örtkryddor. 

Jag jämnar också till den grädde o cremefraihe för att få en lagom syrabalans. Tillsätt också en del av fettkakan du fått. 

Lägg tillbaka köttet, grönsakerna, låt bli varmt och jämna till ytterligare med äggula utrört i grädde. Får sen endast sjuda upp. 

Buljongen ( köttglacen) som blev över, fryses till kommande såser och soppor. 

En sån glädje att ha några klara portioner i frysen av mat som annars hade slängts. 

Kärlek 

Till huvudstan

Egentligen skulle jag åkt redan i somras.. men det blev bara inte av.
När nu moster Ie som egentligen heter Ingegerd, skulle fylla 85 så fick det ändå bli av.
Hon är min Gudmor.
Hon bor i Stockholm.
Jag tänkte åka tåg.
Men så annonserade min vän Pelle ut på Facebook att han skänkte bort sitt badkar mot avhämtning.
Pelle bor också i Stockholm.
Badkaret hade exakt de mått som passar i mitt badrum. Badkar är dyra och jag älskar att bada.
Sagt och gjort, det fick bli bilresa tur o retur för kalas och avhämtning.
Dan ställde förstås upp och körde. Badkaret skulle precis gå in i hans nya volvobil.
Långtur med fikapauser på tu man hand. Då har man tid att snicksnacka om allt och inget.

Vi hade tur med exakt allt. Väglag, tidsplanering, batteritid för gps i mobilen..
Men det var på håret med batteriet.. Därför önskar jag mig nu en mobilladdare till bilens uttag. Jag glömde ju ta med min laddare. Vi skulle ju hitta en adress i Hässelby och därifrån en adress tvärs igenom stan, i Handen. Utan gps hade vi aldrig fixat det.

Här är några bilder, upplagda med tillstånd från kalaset hos moster Ie, hennes fru Kerstin, min mor Margareta och morbror Ingemar. Kerstins syskon var också med, men inte på bild.

 

Morbror Ingemar och Mor

Ingemar och moster Ie

Alla tre syskonen på bild.

Firades gjorde också Ingegerds tvillingsyster Gunnel som gick bort för några år sen, 

men som fanns med på foto.

Det här fotot tog jag av ett gammalt foto som fanns i bokhyllan. Det är min mormor Lova, morfar Nils och yngste sonen Ingemar.

Att jag är lik mormor Lova är ingen nyhet, däremot blev jag helt överväldigad av att se att morbror Ingemar och min systerson Sebastian Fredriksson är så väldigt lika. Det har jag aldrig sett förut..

Generna går igen.

Jag är så otroligt glad att jag åkte och hälsade på och uppvaktade moster Ie. Man vet liksom inte riktigt när man kommer att ses nästa gång. 

Kära moster Ie, hon är så rolig, så rar och jag tror att hon var lika glad som jag över att vi sågs.

En måndag på jobbet

Energi-intag
7,45 : 1 ägg, 1/2 burk makrill
11,30: 1 kopp kaffe, 1 cig
14,30: 1 burk yoghurt med mussli o nötter, 1/2 kopp kaffe, 1/2 cig.
17,00: 1/2 wienerbröd från gårdagen

Sen planerar jag att snart äta middag, det blir nog vid 19 tiden.

Min arbetsdag började 8,30 och slutade 16,15. 45 minuter senare än planerat.
Butiken stänger kl 18 så en av tjejerna kom för att lösa av mig.
Jag hade bett henne att komma lite tidigare för att idag skulle jag göra storbeställningen själv och visste inget om hur systemet fungerade..
Precis då kom det en hel del kunder. Posten kom också då med alla paket o brev som ska registreras och sorteras på hyllorna, samt hämta avgående post.
Det körde ihop sig lite och det tog tid innan jag hade fått instruktioner hur varuprogrammet skulle hanteras.
Måndagar är en ganska hektisk dag. Idag dessutom trasslig p.g.a strömavbrottet i helgen så att alla tekniska apparater behövde återställas och loggas på med omstart. Jag fick ringa efter hjälp och det löste sig så småningom.
Jag börjar med att sätta på kaffe till de fikagäster som gärna hänger i fikahörnan,
tänder upp överallt, sätter igång o loggar in på kassasystemet, postdatorn, svenska spel apparaten och beställningsdatorn med gratis wi-fi till besökare. Mycket inloggningar att hålla reda på.
Men jag har lätt för inloggningar men däremot svårare för att komma ihåg namnet på folk..
Sen är det dax att baka av frukostbullarna i ugnen.
Därefter är det hög tid att sortera bort ev. utgångna varor, städa undan och fylla på i mjölkkylen.
Plocka fram varor från lagret, vika kartonger, svara i telefon,  stå i kassan och hälsa kunderna välkomna med ett Gomorron.
Mjölkleverans för morgondagen ska göras och läggas in på datorn.
Grönsaksbeställning för onsdagens leverans ska göras och plocka undan trista grönsaker.
Köttbeställning för leverans i morgon.
Plocka upp dagens mjölkbeställning som nu har kommit.
Plocka upp dagens storleverans från Axfood som nu har kommit.
Brygga mer kaffe till kaffekunderna och eventuellt plocka fram lite frukost till dem som önskar.
Lämna ut paket och lösa in vinstlotter.
Ta bort gårdagens tidningar och sätta upp dagens inkl. dagens löp..
Byta ut prislapp och affischer på veckans kampanjvaror.
Jag har ännu inte lärt mig hur man ändrar priser i datorn men det ska vi fixa denna veckan.

.. och så rullar det på, hela tiden något på att göra listan.
Jag konstaterar att det inte blir några minuter sittandes och att matintaget inte håller måttet.
En bra sak är att det blir minimalt med nikotin.

Nu står jag här och skriver inlägg vid hemmadatorn. Ännu har jag inte suttit ner sen halv 8 i morse..
Precis som på caféet...

Men jag älskar det.
Tusen tack för detta jobbet!

Världens bästa jobb!

Jag är så otroligt glad. Jag har fått världens bästa jobb! Att få vara Lanthandlare.

Tänk att allt för en gångs skull bara flöt på i rätt riktning.
Jag kan inte tänka mig ett bättre jobb, ett jobb som passar mig som handen i handsken.
Jag kan inte direkt peka på vad som gör det men...
Det bara är så!
Allt passar mig.
Att få prata med kunderna och försöka få dem att gå iväg med ett leende.
Få vara med och strukturera upp rutiner.
Få ta ansvar.
Att ha överblick över hela verksamheten.

Men framförallt att få möta alla glada kunder som hälsar en välkommen och Lycka till.
Det är Lycka.